Micke Gunnarsson - om meditation och medvetet föräldraskap, transkribering

Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Micke Gunnarsson om meditation och medvetet föräldraskap.

Axel Wennhall – 0:00
Varmt välkommen till Meditera mera, en podd från Mindfully med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord bakom lurarna. Vi befinner oss i Stockholm just nu och ska träffa Micke Gunnarsson som kommer hit på besök från Ronneby för att prata om meditation och medvetet föräldraskap. Micke Gunnarsson är föräldracoach, föreläsare och inspiratör via sociala medier. Han brinner för att stärka människors inre ledarskap och framförallt våra relationer med barn och unga. Han har en bakgrund som barnskötare och pedagog och är också utbildad familje- och seminariehandledare. Tillsammans med Caroline Bankler har han skrivit boken Medvetet föräldraskap och det är precis det vi ska prata om med Micke idag. Vad är medvetet föräldraskap? Vilken slags förälder vill vi vara? Vad finns det för smarta knep att ta till när frustrationen blir för stor? Vilket budskap har barn och unga till oss vuxna? Och vilka tips har Micke till alla oss som vill meditera mera? Hej Micke!

Micke Gunnarsson – 1:22
Hej!

Axel Wennhall – 1:22
Välkommen hit!

Micke Gunnarsson – 1:23
Tack!

Axel Wennhall – 1:23
Så kul att träffas! Det är första gången vi ses. Jag var i kontakt med Caroline Bankler som är medförfattare till er bok Medvetet föräldraskap. Jag har läst den och blev jätteinspirerad. Jag är väldigt glad och tacksam över att du ville komma hit och vara med i podden.

Micke Gunnarsson – 1:45
Fint! Jag känner mig jätteärofyllt att ni ger mig förtroendet och får träffa er här. Det känns speciellt, det vill jag inte vara för. Jag är med i många poddar men ibland kan jag känna någon där som känns extra fin och det känner jag just nu. Ärligt, verkligen från hela mitt hjärta.

Axel Wennhall – 2:03
Vi brukar inleda podden med en kort landningsmeditation. Är det okej om vi kör den?

Micke Gunnarsson – 2:08
Absolut!

Axel Wennhall – 2:09
Bra! Du och jag Gustaf sitter här. Du som lyssnar kanske är på språng, du kanske åker kollektivtrafik, kanske till och med åker bil. Om du har möjlighet att stanna upp och pausa din fysiska rörelse en stund så rekommenderar jag dig att göra det. Men du kan nog göra den här meditationen även om du är ute och går. Om du har möjlighet så kan du sluta ögonen. Sen bara nyfiket notera var du känner ditt andetag som tydligast just nu. Du behöver inte vara vid en särskild punkt i kroppen som nere i buken, i bröstkorgen eller vid näsborrarna utan det kanske är så att du känner hela kroppen andas på ett sätt. De här nästkommande minutrarna vill jag bjuda in dig till att inte bara rikta din uppmärksamhet mot ditt andetag utan att ge din uppmärksamhet till ditt andetag. Såklart om du glömmer bort det så vill jag bara påminna dig igen att verkligen ge din fulla uppmärksamhet till hur din kropp andas just nu. Sen kan du släppa taget om att uppmärksamma ditt andetag. Öppna upp för alla sinnen. Vad hör du just nu? Kan du dofta något? Kanske har något smak i munnen? Även om du har ögonen slutna så ser du någonting? Så kan vi avsluta den här korta landningsmeditationen. Också öppna ögonen om du har haft dem slutna. Hur mår du Micke?

Micke Gunnarsson – 5:24
Det är en sån fin fråga att ställa just nu när man har varit i någon minut. Jag mår fantastiskt bra just nu. Det gör jag verkligen. Jag känner mig som en inmarinerad bebis i en filt som bara ligger och har det gött här nu. Det känns tryggt och skönt. Tack för en fin stund.

Axel Wennhall – 5:47
Som jag nämnde så har jag läst din bok Medvetet föräldraskap och jag inbillar mig att, eller för mig blir det ganska tydligt utan att jag vet det, att boken genomsyras av meditation och någon form av medvetenhet som meditation kan ge. Så det jag är nyfiken på är såklart om du mediterar och i så fall var du var i livet när du upptäckte meditation. Wow.

Micke Gunnarsson – 6:21
Jag tycker det är så spännande också vad vi menar med meditation. För mig är det ganska bred. I och med att jag, om jag skulle se till så många olika sätt som jag har dels blivit ledd i meditation, men också leder mig själv i meditation, så kan man väl säga första gången jag nog egentligen, nu har jag aldrig tänkt på, men jag tror egentligen jag började meditera utan att ha det ordet till mig redan som barn. Det var ett sätt för mig att ta mig undan kanske otrygga miljöer, otrygga människor runtomkring mig. Så jag vet inte om jag har sett den här, är det inte The Shinning eller någon som när han pratar med sitt finger så här bara hallå . Det slog mig aldrig, det var fint, för jag har aldrig tänkt på det. Jag tror det var också en slags meditation för mig att gå in i mig själv. Att stänga ut det lite i omvärlden och få vara lite med mig själv. Kanske det var flykt och då började jag väldigt tidigt kan man ju säga. Men annars min verkligen uppen…, vad ska jag säga, min kontakt med meditation det var ungefär, jag tror det är 14 år sedan, när jag hamnade i, man kallar det utmattning, men depression, ja implodering, den har inte varken min kropp eller mitt inre lyktor orkade med. Jag var på en väldigt destruktiv plats för mig själv och sjukskriven ett år och där är den, vad ska man säga, vägen framåt. Det är viktigt att säga vägen framåt för att på den platsen så var det mer folk och myndigheter och läkarvård och traditionell vård som sa att jag skulle komma tillbaka. Det var ett väldigt tjat på att du är snart tillbaka och du kan komma tillbaka till 50% i jobbet, allt handlar om att komma tillbaka. Jag vet att jag ute gick i skogen en dag och då var det precis som något sa till mig att nej Micke du ska aldrig mer tillbaka, du ska inte tillbaka till den platsen i dig som har drivit dig hit utan nu måste du hitta mod och kraft i dig själv och hitta människor som är beredda att följa dig framåt, mot en väldigt läskig antagligen väg, men du måste göra det. När det kom till mig och då hade jag precis blivit erbjuden att åka till ett ställe som heter Baravara i Dalarna, vet inte om ni känner igen det. Jag hade väl förnekat det innan för då hade jag gått med i vanlighets, träffat psykolog och KBT och så men jag kände att det nådde mig inte. Det var ett brain battle som jag brukar kalla det, vi satt intellektuellt och försökte förstå saker, det hände inget. Så i det här att jag kände att nej, nu är det dags att våga ta mig inåt och framåt så åkte jag till Bara vara. Där kan man säga att jag kom i kontakt med meditation för första gången. För de som har varit på Baravara, utan att säga för mycket, där kan det både vara meditation som vi hade precis här innan, på sätt och vis. Men det kan också vara väldigt fysiska meditationer där man använder kroppen och det var precis det jag behövde. Det var där min första förlossning skedde, när min kropp fick börja känna och tala. Att vara i den totala utlämnande platsen i sig själv. Att vara på den totala sårbara där du kapitulerar inför allt och får känna hur det känns och börjar känna igen. Och det var väl en del i mitt liv att jag hade stängt av. Jag trodde jag kände, jag trodde men inte på den nivån. Det var en helt ny nivå. För att man hade bitit ihop och har du någonstans kommit, startat ditt liv ganska tidigt att, vad ska jag säga, där inte du riktigt får utrymme. Du kan känna dig älskad kanske som barn, men du har inte fått utrymme att vara barn. Utan du kanske har tid att bli vuxen och ta hand om dina föräldrar som inte har fixat det. Mina föräldrar, båda två kan man säga, led av missbruk av olika slag alkohol, tabletter och fantastiskt mycket kärlek från dem. Men det var väldigt dysfunktionellt. Och det såg inte jag då. Och det ska man veta att föräldrar kan göra vad som helst med barn. Barn sviker aldrig föräldrarna, de sviker sig själva. Och det gjorde jag, fast jag visste inte att det var ren överlevnad. Och då tänker jag att om jag då väldigt tidigt lär mig att anpassa mig, lägga mig själv åt sidan, ta väck mina behov, mina känslor, mina rädslor, utan bara försöker fixa det här. Det innebär att jag, vad ska jag säga, urholkar mig själv och så börjar jag bygga ett skal. Och för jag vill inte känna, jag vill inte in där, utan jag måste fixa det här nu. Och så bygger man hårdare och hårdare skal och så kan man bli tonåring, så kan man bli förälder och så blir man helt inne i karriären och då ska du ha samma beteende där. Att vara den snälla chefen, ställa upp alla, konflikträdd, knarka bekräftelse, allt det här. Du är inte i kontakt. Du vet inget heller. Jag sa det igår till någon att det är först när en fisk läggs på land som fisken fattar skillnaden mellan att vara i vatten och land. Så där kan man säga att dels då bara med meditationen, det hjälpte mig. Sen så kan man säga att jag gjorde upp med alkoholen för jag hade också börjat dricka väldigt mycket. Man kan säga att jag var i ett starkt beroende. Jag själv då, det är rätt kul när man har föräldrar som också har vatten, man kör en favoritrepris. Det var väl också att min pappa sa aldrig att han drack alkohol utan han sa att han kopplade av. Jag kan verkligen förstå att han behövde hitta sätt att koppla av. Den generationen kanske inte satt och mediterade eller gick till någon och pratade med utan man hittade sina vägar för att slippa känna. Så jag tog väl med an det också då. Så att efter bara vara där så blev jag nykter, jag slutade röka, ändrade mycket av mitt liv. Sen kan man säga så här att, vad kan det nu vara, tre-fyra år sedan, för denna boken också den var rätt klurig att skriva för att under den här processen så bestämmer jag mig och då barnens mamma efter 30 år att gå skilda vägar. Det var också en del i den här resan med boken. Det var också en sån här grej att för tre år sedan började jag igen känna den här känslan av att det är någonting mer. Jag går runt med någon slags konstant rädsla, jag har ångest inför föreläsning. Det är någonting i mig som inte mår bra och det gör ont. Det är väl lite så, jag vet inte om ni kan känna igen det, men när man börjar öppna locket på någonting så ofta blir det bara mer och mer för att du ger tillåtelse. Då sa jag till mig själv, det var drygt tre år sedan, att nu ska jag bli totalt sann. Nu ska allt få komma upp till ytan. Då började jag meditera dagligen. Det var ett sätt för mig att verkligen nå mig. Så jag gick upp varje morgon under ett och ett halvt år, varje morgon klockan fem. Så jag fick någon timme innan familjen vaknade. Gick ner i källaren, var ofta helt naken, bara en filt runt mig för jag ville vara så naken som möjligt. Jag ville vara så bra som möjligt. Så satt jag där varje morgon, helt mörkt. Ett tänt ljus hade jag. Bara någon bön innan tror jag. Sedan olika slags meditationer. Kunde vara ledda som jag hittade på Spotify. Men jag grät många gånger. Skrattade också, kunde jag göra. Men där började jag en läkningsresa. Ju mer som jag började få tag i mig själv utan att gå in på för mycket så började jag också söka stöd och hjälp. Människor att prata med. Där någonstans så insåg jag och min tidigare partner att vi är fantastiska vänner, fantastiska föräldrar. Vi har 30 år, vi är syskon. Men är det kärlek? Och är det så att vi utvecklas så pass mycket så är vi på helt olika plats. Men vi kämpar för konstruktionen. Eller är det så att vi kanske är dags att släppa varandra fria? Och det beslutet tog vi. Och det var ett väldigt fint beslut. Det var inte fri från smärta, det vore att ljuga. Men till slut satte vi i soffan och sa att nu släpper han var fria och vi önskar honom lycka till. Jag hade aldrig hittat den kraften och modet, dels om jag inte hade känt smärtan, dels om jag inte hade investerat så klokt i att våga göra det här. Och där var meditationen. Meditationen är så olika, som jag sa i början, att för mig kan meditationen vara ett av de mest skrämmande sätten. För att sitta ner med sig själv i några minuter, det ger ju också någon slags indikation hur pass bra sällskap man är med sig själv. Och om vi då lever ett liv där vi är i ständig brådska, stress, springer, vi känner inte längre vad vi äter för mat för det ska gå snabbt, vi föder ett barn och den första frågan är när vi ringer kommunen, hur tidigt kan jag lämna barnet så vi kan bli av med det. När vi lever ett liv som blir mer och mer omänskligt, som inte är kopplat till kärlek, som inte är kopplat till livet, utan allt ska bli något annat, något konstgjort, så tror jag att någonstans inom oss så finns alltid en längtan hem. Men vi kan inte gå in där för det blir för smärtsamt. Och i och med att det kanske fortfarande är så att vi lever i en värld som är väldigt maskulint obalanserad, så är det fortfarande inte så coolt att vara sårbar och ledsen. Utan du ska vara stark och du ska vara produktiv och du ska leverera och det ska vara det ena och det andra. Och gärna mycket pengar. Jag är inte religiös men jag tror ju på något större, så om vi kallar det kärlek, livet eller Gud. Men problemet är att vi har bytt ut Gud mot pengar. Att pengar är Gud. Det är den vi ber till, det är den som kommer rädda oss med pengar. Och så är vi fast i ett system som inte blir mänskligt. Så jag tänker att meditation är ett väldigt modigt sätt och ett fint sätt att börja nå dig själv. Det kan vara ett sätt att bara, jag gjorde en hemsida nu för ett tag som heter Blundstund, bara blunda i fyra andetag och så gör vi det tillsammans på nätet. Bara för att ge ett litet break. Men annars tycker jag också att meditationen för mig i alla fall har varit ett fantastiskt fint verktyg för att komma till läkning. Och ni som lyssnar, det är nog ingen av oss som kommer undan. Vi har alla varit med om saker. Hur många av oss sitter inte idag, oavsett om du är chef på ett bolag eller om du är politiker eller läkare, vad du än befinner dig för roll så finns ju frågorna hos dig med som skapar en känsla av någon slags otrygghet. Vad är meningen med livet? Ska jag vara kvar på jobbet? Varför vågar jag lämna min fru? Jag läste en berättelse nu som var helt fantastisk. Ett 90-året par som hade gått till en rådgivning för att de ville skilja sig. Nu har de varit tillsammans hela livet. 90 år var de och skulle skilja sig. Och de frågade varför ska ni skilja er nu? Och då berättade de att deras liv, så länge de hade kommit ihåg hade varit ett rent helvete. De hade inte varit lyckliga. Och då sa de, men varför väntar ni inte 90 år innan ni skiljer er? Och då säger de, nej vi tog beslut om att vi skulle vänta och skilja oss tills våra barn hade dött. Jag tycker det är så fantastiskt. Vi går runt med olika frågor i dag i vårt samhälle som vi inte är tillfreds med. Men vi kan inte gå in där för det blir för jobbigt. Så vi dövar oss på olika sätt. Och detta tycker jag är så spännande. Nu blev det en väldigt lång utläggning på din fråga med mediterande. Men jag tror att det är viktigt för mig i alla fall att få förmedla. Och just också vikten av att, och det ser vi ju idag, att ni finns. Att er app finns. Vi ser bara de senaste fem åren hur yoga, meditation, mindfulness, tantra, massa saker som egentligen handlar om den inre resan. Att komma hem igen. Och att det börjar bli mer legitimt. Och det är ju ett uttryck för att vi orkar inte, vi måste. Det finns inget alternativ för vi mår för dåligt. Var det en miljon människor tror jag, eller den här siffran som brukar säga, som går på någon slags medicin, antideppmedicin i Sverige. I Sverige. En miljon människor. Och jag tror ju att lösningen på det finns inte utanför oss utan det finns innanför oss. Det är därför den inre skolan måste starta och därför det inre behöver prioriteras på ett annat sätt. Och där meditationen tänker jag är en fantastiskt verktyg.

