Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Johnny Oduya om meditation och breathwork.

Axel Wennhall – 0:00
Varmt välkommen till Meditera mera, en podd från Mindfully med mig Axel Wennhall och Gustav Nord. Nu är det dags för ett nytt avsnitt och den här gången befinner vi oss i Stockholm för att träffa Johnny Oduya för att prata om meditation och breathwork. Johnny Oduya har en bakgrund som ishockeyproffs där han bland annat vann två Stanley cups i NHL med Chicago Blackhawks och ett VM-brons samt OS Silver med tre kronor. Idag är han entreprenör och arbetar bland annat som andningscoach. 2021 grundade han andningsstudion Hale som nu även är på gång med en ny app. Johnny ligger även bakom träningsklädsvarumärket Atunya. I det här avsnittet ska vi prata om meditation och breathwork. Hur kan vi optimera vår prestation med hjälp av vårt andetag? Hur kan andetaget hjälpa oss att bli mer medvetna? Hur kan andningsövningar och meditation kombineras bäst? Och vilka tips har Johnny till alla oss som vill leva ett mer närvarande och hälsosamt liv? Välkommen till Norrsken. Det här är ju första gången vi ses. Dels har jag ju följt din hockeykarriär, men också har jag följt dig här sedan du startade Hale. Det känns jättekul och inspirerande att få enkla ses. Vi brukar alltid inleda med en kort landningsmeditation. Är det okej om jag kör den?

Johnny Oduya – 1:40
Skönt, absolut. Det låter fantastiskt bra.

Axel Wennhall – 1:42
Härligt. Du och jag, Johnny och Gustav, sitter här på varsin stol. Du som lyssnar kanske befinner dig i en buss, reser kommunalt eller kanske är ute och går. Om du har möjlighet att stanna upp rent fysiskt, så gör det i ett par minuter. Men framför allt, se om du kan intentionen att stanna upp mentalt. Och verkligen ge din uppmärksamhet. Hit till nuet. Och jag tänkte att vi bara skulle uppmärksamma vår kropps naturliga andetag. En kort stund. Och se om du kan bli medveten om ditt andetag. Både inuti kroppen, så att du någonstans i kroppen känner de fysiska förnimmelserna som är kopplade till din andning. Och samtidigt som du är medveten om andetaget lite utifrån. Så du både känner och observerar andetaget. Och se även om du kan slappna av lite mer så att du tar emot ditt andetag. Så helt enkelt, upplev ditt andetag precis som det är just nu. Så kan du börja notera om du har kvar din uppmärksamhet vid andningen. Återigen känna kontakten av andetaget till kroppen. Och sen, helt i din egen takt, avsluta den här korta landningsmeditationen. Genom att släppa taget om andetaget. Och återigen komma tillbaka med din uppmärksamhet till vart du än befinner dig. Kanske öppna ögonen om du haft dem slutna. Och förhoppningsvis komma tillbaka med din uppmärksamhet till vårt samtal. Tja!

Johnny Oduya – 4:59
Spacy! Kört en timme till känner jag mig. Tack så mycket!

Axel Wennhall – 5:08
Tack själv! Du, jag tänker, jag är ju så jäkla hockeyintresserad. Så jag brukar alltid inleda med att fråga gästen, vad befann du dig när du upptäckte meditation? Jo, men nu när du är här så är jag lite nyfiken på, nu några år efter din hockeykarriär är över, om du blickar tillbaka, vad känner du kring den? Vad är du mest nöjd över? Hur ser du på din karriär?

Johnny Oduya – 5:38
Nej, jag känner mig nog otroligt lyckligt lottad, skulle jag säga. Att på något sätt ha fått möjligheten att gå igenom så många olika saker. Allting från personlig utveckling till förluster, vinster, kamrater, olika platser, resor. Allting som är kopplad runt, runt sporten. Alltså ekonomiska möjligheter, alltså allting egentligen som har varit i relation runt hockeyn för mig. Mer än egentligen jag hade kunnat trott att det skulle kunna vara. Jag vet inte riktigt vad man tror för någonting när man är ung, men det skulle jag säga att jag är väldigt, väldigt, väldigt tacksam för. Om jag hade fått rita upp en perfekt karriär på något sätt så hade det nog, för mig tror jag nog det hade sett ut precis som det har gjort.

Axel Wennhall – 6:38
Du vann ju två Stanley cups med Chicago och Blackhawks. Skulle du säga att de två händelserna, för det är en lång säsong och ett långt slutspel, var de två kresendot i din karriär när du tänker tillbaka?

Johnny Oduya – 6:52
Ja, så blir det väl alltid på något sätt. Och sen är det ju mycket negativa saker också som påverkar ens karriär och påverkar ens utveckling som man förstår nu också var nödvändigt. Det kanske har lärt mig ännu mer saker egentligen än när jag vann. Och sen, ja det är väl något, cocktailen av alla de där tillsammans som gör att det är väldigt fascinerande, häftigt att vara med och uppleva. Så det ena behövdes kanske för det andra, för att man skulle få den fulla i hela upplevelsen, om man ska säga så. Så det är jag enormt tacksam för såklart.

Axel Wennhall – 7:35
Vi kommer säkert komma tillbaka till hockeyn, för jag vet att du är passionerad över hockeyn fortfarande och arbetar med den på olika sätt. Men då till den första vanliga frågan. Vad befann du i livet när du upptäckte meditation och andning?

Johnny Oduya – 7:52
Oj, det är två olika steg. Jag började nog med meditation först faktiskt, som alla andra. Det fanns väl lite mer tillgängligt eller… Jag skulle nog säga att det första stället jag började på var nog yoga. Jag var nog en av de första hockeyspelarna som började hålla på med det, som jag vet i varje fall. Och då var det väl mer för flexibilitet och för mobilitet och rörelse och sånt. Det fanns inte så mycket rörlighetsträning då. Det här är ju nästan 5 år sedan nu tror jag. Så jag ska inte säga att jag fick så mycket spirituell del av det, utan det var mest rörelse runt det. Men jag gillade det väldigt mycket och det funkade väldigt bra. Och det kan ju ha andra aspekter runt det också såklart. Så där började det nog. Och sen så började jag läsa mer, började förstå mer runt meditation. Men det tog nog kanske någonstans där 30-årsåldern, början på det kanske, där jag började testa lite. Jag hade svårt för det i början, väldigt, väldigt svårt. Som jag tror de flesta. Det tar liksom ett skifte innan man kommer in i det. Började egentligen åka på meditationsretreat, längre retreat efter jag slutade spela. Så nu har jag nästan, nästan varje år. Det var något där under pandemin där jag inte åkte, men annars så försöker jag åka 10 dagar. Nu ska jag åka på ett 6-dagars-Vipassarna. Och försöker få till det minst en gång varje år.

Axel Wennhall – 9:21
Har det varit Vipassana när du åkte iväg eller har det varit olyckor?