Axel Wennhall – 19:50
Det är ju fint att höra dig beskriva meditation för att det är ju som du också är inne på så här, meditation kan betyda så himla mycket för olika människor. Har man kommit i kontakt med meditation kanske via jobbet eller för att man är stressad så kan det vara mer som ett verktyg för att hantera stress. Men det jag tycker du belyser så fint är just att kunna blicka inåt och kunna bli medveten om hur det är att vara sig själv. Och det jag kände när du beskrev det här så är ju ett avgörande skifte som jag tror och hoppas att många av våra lyssnare känner igen sig i. Är när man går från rädsla till det man upptäcker. Eller vad man tror att man ska upptäcka. För egentligen rädslan är ju oftast, mm, vad är det här för någonting? Till att man blir tacksam för det man upptäcker. För det man upptäcker och blir medveten om då får man plötsligt ett val. Och i den upptäckten också läkningen finns. Så att den här initiala rädslan som många av oss har, och jag också, när den blir, ah, nu upptäckte jag det här. Det ser jag också som ett så himla viktigt skifte i meditationen och som jag, mm, hoppas att flera förstår, att man kan också förstå det rationella bakom det. För att det som vi inte är medvetna om kommer ju styra oss på sätt och vis. Och ibland så pratar man ju om att meditation kan kanske göra en trött till exempel. Det är en vanlig upplevelse att man blir trött när man mediterar. Men det är ju inte att meditationen gör en trött, du upptäcker att du är trött. Och det är precis på alla andra saker du upptäcker. Du upptäcker ner dig i någonting som redan finns här. Och så får du möjlighet att, okej, vad kan jag göra någonting åt det här? Vad är det klokaste jag agerar i den här situationen?

Micke Gunnarsson – 21:56
Precis, att man kan säga att meditationen tillför inget, utan snarare sätter ljuset på någonting om du vill det. Sen är det bara att säga också att återigen meditation, det är så, man kan använda det tänker jag som ett djupare sökande för läkningen. Men det kan ju också, jag vet att jag hamnade i en situation med en småbarnsförälder som sa till mig att herregud, man hinner ju inte meditera om man har två små barn och ett blöjbarn. Och jag sa nej, det vore omänskligt att du ska sitta där en timme varje dag och försöka sitta och meditera. Det ser vi också i vissa yogastudier, folk som springer in med en lat i handen, bränner av ett yogapass för fem minuter och sen ut igen. Och då är det ju inte, visst, det är väl inget problem med det, men då kan det också bli risk att vi bara gör det återigen som en grej till att lägga på oss. Bara för att det är inne nu att meditera. Men den här i alla fall när mamman då sa till mig att jag är hemma och har lite barn, man har inte tid på det sättet. Men då sa jag också att, för det är viktigt för mig också att säga att jag mediterar varje dag, fast det är inte att jag sitter i någon lotus eller med rökelse och sitter där i en timme. Jag mediterar när jag är på ICA. Jag sa till henne, du byter ju blöja på ditt barn några gånger per dag. Där har du perfekt med möjlighet till meditation. Jaha, sa hon. Och jag sa, om du går in i ett meditativt tillstånd med full närvaro, när du byter blöja på fyra minuter, att vara där. Ögonen, se barnet, näsa mot näsa, känna och verkligen vara där. Det är en slags meditation för mig. Där du får vara stilla ett tag och där du verkligen kan uppleva mötet på en nivå som du inte annars möter. Så att antingen står du och byter blöja och herregud nu ska jag byta blöja och maten ska vi sätta på ikväll och herregud, du är inte där. Du är inte där. Barnen får ingen kontakt med dig och du ska bara bränna av det här. Men du skulle också kunna nyttja det som en väldigt fin meditativ stund. Och så tänker jag också när jag går och handlar, jag kan försätta mig innan, att nu vill jag se detta som en slags meditation. Och helt plötsligt så ser jag ett barns små händer som tar i sin pappas hand, två blickar från några pensionärer som tittar på honom. Jag ser allt börjar gå långsammare. Det är precis som jag kan bestämma själv hastigheten på människorna som är på ICA. Och det kan jag på Sveriges Tor, jag också, eller var vi nu går på Kungsgatan. Det handlar om att själv, jag kan bestämma. Så att jag menar bara att vi kan använda, för mig i alla fall, sedan om man kallar det mindfulness eller meditation, men för mig är det en slags meditation. Det är ett tillstånd där jag är där.

Axel Wennhall – 24:37
Jag håller med dig helt och hållet och skulle även bjuda in till att just den här jobbigaste stunden som det är med små barn, eller kanske den tråkigaste stunden också, att i den stunden bara, det meditativa för mig där är att kunna erkänna, det här händer mig. Okej. Och sedan också kunna vara medveten, finns det någon tanke nu som säger att jag inte borde känna så här? Och kan jag stanna upp och bara tillåta mig själv att vara i det här tråkiga eller det här jobbiga och ge mig själv lite självmedkänsla i den stunden. Så är det också en form av meditation.

Micke Gunnarsson – 25:20
Det är ju det, tänk om vi föräldrar ibland kunde bara påminna oss om vetskapen att våra barn kräver väldigt lite av oss. Typ ingenting nästan. De kräver närvaro. Det är klart att vi måste ge små barn, de måste ha mat så de inte dör och kläder så de inte fryser ihjäl. Men det är inget barn som kräver en nappflaska för 250 spänn marimekkomacka eller vad det nu kan vara. Det är det inte. Eller någon barnvagn för 70 000. Alltså barnen är väldigt lätt, de vill bara ha din närvaro. De vill bli sedda och att du är där någon gång. Och jag tror att många barn och unga idag vet inte riktigt hur de ska nå oss vuxna. Man vet inte hur vi ska få fatt och låna pappan och mammas totala närvaro i par med nästa. Även när mamma gör pärlbricka med mig så är hon ändå inte där. Så jag tror att barnen är ett fint sätt att, en bra sparringpartner för oss ibland. Att landa in. Och jag tänker också att när vi möter våra barn och man skulle kunna själv ibland bara sätta sig ner som förälder och se utifrån den mängd jag kommunicerar med mitt barn per dag. Och det är klart att ju äldre barnen blir, ju tonåren, så kanske det är mindre kommunikation. Alltså när vi sitter och pratar eller möts, barnet på rummet och så där. Men i alla fall om jag bara skulle titta på den totala tid jag har med mitt barn. Vad är det de möter mig då? Det kan vara så att barnet egentligen möter 90 procent bara kontroll. Har du gjort läxorna nu? Vad har du för problem? Har du fixat träningen? Alltså att det bara är en som en kontrollinstans för att checka av så att barnet är så som jag tänkt att det ska vara. Och då behöver jag också fråga, var finns de andra mötena då? Hur möter vi på? Och det är det jag också försökte i boken. Det är inte lätt men jag försökte i alla fall ge inspiration till tankar, frågor, samtal vi skulle kunna ha. Men just att återigen, var ryms samtalen om det som finns i våra barn? Vad det nu kan vara livet, döden. Och det kräver att vi är där. Att inte barnet behöver bli stressat när det behöver ha lite tid på sig och man ser att pappa tar upp mobilen eller mamma börjar bli otålig. Utan att det finns någon space. Och det är möjligt att människor säger, skulle du säga att det märks att du inte har haft små barn på ett tag. Då måste vi också fråga oss, vad vill jag prioritera då? Vad är viktigt då? Du kommer antagligen ha en relation, du vill ju ha en relation med ditt barn, att den ska komma på din 50-årsdag. Du vill att den ska finnas med i ditt liv. Och då måste du ändå förstå att föräldraskap är ett verb. Det är ett föräldraskapa skulle jag säga. Det kräver en insats och det kräver tid och det kräver kunskap och det kräver engagemang. Jag kan nog erkänna att mitt första barn kanske jag födde mer av ett egoistiskt skäl för att det var kul att ha en unge och klivit. Alla andra hade bara, alltså lite så. Jag tycker de skapade mest mitt barn för min egen skull. Man skulle ha barn, lägger ut på insta. Men det jag kan inse, i alla fall med mitt tredje barn, är att nej men vänta lite, det är inte för mig jag skapat barn. Det är mer att om jag nu har möjligheten, inte alla som har, så måste man också ha respekt för, men att få vara med och bidra till ett nytt liv som får känna hur det är att ha ett liv. Att barnen inte är här för min skull utan de är här för sin egen skull och jag kan på något sätt få vara en del av att manifestera att det kan hända. Det är ett nytt liv. Då ställer det vissa krav på mig som förälder. Det är min titel Medvetet föräldraskap. Många frågar vad menar du med det? Det vet jag knappt. Det enda som kommer till mig är väl att medvetet föräldraskap handlar om att jag själv blir medveten om mig själv. Och börjar bli lite nyfiken på kan saker jag har med mig, sår som jag inte har läkt eller rädslor som jag går bär på eller programmeringar från min barndom, kan det finnas sådana saker i mig som gör att det påverkar relationen med mitt barn? Och som undertext är att möta våra barn där de är och inte där vi önskar att de vore. Då tänker jag att vi behöver börja bli lite intresserade av oss själva. Vad är det som gör att jag gång på gång exploderar när någon spiller saft eller att jag skyller på att jag kanske har dåligt tålamod eller kort stubin som vi alltid haft i släkten och hade farfar med. Sån är jag. Börja bli nyfiken på sig själv. Så det är en rätt taskig bok på det sättet att köper man boken och tänker att det här finns nog bra tips så jag får min unga att bli fixad. Nej, tyvärr. Utan den handlar mer om dig. Att blanda in dig själv i leken.

Axel Wennhall – 30:28
Hur gamla är dina barn idag?

Micke Gunnarsson – 30:30
De är vuxna idag. 26, 24 och 18. Jag vet när jag skulle läsa in ljudboken och de sista sidorna, vi fick nog ta fyra-fem omtagningar. För det berörde mig så jättemycket. Jag var väldigt ledsen där. För att i takt med att man själv börjar tillfriskna så ser man också hur sjuk du har varit innan. Du vet inte om din sjukdom förrän du börjar bli frisk eller vad man ska säga. Och då kommer det också upp mycket skam och mycket skuld i mig faktiskt. Kring det sättet jag. Eller jag säger att jag ångrar ju… Jag har alltid gjort det bästa. Jag har alltid velat vara den bästa föräldern. Jag har alltid gjort det jag kunnat. Men jag inser också att det har satt spår i mig och det har satt spår i mina barn. Så det fanns en sorg i det. Men det fanns också en vacker grej i boken just utifrån att när en av mina söner stod i om den boken ganska tidigt började väcka mig. Och där jag kanske trodde mer att det var fel på honom innan insåg att det var jag som inte kunde möta hans behov. För jag hade inte tid. Jag skulle bygga en altan och skulle starta ett företag och investera och allt vad det var. Men det är fint att kunna skriva om det och fint också att jag är på en plats idag och har varit några år, ett gäng år, där jag kan möta mina barn idag på ett mycket mer vaknare och fint sätt. Och där jag kan både be om förlåtelse och där vi kan diskutera och resonera på ett väldigt vackert sätt. Jag tänker att ni som lyssnar att det är aldrig för sent att bli en bättre mamma eller pappa. Det är aldrig för sent. Utan det finns alltid utrymme att utvecklas.

Axel Wennhall – 32:25
Som du kanske hör så var vi tvungna… Vi har flyttat in här i barnrummet, passande nog. Fläkten drog igång i rummet där vi satt.

Micke Gunnarsson – 32:36
Här blir det ju leksaker och spel. Fantastiskt.

Axel Wennhall – 32:41
Men jag tänkte på det du sa där innan vi blev tvungna att byta rum. Kring att du hade också känt någon sorg, men också att du tyckte det var fint att kunna blicka tillbaka på det som du hade gjort annorlunda om du hade varit medveten. När jag hör det så tänker jag att det är väl också en himla viktig del av resan att vi inte heller sätter några perfekta ideal i att vara förälder. Jag och min fru brukar alltid skoja om att när vår dotter växer upp så kommer hon skriva sin egen bok, Min pappa och meditationscoachen . Alla brister och fel som jag har. Jag tycker det är så befriande att tänka att hoppas hon också får göra det. För det är klart att jag också kommer göra fel. Men att det också finns på andra sidan av det så finns det också någonting väldigt fint att komma till insikt. Jag vet inte hur det här resonerar med dig, men jag kom till en insikt efter att reflektera mycket och grävt i de sår som jag fick som barn. Och så kom jag till en insikt att det fanns ingenting att förlåta. För jag visste att mina föräldrar hade gjort det bästa de kunde. Men det var en resa som jag behövde göra och det betyder inte att det inte fanns saker som jag eller som jag vet att de önskar att de gjorde annorlunda. Men att få landa i det, för det gav i alla fall mig full möjlighet att kunna släppa taget om det som varit.

Micke Gunnarsson – 34:29
Det tror jag är en av de viktigaste insikterna i att vara människa, att förstå sin otillräcklighet. Och jag tänker också att för mig handlar livet om att växa, om att känna, om att njuta, leka, alltså att vara vid liv. Men växer vi inte så dör vi. Och det innebär att jag måste växa, men det gör våra barn också. Så alla är vi på en resa. Och om jag istället börjar gå in i någon slags tanke om perfektion och ska börja… För om jag då har en tanke om att vara perfekt, då kommer det att kräva kontroll. Du får inte göra fel, du får inte göra misstag, du får inte testa. Så livsutrymmet minskar och minskar. Och man kan säga att ju mer du försöker kontrollera livet, ju mindre liv har du kvar till slut att kontrollera. Det blir bara mindre och mindre och mindre. Så perfektion är ju inte det vi vill ge våra barn. Det skapar ju mer stress av någonting som inte går att uppnå. Men du är så pass bra att bygga skal och låtsas vara lycklig. För oss som är 7-klassare frågar de mig, hur vet man om att man är lycklig och inte bara låtsas? Och det är ju en fantastiskt viktig fråga att ställa sig. Och då, så att jag menar att… Att vara förälder handlar om att göra misstag. Det handlar om att få brytet. Det handlar om att bli vansinnig. Det handlar om att göra klumpiga saker. Men det handlar också om att, vad ska jag säga, och händer det några gånger, det är ingen fara. Det här handlar också om att barn, vi behöver lära oss att vi är människor. Men om det finns beteenden i det här som går om och om igen, där du brister i närvaro, där du liksom… Där det är ett beteende som barnet får möta ideligen, som skapar otrygghet i våra barn, då kommer det att skada våra barn. Så det är inget konstigt i det. Och då menar jag att det är helt okej att göra misstag, men att för mig handlar det också om att börja ta ansvar för sina misstag. Att börja ställa sig frågan, varför är jag så här? Varför är jag så stressad? Varför jobbar jag så mycket? Varför dricker jag för mycket alkohol? Varför börjar jag dricka vin på vardagarna? Varför tar jag inte hand om min hälsa? Alltså det finns en massa sådana frågor som vi kan ställa oss. Och det handlar inte om perfektion. Det handlar om att göra oss levande. Men som sagt var, om inte barnet får se en pappa som är arg eller en mamma som är ledsen eller någon som är dålig, då behöver vi också säga till barnet att vissa känslor är okej här. Men de har de känslorna och så försöker vi få lydiga barn för att vi klarar inte att möta deras känslor för att det triggar oss. Och så behöver vi krympa lev igen. Utan att, så jag tycker det är viktigt det du säger att för att kunna bli en levande människa så måste vi också förstå vår otillräcklighet. Du kommer aldrig räcka till till dina barn. Du kommer aldrig göra det och du ska inte göra det. Den dagen du räcker till, då får du börja titta på vad det är för liv du har. Att livet är ständigt utforskande. Och det som jag kan uppleva i mitt liv, som jag är väldigt glad över, det är att ju mer jag har tagit hand om mig på ett sätt så jag inte är så rädd längre, ju friare är jag, ju roligare har jag, ju lekfullare blir det, ju mer accepterande är det. Även om vi behöver byta rum eller om ett försenat flyg, även om jag känner att jag får dansa så gör jag det. Och jag kan ju se liksom på mina sociala medier det här senaste året när jag börjat dansa, jag vågat prata om sex, jag vågat prata om skam. Jag tror jag tappat typ 15 000 följare. För man fixar inte det. De till och med skriver liksom, du har tappat det helt. Ja, säger jag. Yes, då är jag på rätt väg. Jag har inte tid. Jag fyller 50 i sommar. Jag har inte tid att leva mycket mer i rädsla. Och det är inte levande. Utan jag gjorde något smycke när jag var ung där det stod, jag dör hellre pinsam än full av längtan. Jag har inte tid att längta längre. Och det är klart att i min sätt att vara så har jag väl jobbat med många gånger innan, bara att då har man tyckt jag varit pinsam. När jag mediterar eller joggar eller dansar eller zumbar eller vad det nu kan vara. Men det har också varit viktigt att ha de samtalen med barnen. Att jag vill inget annat än att ni ska gå er väg. Att ni ska följa era hjärtan. Välj de utbildningar ni vill, välj de jobb, partners. Jag vill bara spännande nyfikenhet hänga med. Jag tänker inte säga att jag har ett facit eller vet jag det bästa för det har jag ingen aning om. Och den vägen måste jag också gå. Och låt oss mötas i varandras pinsamhet i så fall.