Johnny Oduya – 9:24
Nej, det har varit det nästan varje gång. Jag har fastnat för det av någon anledning. Jag började på internationellt, vad ska man säga, turisttempel i Shung Mook i Thailand. Där jag gillade hur de förklarade strukturer runt det och sen det är ganska fritt, inte super, super strikt liksom så utan ett väldigt behagligt ställe skulle jag säga att vara på. Fantastiskt för mig också, om man gillar sånt så är det jättejättebra. Så det på fastlandet över i Thailand och sen har de också på ön Koh Samui har de också ett som ett litet systerminir-tempel som är kanske ännu mer turistigt. Där är jag faktiskt åker nu. De är lite kortare också, 6 dagar som man kan vara på. Så det är alltid svårt att få till det där, hur ska man få tid till sig själv? Det är det största problemet. Att kunna ta 10 dagar låter för en del låt så här, det är helt omöjligt, det kan jag aldrig göra. Så det var det där med och sen i kombination med det också breathwork egentligen och mycket andningsövningar. Jag testade breathwork tidigare också, jag skulle säga slutet de sista två åren kanske under min karriär. Mycket holotropic andning, vilket är liksom långa, långa cykler och såklart då Wim Hoff som alla andra. Testade lite på det också men fattade inte riktigt. Det var så här, ja men nu ska jag ta tid över, jag kan hålla andan och så här, ja det var ju coolt. Förstod inte, jag vet inte om jag inte var mottaglig eller om jag inte förstod vad det var eller om jag behövde mer av det. Men det tog något år framförallt sen jag slutade att gå djupare in i det och då upplevde jag väl att kontinuerligt jobba med andningen och meditationen under fyra, fem månader säkert. Och framförallt då sen kom in mycket i andningen och breathworken, framförallt de sista månaderna så var det ju, då hände ju någonting. Och det var då den första var så här, okej men det här är ju enormt mycket power, lite som du beskrev här innan. Hur är det möjligt att ingen gör det här, att ingen förstår det här? Det var liksom så här, jag kunde inte, jag hade svårt att förstå varför. Tänker ju då tillbaka på min karriär och alla de här gångerna som, ja man har haft självtvivel och jag skulle inte säga panikångest men panikångestkänslor skulle jag säga. Och till och med depressiva tillstånd där man så här, usch, allting liksom går emot en och man är, är mörker på något sätt. Och egentligen aldrig haft någon metod alls för att kunna lösa det. Utan mer eller mindre så här, amen du får arbeta lite hårdare eller det vänder imorgon eller så här. Det fanns liksom ingen, ingen förberedande process, ingen process för att se hur, hur mitt psyke funkar eller hur mitt emotionella tillstånd funkar eller kunna jobba på det. Det fanns ingenting sånt. Och det för mig blir ju då jätteintressant nu i nästa steg att så här, okej men här finns det någonting som är enormt powerful, det är enkelt för folk att göra. Och kan kanske försätta dem in i ett meditativ tillstånd som är väldigt svårt för många att ens komma i närheten av om man inte dedicerar sig väldigt mycket till meditation eller vill åka på ett retreat. Och kanske till och med kan få folk att börja meditera. Att liksom så här, det här kanske var en, det är en grej med en inkörsport till och med. Till att förstå att så här, oh det här tillståndet i mig, det meditativa tillståndet är någonting som är väldigt, väldigt behagligt och bra att vara i. Så det är väl egentligen grunden för det som jag håller på med nu. Att så här, hur, hur kan vi hitta metoder och få fler personer in i den här världen? Som i vanliga fall är liksom, nej men det där är inte någonting för mig. Så ja, det var det korta svaret.

Axel Wennhall – 13:31
Jag känner igen, jag kommer ihåg när jag upptäckte meditation och det är så klart att jag var ju väldigt omedveten för det fanns ju massa människor som mediterade men jag var ju inte i kontakt med dem. Jag kommer ihåg känslan var ungefär som att, ja men liknelsen jag hade var som att jag hade upptäckt löpning och jag var ute och sprang i skogen fem kilometer. Men jag var själv i skogen! Hallå, vart är ni någonstans? Och sen såklart fanns det ju andra människor i skogen. De tog lite andra spår bara men det är fortfarande ganska tomt i den här skogen. Om jag blickar tillbaka bandet till när du åkte på retreat, för du var inne på det att meditation var svårt till en början. Något jag tror de flesta, om inte alla, känner igen sig i. Vad var det som hände? Vad var det som klickade i för dig som gjorde att, som var din aha?