Axel Wennhall – 38:55
Jag tänkte på relationen till mina föräldrar inför vårt samtal. Och är det någonting som jag verkligen fick i min uppväxt och som jag nog inte har sagt till dem tillräckligt mycket och är otacksam för det. Är att de hade inga krav på mig när det gällde vad jag skulle göra. Jag fick göra precis vad jag ville själv. Och det har jag fått med mig så att det är helt naturligt. För att de gav mig den tryggheten eller de gav mig det utrymmet att få välja själv. Att alltid få göra det. Vilket har gjort att för mig är det det mest naturliga som finns. Och det är jag så tacksam för. Du påminde mig nu när du berättade om det här. En annan sak som jag också snappade upp i din bok som jag tänker kanske gör att vi ibland försöker vara perfekta är när vi skapar en identitet som föräldrar. Hur tänker du kring identiteten som förälder?

Micke Gunnarsson – 40:06
Nej men det är. Jag vet inte. Jag kan ju ha mycket idéer kring just att ett problem hos människor är att vi identifierar oss med saker som vi egentligen inte är. Att du går in i roller eller du identifierar dig med pengar eller karriär eller titlar. Och jag menar förälder är ju inget. Återigen det är ju egentligen. Hur ska jag säga? Det är ingen identitet. Det är ingenting du är. Utan det är något du gör. Det är ett föräldraskapande som jag sa kanske lite innan också. Och det ska vi också veta. Vi bara blir föräldrar. Mer eller mindre. Visst man kanske har läst på lite men när du väl är det. Det är skarpt läge från början. Och mycket. Ibland tänker jag så här. Jag brukar göra det på föreläsningar också och ber föräldrarna att tänka. Tänk om det är så att barnen har valt oss. Bara lek med tanken. Varför valde de just dig? Vad är det de vill lära dig som förälder? Och vad är det de vill få stöd? Varför valde de just dig? Och vilket stöd vill de ha i dig? Men framför allt. Var är det ditt barn har kommit till jorden för att lära dig? För många gånger är det så att vi föräldrar känner det här. De vet precis vad de ska trycka på knappar. De här jäkla ungarna. Och då tänker jag att det är nog för att. Jag tänker i alla fall så. Det är för att ungarna vet. Vilka som inte läkt ännu. Så de försöker guida och så vägvisar de oss. Antingen slår vi undan det eller tar vi emot det av tacksamhet och säger ja du har rätt. Shit vad jag har dåligt tålamod. Eller vad det nu kan vara. Det där behöver jag jobba på. Men att börja identifiera oss och tro att det är en roll. Och jag tänker också i den värld vi lever i idag med så mycket intryck. Med sociala medier och nyheter och alla projiceringar och den perfekta föräldern är. Det är ju dömt att misslyckas alltså. Alla unga föräldrar där ute. Jag ber en stilla bön. Men tro inte på allt ni ser och hör. Och ta inte rygg på den här perfektionistiska ytan. Det kommer skapa mycket lidande. Så det är nu ett svar på det. Identifiera dig inte med att vara den här perfekta föräldern. Du är det du är. Och just nu så har du ett liv som en del av dig. En förlängning av dig. Som det enda det barnets längtan. Vi blev nästan rörda när jag tänkte på dina föräldraliv. Det här barnet vill bara vara det det är. Och få känna det det känner. Och ha lite handlingsutrymme och en slags felmarginal att göra konstiga grejer ett tag i livet. Och där de bara vill att du ska vara med. Så att de bara vill bli sedda. Att det finns vuxna som är nyfikna på dem. Och att de är viktiga.

Axel Wennhall – 42:57
Jag tycker också när man identifierar sig oavsett vad det är med så finns det oftast i alla fall för mig själv ett ganska stort allvar i det. För då har man ju någonting man måste försvara. Man är förälder. Okej men hur är man en bra förälder? Men de gångerna jag påminner mig själv om att så här nej men vänta nu. Det här är ju på ett sätt är det helt sjukt i brist på bättre ord. Här ska jag ta hand om vår lilla Juni och hela den biten. Men det som händer i mig när jag bara påminner mig om att haka av mig den här identifikationen då tappar jag också en sorts hierarki till barnet. Och då blir det mycket mycket mer lekfullt. Och då blir det mer som att just det jag får förmånen att hjälpa henne här att kunna växa som människa. Och sen någon gång i framtiden så kommer inte jag ha den uppgiften på det sättet längre. Och jag tänker att det ser jag också fram emot att eventuellt kunna få möta mina barn på det sättet. Där den här uppgiften att jag ska hjälpa dem att överleva och ta hand om dem och växa. Men att det skapar en jämlikhet i alla fall i mig med att släppa identifikationen.

Micke Gunnarsson – 44:15
Och det kanske man skulle kunna säga att barn på ett, nu kanske det kan misstolkas men barn behöver inte föräldrar, barn behöver dig. Med din resa att vilja bli mer vuxen i dig själv, läka dig så att kunna sätta dina gränser, sätta gränsen inför barnen. Säga ja när du menar ja, nej när du menar nej. Att bli en tryggare, kompakt vuxen. Jag var ju barn när jag fick barn, det är inte lätt. Och jag tycker att jag tror att jag blev nog närmare 40-43 innan jag kan börja känna att jag började nog faktiskt börja förstå att jag inte var vuxen. Att jag levt i en tonårs, alltså en vuxen kropp fast jag var fortfarande en förvirrad tonåring. På många olika plan. Så att det är väl det jag tänker att, ja det var vad du sa, barn behöver dig.

Axel Wennhall – 45:01
Du var inne på det innan, för i boken så har du ju också med flera reflektionsfrågor. Och en fråga som jag plockade upp var just den här frågan, vilken förälder vill jag vara? Och den tänker jag att den går ju och tar ett steg till. Vilken människa vill jag vara? Vem? Vad är viktigt? Hur kunde du använda de här reflektionsfrågorna under ditt eget föräldraskapande?

Micke Gunnarsson – 45:37
Ja, jag skulle säga att det är lättare att skriva sådana grejer när man inte är mitt i skiten eller hur man ska säga så. Och jag tror så här att det jag skriver med boken är erfarenheter jag dragit på saker jag inte har varit själv. Men som jag ser, tänk om jag kunde ha varit förälder igen eller tänk vad kan jag delge mina erfarenheter vidare till nya föräldrar eller till andra föräldrar. Men sen tror jag, alltså jag, efter, vad ska man säga, det var också mycket efter min utmattning och den resan fram, så började jag ju ställa de frågorna själv. Och med hjälp av barnen också såklart. Men att jag började säga, vilken slags förälder vill jag vara? Vad är det de möter? Jag vet att jag tog någon selfie där jag gjorde ett kollage med mig själv på nio bilder för att se hur ser jag ut på 30 cm avstånd när jag är vansinnig. Och när jag fick se de bilderna på mig själv, jag tänkte, fuck, är det detta mitt barn möter? 30-40 cm ifrån sig? I en soffa eller i en säng? Det är inte det barnet kan ta sig någonstans. Kan inte ropa på hjälp, kan inte ringa på, utan du måste bara utstå och bara sortera in det här någonstans. Återigen i sig själv. För barnet förstår inte att det är pappa eller mamma som är fel nu eller har tappat det, utan de lägger skulden på sig själva. Men att bara börja bli självreflekterad på det. Att börja få syn på sig själv. Och där tänker jag att sådana frågor kan vara till hjälp. Sen är det ju också så att, jag hade mina barn hemma nu förra veckan. De är ju stora nu, men de är också vana vid, jag har gjort det säkert i 10-15 år och det finns också med i boken, men varje gång vi äter frukost på helgerna så gömmer jag lappar under allas tallrikar. Och det gjorde jag nu när de kom hem nu vuxna. Nej, det gör du inte nu igen. Och då är det jättesåna spännande frågor där det ofta inte finns svar på. Men för att kunna underhålla de samtalen. Att gå lite djupare, våga utmana lite mer. Och där vet jag, inför den här boken var det många föräldrar som har skrivit till mig på sociala medier. Åh, vi tycker det är så svårt att hitta de här frågorna, komma på idéerna, skulle du inte kunna ta med några såna? Och så hade jag med det då i boken. Så det är väldigt konkret, men som man då kan göra såna lappar eller sådär.

Axel Wennhall – 47:51
Vad är dina tips? För jag tänker att, just prata om de här svåra frågorna, så misstänker jag att en rädsla är att man inte har några svar eller att man själv kanske inte har reflekterat över dem eller tycker att de är läskiga. Så vad är dina tips för föräldrar för att kunna ha de här samtalen? Du pratade också innan vi slog på mikrofonen, så berättade du att när du är ute och föreläser för ungdomar, att du får in massa frågor som också handlar om de existentiella sakerna i livet. Det är det de är nyfikna på.

Micke Gunnarsson – 48:30
Verkligen. Oj, vad många. Framför allt när jag utföra för tonåringar, så mycket frågor som göms i deras sinnen. Om det är 80 procent existentiella frågor om livet, om döden, krossade hjärtan, sex, sjukdomar, saknad. Och det jag tror, när du ställer den frågan, det tror jag också är att jag tror det är viktigt att vi vuxna vågar vara sanna mot oss själva. Det kan ju vara så att när ditt barn börjar prata om, vaknar i panikångest en natt och bara inser att hon ska dö och är jätterädd för det. Jag vill inte dö och allt det här och behöver prata om döden. Så tror jag det är viktigt att vi som föräldrar är sanna mot oss själva. Det kanske är så att jag själv är jätterädd för döden. Då kanske jag kan fråga min partner eller någon annan, kan du hjälpa mig på den här fronten? För jag fixar inte det. För risken är annorlunda. Det är lika om vi pratar om sex. Jag gjorde någon sån här undersökning också och det var några tusen personer som svarade på det. Just att vilka är de svåraste frågorna att prata med era barn kring då? Och en av de absolut högsta var sex. Och samtidigt, i dessa tider så vet vi hur viktigt det är att kunna prata om de här grejerna så att inte porren blir skolan. Men då också, nästa följdfråga då, varför tycker man att det är svårt att prata om det? Och det var de två absolut, de som fick mest röster var döden och sex. Och det man säger då varför man tycker det är svårt, det är för att man själv har jobbiga erfarenheter med det eller har inte själv pratat om de sakerna. Och det är klart att om jag, du kan ju tänka dig själv, om jag är full med saker i mig som jag inte har bearbetat eller jag har idéer kring. Och så kanske min tonåring kommer liksom och, jag vet inte, det här är farsa eller mamma, liksom där man har all sex, vad tänker ni? Där skulle ju, har jag inte, har inte jag gjort en viss resa med mig själv så kan jag ju flippa på en sån grej. Jag skulle kunna göra det. Va fan, du kan nog! Alltså jag skulle kunna skambelägga mitt barn så att den inte kommer prata med mig mer om sex nu. Eller porr som jag också kan tycka är väldigt, väldigt oroväckande, i alla fall utifrån mitt perspektiv. Det är att vissa inom rörelsen, just när man pratar om porr och ungdomar, är så rabiat-hatisk. Alltså det man gör är egentligen att man skambelägger barnen. Deras nyfikenhet, deras sexuella sökande. Och där porren självklart blir en del och framförallt då när den inte finns någon annanstans att ta vägen och prata om det. Och då när vi liksom bara wow, det är för jävla, ni sitter och kollar på och det, då, det blir ju ett skamlager på våra barn där risken är att de får en skamkänsla kring det de känner, det de är nyfikna på eller det de vill utforska eller vad det nu kan vara. För att de möter ingenstans där vi kan våga prata om allt. Och det har hänt mig ute på skolor med, när de får ställa de här frågorna till mig anonymt så flyger de upp på väggen direkt, utan nån sensur. Och så tar vi det. Och då kan ju sådana frågor komma upp liksom. Jag vet det kom jättestort så här, gillar du analsex? Och det är klart har du tre hundra tonåringar och de får ställa de nya frågorna som kommer upp direkt på väggen. Men i och med att jag då har sagt till dem att, alltså förutsättningen för detta är att jag säger till eleverna så här, om ni kunde få svar på en enda fråga i ert liv, på vilken fråga som helst, vilken är den viktigaste frågan ni vill ha svar på? Och då när en sådan fråga kommer upp typ, har du haft analsex? Då blir jag så här ödmjuk och dels tittar på och tänker att, ja, är det några här som tycker att det är den viktigaste frågan vi just nu har reda på, så är det ju det. Men det som ofta händer bland vuxna, och jag menar inte att generalisera, men det jag kan se som händer bland vuxna då, lärare i vissa fall här, det är att när en sådan fråga kommer upp så ser man vuxna som, alltså de får panik och nästan letar vilken unge är det? Alltså det blir mycket, väldigt hårda känslor kring det, för man tycker man förnedrar föreläsaren och allting. Men för mig då, särskilt den gången med analsex, och det var nog också en fråga med just om hur stor jag hade, att ta de frågorna på allvar, alltså ni anar inte de samtalen, för jag menar, ta då analsex, som då en fråga i nian eller gymnasiet, är det någon gång man behöver ha koll på läget, om någon är nyfiken på det, eller om man är homosexuell eller vad det nu kan vara, så är det ju där. Vi måste prata om det, och glidmedel, hur man gör, hur det funkar, hur det messy det kan bli, alltså någon måste ju våga prata. Om vi då säger, nej men sånt, vad är det för jävla, nej, vad ska de ta vägen då? Vad ska vi hitta, alltså, ja det är klart de kan hitta på humor och lite sådana grejer, men så att jag menar bara att det finns något spännande i de här samtalen, och det finns något väldigt fint att möta där, men det jag märker är, jag måste ha gjort min resa då. Så på din fråga där, när vi ska ha de här svåra frågorna, när vi ska ha olika mer utmanande samtal med barnen, vilket vi måste ha, någonstans måste de få fråga, kommer farfar du, eller vad händer med lilla målsvinet nu som inte rör sig i buren? Någonstans måste sorgen få finnas där, oro måste få sin plats. Och annars, om den inte får plats, då kommer barnen försöka göra något åt det och stoppa det någonstans. Jag tänker att återigen, vi behöver göra jobbet. Vad är det som gör att det är så, om det är död, och klarar jag inte det så är det bättre att jag erkänner det. Usch, det här fixar jag inte, jag klarar inte att prata själv om det, och då kanske vi kan ta hjälp av någon annan. Så att, men gå inte dömd eller, och förstå att vissa frågor har vi absolut, de flesta frågor har vi inga svar på egentligen, ska jag vara ärlig. Vi tror vi har det, men det har vi ju inte.

Axel Wennhall – 54:23
Du får komma tillbaka till mig om 20 år, men när jag hör dig prata så tänker jag själv att vilken ynnest att få prata med sitt barn om alla typer av sexfrågor, att barnet faktiskt öppnar sig för äldre. Och det var intressant det att du tog upp det där, att för någonstans så ser jag det som på två nivåer, att den ena frågan är ju att vi människor gärna vill veta, om inte annat för att vi inte ska framstå som dumma. Men jag tycker det är så befriande med svaret, jag vet inte. För då kan man utforska och göra det tillsammans. Och det andra är att kanske inte skydda barnen från de här mer jobbiga känslorna när det kommer till livets existentiella frågor, som döden till exempel. Utan att kunna ha det samtalet, eller rättare sagt, jag vill nog ställa den frågan till dig, när det kommer till exempel till frågan om döden, så hur skulle du föra det samtalet med ett litet barn till exempel? Och jag är inte där än i mitt föräldraskap, men jag tänker att jag inte kommer prata om änglar, jag kommer inte prata om att allt blir bra, utan att försöka förklara det jag vet och det jag inte vet med döden. Men såklart göra det på ett sätt där jag känner att jag kan möta mitt barn, där hon eller han är då.

Micke Gunnarsson – 56:05
Och det tror jag är väl det jag tänker att möta barnet där det är. För jag tror att man kan vara lyhörd på vilka frågor som ställs och det är de vi kan diskutera. Och kanske också då att inte ha svaren utan också kunna bada tillbaka, hur tänker du kring det här? I och med att vi inte vet någon av oss mer eller mindre så, men att vi kanske lämnar vår kropp som den ser ut nu, att vi kommer skiljas åt en dag, men att tillsammans utforska det. Men också vara lite så här att lyssna på den frågan barnet ställer och det är den ni ska resonera kring. Ge dem inte allt, ni får inte liksom, kommer mitt marsvin till himlen, då är det det. Man pratar, åh du vet farmor, du har altocancer, utan försök lyssna in barnet. Och sen tror jag också har med ålder att göra. När barnen blir äldre så kommer de ställa lite annorlunda frågor, lite djupare frågor, då får vi mötas där. Men jag tycker du har en sådan jätteviktig poäng i det här att vi måste få känna den här ledsamheten. Och det handlar ju inte bara om döden, utan barn måste få bli arga, barn måste få bli ledsna. Och många gånger tror jag att vi föräldrar och vuxna är så rädda att vi ska skada barnet, att vi vill inte göra det ledset eller sådär, utan nej nej nej nej nej nej nej såhär bara. För att det händer saker återigen i oss. Och jag skulle säga det att när jag jobbar med föräldrar nu, mycket med gränssättning, så är det så roligt för att det är precis ibland som vi förväntar oss att vi ska kunna sätta vilken gräns som helst för oss utan att barnet ska reagera. När vi säger nej men jag kommer inte kunna hämta dig senare än 12 ikväll liksom på festen. Att vi då har någon idé om att våra barn tror att jag ska bara säga nej det är ingen fara, alla får ute till tvåan, men inte jag men jag älskar dig pappa, nej måste jag liksom. Det går ju inte, då blir man nästan orolig. Utan barnen måste få reagera för att de, vi måste, alla människor behöver lära oss också det här som du sa innan, om acceptans, vad händer om jag inte får som jag vill, vad händer om inte verkligheten stämmer överens med så som jag tänkte att den skulle vara. Och det är viktigt med att få gå i oss själva, så det måste våra barn också få göra. När det inte blir mer glass och de drar ihop på golvet, vad jag hatar dig pappa, jag vill ha glass och allting, låt dem vara i det.

Axel Wennhall – 58:18
Det är inget farligt.