Johnny Oduya – 14:19
Jag tror, jag vet inte, nu är det väldigt generellt här, men det jag gillade med Vipassana var att en del är liksom koncentrationsbaserad och den andra är liksom the insight, att du kan jobba med dig själv i det här tillståndet. Och jag tror att många, när man sätter sig ner första gången och mediterar så är det så här, det bara händer massa saker. Det enda man gör egentligen är bara att observera vad som händer och det kan man kanske göra. Men annars är det bara massa saker som händer i huvudet. Man inser hur mycket saker det är som händer i ens huvud hela tiden. Och då blir man nästan skrämd av det eller så här från början för mig är det så här okej, men vad ska jag göra med det här? Och sen finns det ju självklart, att bara göra det finns ju ett enormt värde av. Att liksom bara sitta och acknowledge det hela tiden och att ibland kanske ta 15, 20, 30 minuter innan nåt, alltså okej nu börjar det hända kanske någonting men inte så mycket. Det jag gillade på meditationretreaten var ju precis som vilken annan fokuserad practice som helst som du gör. Liksom från dag till dag eller från pass till pass så bygger de ju på varandra. Och till slut för mig, det tar ungefär tre dagar för mig, det går lite fortare nu och sen beror det på hur ofta jag gjort det och hur mycket saker jag haft innan. Men det tar ungefär tre dagar. Så efter tre dagar då är det liksom, då börjar hjärnan stänga ner alla de här extra signalerna. Och då kan jag hitta ett annat tillstånd som är väldigt lugnt och behagligt och det är mycket enklare att komma dit också. Och där någonstans klickade det liksom in. Det finns ju ett tillstånd där som de kallar för rapture som är liksom den här euforiska känslan som kommer egentligen från ingenstans. Och som jag, jag kan inte beskriva, ja den kommer ju inom breathwork kan man ju också men annars kan jag inte beskriva den på något annat sätt än, ja du har tagit någonting annat liksom vad det än är som kommer utifrån dig. Men nu uppstår det i dig själv. Och då var jag så här, fan nu förstår jag varför de här munkarna sitter och mediterar hela dagarna. Det här är ju liksom, det här är ju fantastiskt att du på egen vilja kan uppstå, bara kan ta fram en euforisk känsla ifall du vill göra det. Och sen så kanske det är det själva målet med the practice men där vart det så här, okej det här är ju enormt fascinerande. Och sen så var det ju såklart massa liksom strukturer framförallt när de förklarade om det liksom, ja det är massa olika steg du kan gå igenom såklart när det kommer till vipassana. Och du jobbar på din koncentration och du jobbar på din andning. Och sen efter det så kan du liksom, ja du kan utmana dig själv i vissa situationer. I själva meditationen där du kan arbeta på dig själv, emotionella tillstånd och glädje, sorg och kärlek och det kan vara liksom allting. Du kan exponera det i upplevelsen och det blir ganska rent och du på något sätt ser hur du kan relatera till det. Så det för mig vart ju så här, jag tycker det var enormt fascinerande och svårt att förstå hur, hur är det här möjligt? Och hur har, i det här fallet då, hur har liksom Buddha byggt en struktur av det här för, jag vet inte vad det nu är, 2600 år sedan? Och på något sätt liksom kan lära ut ett system som du kan gå igenom och gå igenom massa upplevelser av, egentligen vad jag upplever som personlig utveckling egentligen. I ett meditativt tillstånd där egentligen ingen annan är och du upplever liksom en hel värld. Alltså jag tyckte det var så fascinerande, det liknar ingenting. Liknelsen som jag har ibland när jag försöker beskriva den här världen, nu är jag ju till viss del en introvert person och jag gillar liksom mitt eget psyke, så det är en annan sak också. Och bara få laborera med sig själv är ju sjukt fascinerande för mig. Men jag brukar likna det med att om jag sitter hemma i soffan liksom och någon som aldrig har mediterat i mitt rum, men liksom vad är det jag får ut av det här? Eller så här, hur kan jag liksom, jag kommer liksom ingenstans eller något sådant. Och okej, du kanske behöver ett retreat eller lite längre tid. Men jag sitter hemma i soffan och så liksom, då kan jag gå ut i ytterdörren och så kan jag öppna upp, jag kan ta på mig mina kläder och gå ut och så i världen så liksom har du ju hela världen utanför på något sätt. Du kan åka överallt, du kan prata med folk, du kan uppleva liksom allting som går att uppleva. Och så tänker du att du sitter i soffan och så liksom har du bokhyllan framför dig. Och så går du där och så trycker du på den här bokhyllan, och så öppnas den och så bakom den är en hel värld. Och den världen är ännu större och ännu mera berikande och du kan göra exakt alla samma saker. Du kan resa liksom ohemmat till massa olika typer av platser, du kan träffa alla typer av personer, du kan leva alla typer av liv, alla typer av upplevelser. Det finns liksom ingen begränsning. Det är någon typ av drömvärld, men du kan liksom navigera i den. Och det är det jag upplever. Så att då blir det som från början där, okej men nu förstår jag varför man vill sitta i meditation i tio timmar. Alltså det för mig blir nu så här, det är så klart jag kan göra det. För att den världen är mer riktig än potentiellt kanske den världen som är utanför min vanliga dörr. Det där tycker jag är ju, alltså för mig att när jag förklarar eller försöker förklara det för någon så, och speciellt någon som inte är van att meddela, så blir det så här, aha okej, ja men det låter ju ganska intressant. Bara så här, fan, hur kan man testa det liksom? Och sen så kräver det lite practice så klart för att man kanske ska kunna komma dit. Men den inre världen är ju fascinerande alltså. Otroligt, otroligt fascinerande. Och vi lever ju oftast i den yttre världen hela tiden liksom. Och där tid och rum liksom totalt kan försvinna på ett helt annat sätt. Och det märker vi ju i breathworking också. Och det gillar ju andningen mycket, att folk får möjligheten att kanske täppa in i det här tillståndet som majoriteten av folk aldrig har varit i och förstår ingenting av. Och där tror jag att det finns mycket läkande, mycket insikt, mycket alla saker liksom, precis som ni vet inom meditationen.