Micke Gunnarsson – 58:19
Det farliga som jag ser det är om du däremot börjar kränka dem där, hota dem, straffa dem i den känslan de känner. Då blir det knöligt. Barnet är ledset, möt ett ledset barn. Men barnet, och med risken är ju det, är jag själv då triggad och när barnet säger du är så dålig pappa, har jag då inte riktigt koll på lägena. Då kan det ju bli, åh du ska säga jag är dålig, jag har köpt och jag har gått ner i tjänst och jag kämpar för dig. Vi kan lägga över massa skuld på barnet, men det enda barnet säger är jag skulle vilja ha mer glass. Men det får jag inte, så därför blir jag ledsen. Om vi kan hålla det där och bekräfta vårt barn i den känslan. Jag ser att du är ledsen, det är okej att du är ledsen, jag förstår att du är arg på mig med. Det är helt okej, du får vara där, jag är här eller kanske jag säger att nu går jag ifrån lite, jag sätter mig i soffan. Du får jättegärna komma sen. Men att de får ha sin process eller kan jag göra något? Vänta, ta och kasta in dem i rummet och stänga, nu får du skärpa dig. Ja, vad ska de göra där inne? Var med massa ångest och känslor, vad har jag nu gjort och vad har jag ställt till med? Men jag bara var autentisk i min känsla. Så det här är också viktigt, men har jag ett förflutet som vuxen där jag inte har fått känna, där jag varit duktig flicka, duktig pojke. Det är klart att då har jag en resa att göra och det är det barnen gör så synligt för oss. Men återigen, den här boken handlar ju om det att ta hand om din egen skit i stället för att projicera det på ungarna om man ska vara riktigt tassig hård. Men med den reservationen att å andra sidan, det är okej att göra fel, det är okej att det inte blir allt som man har tänkt sig. Så vi måste fortsatt vara mänskliga. Men att vara människor tycker jag också handlar om att börja vilja leda sig själv, vilja börja ta ansvar och vilja börja leva.

Axel Wennhall – 1:00:07
Om det finns ett ord som jag tycker sammanfattar boken eller vad boken pekar mot eller vad boken bjuder in. Och också vad jag tycker att du förkroppsligar här är ju nyfikenhet. Men en nyfikenhet som går åt två håll. Så dels en nyfikenhet inåt i en själv. Jag tycker just nyfikenheten är så himla viktig och så himla fin och bra. För när vi är nyfikna inåt då letar vi inte efter, då kritiserar vi inte oss själva eller letar efter fel. Utan aha, okej, det finns en sorts intresse, ett sorts icke-dömende i den nyfikenheten. För det du precis nämnde är ju att när vi får kanske den mest utmanande relationen i livet, som att bli förälder, så kommer det ploppa upp en massa saker i oss. Och då om vi kan koppla på den nyfikenheten och påminna oss om att är det möjligt, och kanske att man har med sig den frågeställningen, är det möjligt att vara nyfiken över det här? Det som gör ont eller det som är jobbigt. För om vi klarar av att vara det, och det är inte alltid det går, och så är det också med människa, men när vi klarar av att vara det, då finns det så mycket utveckling att hämta där. Och jag tänker att det också sen gäller i riktningen, för det tycker jag, det finns flera fina exempel i det i boken, men också den nyfikenheten gentemot barnen, att möta barnen där de är, det är nyfikenhet.

Micke Gunnarsson – 1:01:46
Det är ju fint att du sammanfattar det så, jättefint att du säger det. Jättefint. Och just som du säger, det finns inget dömande i det. Och det är väl det, barnen visar oss väldigt tidigt när de kommer in i sina kroppar, som väldigt små barn, att där finns inget dömande, det finns inget ego, det finns inget bättre, utan det är bara förundran. Man kan sitta och gå igång på sin egen snorkråka, liksom bara wow, wow, wow, du behöver inte ha några svar, du behöver inte veta vad det heter, du behöver inte veta vad det är gjort av, det finns inget äckligt, utan det är bara wow. Och det är ju det, det är ju det vi missar sen, för sen kommer vi in och blir lite äldre och så blir vi rädda. För nu finns det rätt och fel, och du ska klara det, du ska bli duktig och bra, och du ska bedöma, och allt vad det är, och vi kan göra en hel podd avsnitt om skolan i skolan, alltså hur det blir svårare och svårare för oss. Men vi är födda i ett wow, vi är födda i förundran, och den nyfikenheten är en naturlig del av oss. Men vi stänger ner. Och jag tycker att jag gick någon starta eget-utbildning för skitlänge sen när jag startade mitt första företag, och jag tänker att barn är en väldigt fin starta eget-utbildning, för att det ger dig chansen att starta om igen, att få syn på vissa saker du inte haft syn på innan. Antingen kämpar du emot eller kapitulerar du inför livet och ditt barn, och säger jag är rädd, jag vet inte bättre, men jag ska göra vad jag kan. Och det räcker gott nog.

Axel Wennhall – 1:03:07
Jo, men också med ett nyfiket perspektiv, så jag ser fram emot att det blir som en andra chans när man blir förälder. Man får återuppleva saker som jag fick uppleva som barn och ungdom. Det tycker jag känns spännande på det sättet. Men att få göra det när jag är äldre och mer mogen, och har mer perspektiv och större perspektiv, men att få upptäcka det igen, och det känner jag verkligen att jag gör det absolut inte varje dag. Men när jag kommer ihåg det, att få försöka se världen genom min dotters ögon, så blir det så himla mycket mer spännande och finns mycket att upptäcka.

Micke Gunnarsson – 1:03:56
Du ska ha två små barn snart. Ja. Det är också en viktig grej att man inte heller går upp helt i föräldrarollen. Det finns fortfarande en anledning till varför du och din partner träffades. Det är också en viktig grej, tror jag, att ha med sig. För när det väl drar på, och två barn, det kommer vara mycket. Man blir ju nästan anställd som logistikchef också. Det är mycket som ska fixas och donas. Så att man inte heller glömmer bort varandra och kärleken och råddar den bortom barnen, så att inte barnen får äta upp en helt. Och att man kan prata om det, särskilt som mamma som har en annan koppling till barnet naturligt. Kom och ha, det är inget vi män, om man nu har ett heterosexuellt förhållande, kan göra någonting åt. Utan det finns en stark koppling där, och där vi kan också göra att vi glider framåt varandra. Där tror jag det är också en väldigt fin komihåg att inte bli tysta inför varandra i detta. För att det är ingen av de vuxna som vill varandra illa, frysa ut någon eller att någon inte älskar någon längre, eller att man tar barn i första hand. Utan det finns spännande, vi kan använda nyfikenheten där i de samtalen också. Hur känns detta i dig? Hur mår du i den här grejen? Det kan handla om närheten, det kan handla om tid, prioriteringar. Så det tror jag också är en sån här grej som man inte slukar upp det helt, utan har kvar också ett space för er. För det är ändå, det är därför jag är ute och jobbar så mycket nu med relation och parrelationer, för att det är ofta i en parrelation våra barn hamnar. Oavsett om man har separerat eller inte, så är det en relation som våra barn landar in i. Och beroende på hur den mår, så har vi också mycket att titta på utifrån hur barnet mår. Så barnet är viktigt, men jag tänker att du och relationen kanske nästan är viktigare. Så det är den bassängen våra barn ska simma.

Axel Wennhall – 1:06:05
Nej men, vi har blivit väl medvetna om det. Och det vi gjorde, vi hamnade verkligen i logistikfällan, eller vad man får kalla det. Man kommer vara i logistikfällan oavsett, men vi hamnade verkligen i den.

Micke Gunnarsson – 1:06:21
Tjugo år.

Axel Wennhall – 1:06:22
Nej men vi gick och träffade en parterapeut, Daniella Gordon, som jag också bjöd in här till podden. Och fick ett par fina verktyg, bland annat ett verktyg som jag vet att du skriver om i boken, att gå på dejter. Och vi pratade senast igår, vi delar intresset om att vara ute mycket i naturen. Och friluftsliv, och det är inte lika lätt med små barn. Men att vi ska sätta oss ner nu efter att den andra kommer och funderar på, okej men hur kan vi göra? Vad är barnanpassat eller vad kan funka för oss? För det är någonting som vi också får energi av. Och sen är vi så pass lyckligt lottade att vi har ett så himla fint stödsystem med mor och farföräldrar som verkligen hjälper oss. Så vi har verkligen också den möjligheten att få vara själva ibland. Och det är, för oss är det, det är varit jätteviktigt.

Micke Gunnarsson – 1:07:24
Det tror jag också är viktigt, om ni lyssnar på en sån här avsnitt i podden, att ensam är inte stark, försök inte vara superhjälte utan ta hjälp. Gå inte för länge och dra, utan se så klokt som ni gör. Prata med någon, ibland räcker det. Något samtal, någon som kan spegla. Och sen, för att, som sagt var, det är en intensiv stund att vara förälder så att det är också en sån här grej jag verkligen vill säga, ta hjälp. Och normalisera det, att det är helt okej, det handlar inte om att misslyckas. Tvärtom, du är lyckad, du har inte några gränser, och du försöker göra något åt, du är fantastisk. Herregud, så mycket tid och resurser jag har lagt ner de senaste 14 åren på hjälp. Jag är så glad. Jag är så glad att jag hittat så kloka och fina människor som har gjort resan innan mig, som kan vara en fin sparringpartner till mig. Jag är så glad för det, att jag inte har knutit nävarna i fickan och tagit mig en grogg och sen försökt kämpa på, utan kapitulerat även där. Det är Åh, vad jag är glad över.

Axel Wennhall – 1:08:35
Du skriver i boken om ett annat verktyg som kanske kan komma till pass i stunden när det blir jobbigt. Jag tänker på Dab.

Micke Gunnarsson – 1:08:46
Mm, jag tror du skulle säga Kammen. Jag vet inte vem jag skriver om Kammen i boken.

Axel Wennhall – 1:08:50
Jo, men du skriver om den också.

Micke Gunnarsson – 1:08:51
Ja, men Dabben. Ja. Ja, den kräver ju sin tid, men kort kan man ju säga Dabben står för D A A B-staven och då, första är D står för drabbas. För drabbas gör vi hela tiden, särskilt som förälder. Du drabbas av att det regnar ut en dag, du drabbas av att barnen är för fulla på en fest eller vad det nu kan vara. Så vi drabbas. Det gör vi hela tiden. A handlar om acceptans. Alltså, ju tidigare du kan gå in i acceptans och då menar jag faktiskt, jag vet att jag får kritik för det ibland, men fortfarande säger jag att acceptera allt. För det som är, vi kan tycka massa saker, men det som är är att gå emot nuet och förneka det som faktiskt är. Det skapar bara lidande.