Axel Wennhall – 20:42
Jag vill komma in mera på andningen och även, du har varit inne lite grann på det, liksom kombinationen med andning kontra meditation. Men det fanns några saker där som du sa som jag ville följa upp, som jag tyckte var intressanta. Och jag tror att när man börjar meditera så är introduktionen så himla viktig, att man förstår vad det handlar om. Och om man åker på ett retreat, ett vipassanaretreat, så, jag menar, för många människor så låter ju det som en mardröm. Men då har inte de förstått tekniken vipassana. För när man, precis som du är inne på, när man förstår tekniken vipassana så helt plötsligt, det du gör är att du ändrar relation till din upplevelse. Du ändrar relation till dina tankar framför allt. Som sen skapar de här obehagliga känslorna i kroppen som du bara vill fly från. Och du lär dig, jag brukar se vipassana som en tvärtemot-metod mot allting annat du har lärt dig i livet. Istället för att fly, stanna kvar. Istället för att undvika, möte. Och istället för att hela tiden försöka analysera, planera, observera sinnet. Bara se, för du nämnde också på det här att känslorna rapture kommer från ingenstans. Men när man sätter sig i tystnad, till exempel, och mediterar, så inser man att varenda jäkla tanke kommer från ingenstans. Vi har så lite kontroll över vad vi tänker. Och jag tror det är det som många människor missar om man inte får riktigt syn på det i början. Det kan vara svårt att få syn på att det handlar egentligen inte om, även om man kan komma till tillstånd som känns mera som en spegelblank sjö, där det blir tyst, där det lugnar ner sig. Men man kan egentligen i vilken given sekund som helst bara penetrera ens ögonblick och se att ja, där kom en tanke, jag har ingen aning om var den kommer ifrån, vill jag ens engagera mig i den här tanken? Att komma ner till den insikten, är den här tanken användbar? Om jag skulle börja sitta här och planera vad jag skulle laga till mina barn i kväll, missar jag ju mötet med dig. Och i hela den, att lära känna sig själv, det tycker jag också är en fin definition av meditation. Lär känna dig själv. Om du vill förstå dig själv, sätt dig ner och observera. Och bara se vad som händer. Också det där du var inne på, det här med att man öppnar upp en dörr till en ny värld, det tror jag många som lyssnar känner igen sig i. Men, du var också inne på det där med drömvärld kontra, för mig så är det som att när jag kommer i kontakt med det här, när jag kommer i kontakt med närvaron och medvetenheten, som inte är färgad av mina tankar, då känns det som att jag äntligen lever i verkligheten.

Johnny Oduya – 23:40
100 procent.

Axel Wennhall – 23:41
Och jag kommer inte ihåg vem det är som har sagt det, men lyx är att uppleva verkligheten. 100 procent. Och sen kunna också föra in det i världen, för där tror jag att vi två är lika, och det tror jag många som lyssnar på den här podden, att istället för att sitta kvar på det här retreatet 10-20 timmar, ut och lev. Vi är ju också människor i den yttre världen, att få möta de två. Men du har också varit inne på det som du upptäckte, att andningen kan vara en kanske snabbare och mer effektiv väg in i det här. Eller, du skakar lite på huvudet nu.