Axel Wennhall – 1:09:33
Varför fick du så hög kritik mot det?

Micke Gunnarsson – 1:09:35
Nej, oj herregud, jag fick ju en offentlig intervju. Alltså, nej, men då får jag frågor. Så du menar man ska acceptera pedofili? Du menar man ska acceptera våldtäkt? Och det blir så konstiga frågor, för det är precis som att man vill bara bränna någon på bål för att det väcker, jag förstår att det väcker smärta i de här människorna, men någonstans, jag har hört talas om min kompis som för några år sedan stod på en bensinmack och segnade ihop och sen plötsligt nervskada som gör att han får sitta i rullstol, eller ja, får sitta i rullstol resten av sitt liv. Han säger det att det var först när jag accepterade att så här är det, då kunde jag läka, då kunde jag gå vidare, då kunde jag hitta hopp i livet igen. Och så är det ju även med övergrepp, vi vill inte gå in så mycket på det här, men det är ju också en grej jag har gjort nu i min resa, att jag har förträngt vissa saker i mitt liv så hårt att jag inte har velat veta av det. Och med takt att jag har läkt och börjat ta upp saker, så har jag också fått se saker som handlar om övergrepp i mitt liv. Och då, för att jag skulle komma vidare utifrån de sexuella övergrepp jag har varit med om, så behöver jag acceptera att jag har varit med om dem. Och det är inte lätt, jag vill verkligen säga det, för så mycket smärta och tårar och skam och grejer som kan ligga där, det är nästan omänskligt. Men om jag inte accepterar, då kommer jag fortfarande vara i smärta och jag kommer inte läka. Så acceptans för mig, det handlar om vad den är, acceptans handlar ju egentligen inte om vad du tycker om saker och ting, det är bara neutralt förstå att det som hände, hände nu. Och då menar jag att om du inte accepterar, då går du in i ett reaktionärt tillstånd. Då blir det, det blir ju, du är inte på den klokaste platsen i dig själv, utan du blir som ett minfält och där kan allt explodera. Så att om du inte accepterar att barnet kommer hem 20 minuter senare än det kan vara, så kommer du riskera att trasa sönder mycket mer. Så jag säger, D, drabbas, A, acceptera och sen där, när du väl har accepterat, då kan du gå in i ett medvetet agerande. Då kan du agera utifrån det som situationen kräver. Och där har du massa möjligheter oavsett vad det är som händer. Och sen det sista då, B står för bokslut, som jag kallar det, end of story. Alltså att inte fastna heller i ältande, att också kunna komma till någon slags förlåtande, accepterande i alla fall av det som hände. Så man inte drar saker i historien liksom. Att förlåta handlar ju, som många som säger, det är inte bara jag som säger det, men att förlåta handlar ju egentligen inte om att ge någon annan människa rätt i sak behöver jag inte. Utan det handlar om att göra sig själv fri. Det handlar egentligen inte om en annan person överhuvudtaget. Utan det handlar om att du gör en förlåtelseresa i dig så du kan gå vidare. Det är kraftigt det liksom. Att förlåta handlar inte om att bli svag utan tvärtom, det handlar om att bli stark i dig själv.

Axel Wennhall – 1:12:30
Att bli fri tycker jag är det bästa sättet att säga.

Micke Gunnarsson – 1:12:34
Så det är liksom Dabben. Jag kan ju se själv att det har blivit nästan som en ryggmärgsgrej i mig. Sen spelar det ju roll om det är ett inställt flyg eller om det är en projektor som går sönder jag ska föreläsa eller vad den är. Så kan jag känna att Dabben går igång så snabbt. Jag drabbas, jag accepterar. Det hände bara för ett tag sen, jag var på en biograf och den jag skulle föreläsa, det blev ingen bild. Och de bara Herre gud vad hände nu, hur ska vi göra? Och jag bara accepterar. Ni kan inte göra något. Jo vi får prata utan bild. Ja men går du med på det? Jo vad ska jag göra? Alltså det är också så här, hur lätt tänker jag sälja ut mitt välmående? Räcker det med att en lampa går sönder för att jag ska bli en monster och förpesta mig och alla andra? Alltså hur vinglig är jag? Så du menar att du pratar utan bild? Jo det måste du. Då gör vi det, får vi se var det landar. Ingen aning, jättespännande. Och sen då kan jag medvetet agera utifrån det. Och precis som vi gjorde nu med rummet, vi fick byta rum. Vi kunde gå till ett Busch och skälla ut folk, leta upp några jäklar som har gjort en flexsystem som inte fungerar. Vi skulle kunna bli helt galna. Eller accepterar vi? Vi kan inte vara här. Vad är det vi kan göra? Vi går in i ett barnrum, åh sitter vi här. Och det där, det skulle jag vilja säga till föräldrar, börja utforska den. Börja utforska den. Och sen har jag ju kameran, men det handlar egentligen om meditation. Kolla av käkarna så du inte går runt och spänner för mycket i axlarna så de inte har åkt upp för högt. Och med M så att ha lite mage, att andas lite, att du medveten andar lite då och då.

Axel Wennhall – 1:14:06
Jag spelade precis in, vi hade fått ett önskemål i appen om en meditation för att förbereda sig inför nattning när man kan bli frustrerad och Kamen, precis som du sa med käkarna, axlarna och magandningen och det jag fokuserade på där, för att i stunden kunna ge någon sorts ankare när känslan rusar upp mot huvudet, var att behålla uppmärksamheten i en tyngd och i andetaget att det kan vara två sorters ankare som hjälper en att inte bli så reaktiv.

Micke Gunnarsson – 1:14:39
Men det är inte lätt alls.

Axel Wennhall – 1:14:40
Det är inte lätt, men det är därför man övar.

Micke Gunnarsson – 1:14:44
Ja, vi här får öva. Jag la ut också en sådan meditation på Spotify. Det var faktiskt några mammor som hörde av sig till mig när de ammade eller gav med flaska. Att det var så lätt att de blev själva otåliga där, eller med mobilen. Så de gav mig att jag kunde spela in någon slags meditation kopplat till när man matar sitt barn. Så det testade jag att göra. Det var väldigt fint. Man skulle även där kunna se det mötet, kanske få hjälp att se det mötet till något mer större än bara att mata. Så det är som säkert vad vi får träna.

Axel Wennhall – 1:15:23
Jag tänker att du möter ju mycket barn och unga och får ta del av deras behov och deras perspektiv. Jag tänkte dels att jag är väldigt nyfiken på vad deras budskap är till oss vuxna. Men även vad det finns för tips för oss föräldrar att göra det lite roligare i vardagen. Jag och Gustav, vi satt och pratade med ett gäng kompisar och så började vi mindes bli tillbaka till barndomen. Då var det någon som berättade att i deras familj så åt man en gång i veckan under bordet. Jag tyckte det var en så fantastisk berättelse. Under bordet. Det låter ju skitjobbigt. Men det här var det hon kom ihåg. Det var så starkt när hon berättade det. Att bara kunna bryta på de här uppvanda rutinerna. Det är en tvåfacetterad fråga. Vi kanske ska hålla den först. Har du några tips till att göra vardagen lite roligare med barnen?

Micke Gunnarsson – 1:16:28
Jag tror jag skrev det i boken också. En massa sådana småidéer vad man kan göra. Jag tänker också att det måste också komma från en plats där det känns ärligt och busigt. Så vi inte heller knö. Men jag vet inte. Det finns ju hur mycket som helst. Jag tänker så här. Dels kan man ju, har man lite yngre barn kan man ju fråga barnen. Ofta tror jag att barnen önskar en massa grejer fast vi är med på rutin och säger nej. Kan inte vi göra det? Men någon gång kan man ju testa. Ja, barnen kommer ju få en chock. Men att säga ja. Återigen, jag tycker det handlar också om en själv. Att börja levandegöra sig själv. Många längtar efter att dansa. Många längtar efter ett kuddkrig. Många längtar efter att få krypa på golvet. Eller börja göra det. Men tyvärr har vi blivit övermogna som vuxna. Vi har ju inte fått leksinne. Jag menar inte att vi ska bli barn igen. Men det finns något väldigt viktigt i barnets, i den här som du sa innan, nyfikenheten, lekfullheten. Så det är väl bara, herregud, det är väl bara att sätta sig ner med papper och penna mungarna och säga så här, vi ska hitta tio knasiga grejer vi ska göra nästa månad. Har vi några idéer? Då kommer det komma idéer. Bara vi öppnar upp för det. Så att jag, istället för att ge tips skulle jag vilja säga att testa något sådant. Bjud in till knasighet. Bjud in till bus. Jag har gjort en, alltså, jag kan säga det, det är också så här roligt när man har varit på resor någon gång, en långresa. Man frågar barnen och de kommer ju inte ens ihåg det. Man bara, vad fuck har vi lagt med så mycket pengar? Jävla fuck Dubai. Nu, vad kommer de ihåg? Skulle ni fråga min 18-åring idag, vad är det roligaste du kommer ihåg? Då kommer han nog säga, varje sommar när pappa och jag provkör bilar. Det är det absolut. Han fortfarande, nu som längtar han när vi ska göra nästa gång. Då har vi gjort en sån rolig grej där vi varje sommar i många, många år har lekt att vi ska köpa bil. Och så åker vi iväg till olika städer och vi klutar oss i kostym. Vi gör en massa, och där vi utmanar mer och mer vilka är de bästa bilarna vi kan köra. Och så har vi så roligt. Alltså Alfons, han dör av pinsamhet. Och jag med. När vi går in och lurar, de märker väl det, kanske handlar med det. Vi drar den ena historien efter den andra. Och vi skrattar alltså. Den heldagen är helig liksom. Och nu är han så stor själv så nu nästa gång får han köra själv också. Så det ska bli hur sjukt som helst. Min pappa hade en sån grej att varje gång vi var och handlade på ICA så köpte vi en halv falukorv och åt upp i bilen rå. Och jag kommer aldrig glömma det. Det satt i skalan, den där fucking röda skalan. Och vi fattade åt en halv falukorv. Jag älskade det. Och det roliga är nu att jag snackade med min syrra, det är inte alls längesen, och jag berättade just detta. Fan vet du vad pappa gjorde med vårt falukorv? Då säger hon, det gjorde han med mig med. Vi har inte vetat om. Vi har levt i parallella falukorvsuniversum liksom. Men just, aha, hittade de det här? Hittade. Så att det, alltså jag brukar säga att livet är på tok för viktigt för att ta på fullaste allvar. Släpp loss. Och när du frågar dig första vad ungdomar säger, och jag blev inbjuden av Skolverket att samla ungdomar från åttonde klassen från hela Sverige och göra en heldagsworkshop med dem. Vad de kände kring gymnasievalet och så där. Och de jobbade en hel dag och det, allting kokade ner, hela allting kokade ner sig till ett enda ord. Och det var chilla. Det var det enda de här ungdomarna bad vuxenvärlden om. Chilla. De hade idéer om att man skulle ha kuddrum i högstadiet där man bara kunde lägga sig och bara chilla. Meditera. Vila. För vi, det, vi, man orkar inte. Vi har utbrända trettonåringar. Vi har, som jag sa innan, jag vet inte om det kommer i podden, men att 60 procent av niondeklassare och andraårsgymnasister, tjejer i Stockholm, tror inte, känner inget hopp för framtiden. Tror inte att de kommer bli lyckliga när de blir stora. Jag säger bara chilla. Och chilla och landa hem igen. Vad ska vi ha den här lilla stunden till? Vad ska vi ha den här lilla stunden till? Vi ska bara dö. Det vet vi. Och det du vet har ingen aning om. Min farsa gick bort för ett år sedan på fyra veckor. För honom var liksom helt, helt frisk till att liksom bara åka in och röntga sitt huvud och sen tar det fyra veckor och vi får vara med honom liksom i fyra veckor varje dag. Och det sista han sa till mig när han fortfarande var medveten var liksom, han sa ju så här, Micke, sluta aldrig ha roligt. Och han menade inte någon positivitetstänk, utan han menade bara glöm inte bort och lev när du är här. Och det har gett mig så oerhört tacksam för det. Alltså de orden. Att det är inget farligt att leva. Vi bygger upp så mycket rädslor. För varandra, för oss själva. Och barnen, det lilla barnet visar oss vägen. Man kan hoppa i vattenpölar, man kan pilla snorkåkor, man kan titta på en fjäril utan att veta att det är en fjäril och tycka den är vacker. Så jag tänker wow, låt oss föräldrar titta på våra barn som läromästare lite mer.