Johnny Oduya – 24:21
Nej, jo, jag upplever både och. Jag skulle säga att det är lite av en fast track, eller det är, jag vet inte om det var Jung som sa, jag gillar inte att citera Jung egentligen, eftersom man låter att man försöker göra någonting som man inte försöker göra. Men jag tror att någonting så här, att beware of insights eller skils som du inte har gjort någonting för, eller vad man ska säga. Att det du får vara medveten om, att när du utökar din kapacitet utan att ha gjort någonting för det, så finns det ett pris kanske ibland att betala för det. Det jag ser inom breathworken är, det är ett sätt för folk att upptäcka att det här är faktiskt en värld som finns. På samma sätt nu som det är i Rising, vad det kommer till plantmediciner eller psykedelics eller allting. Det finns ett värde av dem. Men det finns också en risk i självändamålet, för att du har inte gjort någonting för att uppnå tillståndet. Och det tror jag att det finns en utmaning i. I breathwork så är det fortfarande ganska mycket jobb för att få till det. Det finns ett motstånd i det, vilket jag tror är jättebra. För att du måste jobba lite för att ta dig dit. Samma som med meditationen, du måste dedicera tiden och du måste liksom, det händer inte bara. Sen kan du ju vara medveten i vilket samtal som helst. Men om vi pratar om själva the practice. Det är stor skillnad från att ta någonting utifrån och sen uppleva en typ av värld. Det finns ett värde för det. För att det kan få dig att förstå att världen inte är som du tror att den är. Det tror jag att det finns ett enormt samhällsvärde för, om jag ska vara helt ärlig. Sen efter det behöver du kanske hitta metoder, om vi tar nästa steg tillbaka då. Okej, nu behöver jag hitta någonting som är mer safe, som jag kontinuerligt kan jobba med där jag får göra någonting aktivt. Breathwork till exempel. Sen med meditationen skulle jag säga att för mig ligger den ännu längre ner, att den är nästan ännu renare i formen av att här måste du på något sätt verkligen, det kanske är det svåraste vi har som människor bara. Sätt dig ner, helt tyst, gör ingenting och se vad som händer.

Axel Wennhall – 26:31
Känner du till studien som gjordes, det var en liten sampelstudie som gjordes, jag tror det var på University of Virginia. Man gjorde ett experiment, jag för mig att det var 18 kvinnor och 24 män. Och så satte man dem i ett rum, så här som vi sitter där. Men det fanns ingenting i rummet. Så i mitten fanns det en röd knapp. Den här röda knappen gav en elektrisk stöt. Så alla fick känna på den här elektriska stöten innan man gick in i rummet. Och alla uppgav att det här var så obehagligt och smärtsamt, det här vill jag aldrig göra om. Och så tog man in de här personerna i rummet i 15 minuter. Och jag tror att det var hälften av männen tryckte på knappen och typ en tredjedel av kvinnorna tryckte på den här knappen i 15 minuter. Och det tycker jag, precis som du är inne på, är ju ett bevis på att våra tankar är vår största fiende ganska ofta.

Johnny Oduya – 27:27
Behov av stimulans, ja. Det vet man ju själv. Man springer runt och håller på med alldeles för mycket saker. Så fort man är uttråkad då ska man hålla på med sin telefon istället. Jag tror att vi alla vet om att det är olika typer av steg. Grunden av breathwork skulle jag säga är någonting som vi kallar för breathwatching. Det är egentligen samma funktion. Alltså, vad gör andetaget av sig själv när du inte gör någonting med det? Kan du gå bort från kontrollen? För breathwork, annars är ju liksom den kontrollerade formen av andetaget, vilket det finns enormt mycket värde för, en massa olika saker. Men också förstå att andningen i sig är komplicerad och intressant. Den har kapaciteten att lära sig omedvetet, vare sig du vet om det eller inte. Så en av funktionerna blir ju att förstå när den gör vad. Det är enormt viktigt att försöka förstå. När du är glad, när du är arg, när du är stressad, när du är trött, vad gör ditt andetag för någonting? Och då måste du lära dig att observera det. Och det är egentligen i ett meditativt tillstånd, skulle jag säga. Och i det sen så kan du ju uppleva massa saker runt andningen också. Jag hade några fascinerande upplevelser runt på de här retreatssen där i de här olika delarna i Vipassan, att försöka gå in i de situationerna. Så observera ilska till exempel. Och märker direkt hur mitt andningsmönster förändras. Bara av det så händer någonting med min kropp. Så kroppen förändras, mönstret förändras, intensiteten i andningen förändras. Och går igenom alla de här olika typerna av tillstånden och märker att andningen drivs på olika sätt av de olika tillstånden. Så det är liksom, det är en del. Och sen nu förstå att okej, det är kopplingen. Så fysiologiskt och psykologiskt så hänger det här ihop. Och kunna observera det. Så jättebra. Det första steget jag säger till folk, alla som kommer till mig som jag har privata kunder eller klienter som jag jobbar med runt andningen, är att ta en dag och bara observera vad den gör för någonting. Det är egentligen mindfulness. Det är precis det det är. I det här fallet så handlar det inte bara om när du sitter still utan det kan vara massa olika typer av situationer. För att, precis som du säger, du är här ute i livet och lever. Ta reda på vad gör ditt andetag för någonting. För det kommer påverka nästa psykologiska tillstånd. Och kan du se andra situationer som påverkar dig som du inte har tänkt på förut. Där du märker att det händer någonting med ditt andetag. Eller du känner att du måste kontrollera situationen genom att göra någonting med ditt andetag. Alltså det här är enormt fascinerande spektrum liksom att jobba med. Så absolut skulle jag säga att det är någonstans längst ner liksom på botten. Jag är ganska försiktig att börja med. När man börjar jobba med breathwork och andning så kommer alltid någon som bara jag kan inte sova på kvällen, kan du ge mig en teknik för det? Självklart kan man ju dela ut tools och teknik men grunden är att förstå vad det är för någonting som händer. Alltså det är awareness av när händer någonting och hur händer det. Och förstå att din andning har möjligheten, precis som allting annat som du lär dig, att kanske lära sig att göra någonting annat vid ett visst tillfälle. Och det kan triggas av många olika typer av situationer. Det kan vara från din barndom, det kan vara från förra veckan, det kan vara från en olycka, det kan vara från allt möjligt. Så lära dig att observera dig som grund. Det skulle jag säga är precis det. Och det jag märker också när jag kör meditationstorsfriden, verkligen landar i den upplevelsen. När jag sen kör breathwork, alltså möjligheten att navigera i en andningssession när du har byggt koncentration och kontroll eller frihet genom meditationen är också fascinerande. Det är också två helt olika saker att göra. Min breathwork är så bra efter de här meditationsretriten så det är helt magiskt. För mig är det samma värld. Men jag tror att jag förklarar det nog kanske också som nu då, att ge någon ett verktyg att okej, du kan inte meditera men du borde egentligen försöka vara i det tillståndet x antal minuter eller timmar per dag. Hur kan jag få de här människorna att göra det? Och jag upplever just nu att det här är det enklaste sättet jag kan dela med mig av att göra det. Även om jag absolut älskar meditation, som sagt, jag försöker göra det så mycket som jag kan. Nu är det mer andning kanske än meditation. Men hur kan de hitta den kopplingen till den världen?

Axel Wennhall – 32:25
Just det här ordet som du nämnde, breathwatching, är ju jag menar, om det elementet är med så är det awareness, mindfulness, medvetenhet och vad du vill kalla det. Och återigen, det jag var inne på, en definition av meditation, att lära känna sig själv, är ju egentligen det du gör i varje given situation. Jag tänker litegrann på, jag misstänker att du kommer i kontakt med ganska många människor som lever ett för hektiskt liv där deras naturliga andetag inte riktigt kommer ner i buken, att det är för grunt och ytligt. Om man lyssnar på det här och känner igen sig i det, vad skulle du säga till en sådan person?