Axel Wennhall – 1:21:43
Vi har en del i podden nu när vi börjar närma oss slutet som vi kallar för Fem snabba. Så om du skulle få bjuda tre personer på middag, de kan vara levande eller döda, vilka tre personer skulle du bjuda då?

Micke Gunnarsson – 1:22:01
Sadhguru, en stor inspiration till mig. Eka Tolle hade jag också velat träffa. Ja nu kan man bjuda hem pappa. Även om han inte lever. Jag hade inte kallat hem honom i kroppen. Så hade jag velat, ja han hade jag också velat. Det här gänget tror jag blir spännande. Ja det hade känts bra. Rimligt.

Axel Wennhall – 1:22:25
Vilken är din favoritplats på jorden?

Micke Gunnarsson – 1:22:28
Där jag är. Detta är min favoritplats nu. Och den lät ju jäkligt klyschigt. Oh my god vad har jag läst för fucking jävla bok. Men jag känner det verkligen så. Just nu i mitt liv är jag, jag tänker alltid så här. Om någon hade öppnat dörren här nu och kommit in med en bössa och bara sagt nu skjuter jag er. Då hade jag bara sagt vänta två sekunder så hade jag bara känt efter. Och när jag sitter med er två här så känner jag bara sån jäkla tacksamhet att jag är här. Då har jag fått ett underbart slut. Jag trivs här nu. Så jag har ingen plats, jag har ingen fysisk plats. Kanske då att jag liksom, kanske om jag hade, där jag är med människor jag älskar. Men jag har väl lite lätt för att älska människor också.

Axel Wennhall – 1:23:15
Så det finns ingen plats?

Micke Gunnarsson – 1:23:17
Menar du en fysisk plats?

Axel Wennhall – 1:23:18
Ja menar du en fysisk plats? Kanske någon natur, någon skog, någon sjö?

Micke Gunnarsson – 1:23:22
Ja i så fall är det i vatten. Jag älskar att vara i vatten. Jag älskar att bada. Så i så fall har jag varit i vatten då. Du vill inte ha det svaret.

Axel Wennhall – 1:23:34
Alltså jag får aldrig svar på den här frågan. Jag ställer den här till meditationslärare från till höger och vänster och…

Micke Gunnarsson – 1:23:41
Och då säger alla att det är där jag är.

Axel Wennhall – 1:23:43
Ja det är det mest vanliga svaret i alla fall. Och jag är inte besviken men det vore kul att få lite fler favoritplatser på jorden.

Micke Gunnarsson – 1:23:50
Nej men då ska jag vara riktigt jävla ärlig, då ska jag vara brutalt ärlig. Min favoritplats det är när jag är i närhet med min partner. Det är min favoritplats. När man är så fucking up in the blue. När man är så närvarande och så sårbar med varandra i en nära stund av lust. Det är en favoritplats. Det vet jag inte om så många brukar säga men det kan jag säga. Det är en favoritplats.

Axel Wennhall – 1:24:15
Du först så.

Micke Gunnarsson – 1:24:18
Jag tar den.

Axel Wennhall – 1:24:22
Finns det något råd som du har fått under livet som du minns eller som du har tagit med dig?

Micke Gunnarsson – 1:24:28
Ja det var ju det pappas avslut. Vad roligt. Men nej men tyst. Alltså. Nej jag ska vara kort så. Men jag hittade en mormor. Jag har aldrig haft en mormor innan. Alltså min mormor dog innan jag föddes. Så när jag var sex år så letade jag upp en mormor. Så hon flyttade in en tant i vår trappuppgång och jag knackade på hennes dörr. Och sa hej kan du tänka dig att bli min mormor? Och då sa hon ja. Och jag tänker det rådet hon gav mig under alla alla år jag var hos henne i stort sett varje dag. Det var egentligen tystnaden. Där vi kunde sitta och tysta. Och bara njuta av tystnaden och ingenting hände. Hon kunde sitta och lösa sitt korsord och jag satt jämt och bara satt i mina uppklädda fåtöljer. Det var väl inget råd men jag tänker. Jag tror också det är en sån här grej att livet pratar till oss med väldigt tyst volym. Så det här med meditation och tystnad kan också vara nästan ett måste för att höra de här riktiga, viktiga orden. Vi hör inte det i bruset. Jag tänker att tant Karin var en sån kvinna som jag alltid kommer med i mitt hjärta. För det fanns så mycket visdom i tystnaden där. Så hon var tyst och det var ett fint råd.

Axel Wennhall – 1:25:43
Vad är du tacksam för just nu?

Micke Gunnarsson – 1:25:45
Just nu är jag så tacksam över att sitta här och prata med honom. Det är så viktigt för mig.

Axel Wennhall – 1:25:50
Vi är tacksamma över att du ville komma och framför allt tacksamma över att du kom och bjöd in en massa bus, lek och livskläder. Jag tänker att jag lämnar över ordet till dig och du ska få guida oss i en övning.

Micke Gunnarsson – 1:26:12
Ja, jag vet inte. Jag kommer göra så här. Du som lyssnar och du kanske är förälder. Det jag kommer göra nu är att jag själv tror det eller ej kommer att tystna. Det jag hör komma till mig kommer jag förmedla rakt ut till er. Så får vi se var det landar. Om vi bara stannar upp lite och kanske känner underlaget ni sitter på eller ligger i. Och kanske lägger en hand på bröstet, en på magen. Och känner andningen. Behöver inte andas på något särskilt sätt utan bara… …var medveten om att andas och känner en tacksamhet kring det. Jag vill att vi tillsammans riktar ett tack. Ett tack till alla de barnen som rör sig omkring oss just nu. Att vi tackar dem. För att de ändå kan och vill möta oss i den otillräcklighet som vi kanske många gånger känner. Det tvivel vi möter är oss själva. Att våra barn och deras ögon, kanske de ögon vi tittar i, för att hitta läkningen. För att möta kärleken och möta det magiska. Den vardagsmagi som gömmer sig bakom allt brus och stress. Att vi tackar oss själva för att vi har kunnat ge oss denna gåva. Ge oss denna gåva att skapa liv. Att möta liv. Och att känna liv. Jag vill också, förutom att vi tackar, kunna ge oss ett fint förlåt. Att förlåta oss själva. Förlåta varandra. Och verkligen förstå att vi alltid har gjort precis vad vi har kunnat. Varken du eller jag har velat felat någon medvetet illa, inte våra barn. Vi har gjort vad vi har kunnat utifrån där vi var då. Men där vi kanske inte just nu längre är i och med att vi ser att det finns något att säga förlåt till. Så låt oss ge oss ett vackert förlåt. Och med det förlåtet också ge oss kärlek. Att återigen påminna oss att vi har gjort det vi kan. Låt oss påminna oss också i vår föräldraroll att vi är mänskliga. Och att det är att vara människa är att känna. Men också att våga släppa taget. Taget av oss själva och taget av våra barn. Att nyfiken titta på dem. Där de dansar. Där de gråter. Och den vägen de ska vandra. Låt oss säga att vi har en hand här ifall du behöver ha den. Och jag finns här. Men jag tänker inte slita i din hand och dra dig på vägar som du inte ska vara på. För min skull. Och jag kommer gå min väg. Och jag kommer sätta ner mina fötter där jag behöver sätta dem. Och att vi vågar släppa taget lite mer om våra… Och släppa taget om de rädslor vi kanske känner. Lite mer. Lite mer utmana. Lite mer lek. Så tack och förlåt. Och låt oss busa lite mer. Med det kanske vi kan börja öva lite på händerna. För att försiktigt titta upp igen. Och har du någon just nu nära dig som du kan vila din blick i med en gång om det är din partner eller någon kollega eller ett barn så testa även det. Så tackar jag så mycket för mig.

Okänd – 1:31:10
Tack.

Axel Wennhall – 1:31:12
Tusen tack Micke.

Micke Gunnarsson – 1:31:17
Tack så mycket själva.

Axel Wennhall – 1:31:18
Fint att få ses.

Micke Gunnarsson – 1:31:20
Ja precis.

Axel Wennhall – 1:31:21
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera mera från Mindfully med Micke Gunnarsson. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Mickes meditation. Om du vill komma i kontakt med honom så hittar du hans kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi tagit med oss från vårt samtal med Micke, förutom att bjuda in massa bus och lek, så är det att livet är för viktigt för att ha på för stort allvar. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.