Johnny Oduya – 33:14
Då skulle jag nog säga samma sak som jag sa tidigare. Det finns en mekanisk del, det finns en psykologisk del och de där två på något sätt hänger ju ihop. Och att börja med att bara observera, ta en dag och bara kolla, vad händer i en massa olika situationer? Utan att försöka kontrollera någonting, utan bara kolla, vad händer för någonting? Bara observera det. Jag hade en kompis till mig som jobbade i kök förut, han stod alltid liksom så här, han gjorde olika saker i köket och så kollade han om andningen förändrades. Är det annorlunda om jag diskar? Är det annorlunda om jag skär? Är det annorlunda om jag rör? Är det annorlunda liksom så här, bara för att det var kul? Jag tycker att det var en rolig sådan observation, bara kolla vad andetaget gör för någonting. Så det är en sak. Och sen så kan man ju jobba på de här mekaniska delarna helt klart. Om man känner så här, jag kommer inte riktigt ner med mitt andetag. Så då kan man ju träna praktiskt på själva funktionen, precis som man kan göra om man kör ett utfall eller knäböj eller en yogaposition eller vad det nu är för någonting. Så här, kan du andas hela vägen ner? Kan du expandera bröstkorgen liksom utåt, framåt, åt sidorna? Andetaget är ju också, som jag gör om idrottare, är ju väldigt viktigt för att stabilisera hela kroppen. Du måste ju kunna liksom röra diafragman och hitta det här trycket som du får i hela liksom cylinder inne i kroppen. Och det är ju diafragman som gör det jobbet. Så kan du hitta andetaget på massa olika sätt? Kan du andas genom munnen om du behöver? Kan du andas genom näsan om du behöver? Är det obekvämt att andas genom näsan, in och ut? Eller hur känns det? Om du håller andan lite, hur känns det då? Om du andas väldigt mycket, hur känns det då? Så att det finns massa så här saker man kan jobba med på den sidan. Och där vill jag få, om det finns motstånd eller det dyker upp saker runt det, så är de oftast psykologiskt kopplade. Och då tittar man på, okej, om du andas på det här sättet, nu börjar jag få panikkänsla av någon anledning. Okej, varför är det? Och då försöker man liksom koppla ihop de där två. Då försöker man ju ta reda på också, varför händer det? Och vad är situationen eller den triggen för att du inte klarar av att göra det? Och sen ska man träna det tillståndet. Då kanske man tränar lite mjukt, att så här, vi andas på det här sättet och det är lite obehagligt, okej. Och så tar man det lugnt och så pendlar man liksom fram och tillbaka med det. Så att målet för mig skulle jag säga med någon är att jag diagnostiserar ju ingen med liksom andningsproblem. Jag är inte medicinskt utbildad. Men det jag gör är att jag försöker få dig att förstå din andning och lära dig hur den fungerar, när den påverkar dig, vad den gör för någonting, vad den inte gör. Och få dig att förstå powern av andetaget som den har i massa olika typer av situationer. Ibland kanske det är jättebra för dig att lära dig att kontrollera den. Om du har panikångest till exempel. Att förstå hur du ska kontrollera den så att det inte spårar ur ger dig enorm power. För helt plötsligt vet du att du har ett verktyg som gör att du inte behöver hamna i det tillståndet. Och det hjälper oftast jättejättemycket. För man hamnar i en loop av att man tror att det här kommer gå till helvete och nu kommer det gå illa och jag kommer hamna på sjukhus och massa olika saker. Men i realitet, om du pratar med vilken psykolog som helst, så är det någonting som sker i ens huvud.

Axel Wennhall – 36:54
Buddhisterna kallar det för Pah-puncha.

Johnny Oduya – 36:56
Ja, precis. Så man förflyttar sig då 100 kilometer i timmen framåt och hamnar på en plats långt fram i tiden som inte ens är reell, utan det är bara någonting uppbyggt där. Så då är det ett verktyg kanske, jättebra. Men sen har vi ju tvärtom bara, okej, men varför uppstår den här situationen hela tiden? Vad är det som gör att du hamnar i det här tillståndet? Vad är det som gör att du inte kan regulera dig själv och dina tankar och dina känslor? Och då kanske det finns andra saker man kan jobba på där också. Så det finns flera olika saker man kan jobba på och göra, men det finns självklart mycket att hålla på med. Väldigt fascinerande. Så jätte, jätte, jättekul att jobba med andningen på det sättet.

Axel Wennhall – 37:42
Jag misstänker att det är samma sak för er på HALO med breathwork, att många som kommer, kommer med stressade symptom. Vi med vår app är mindfully, vi ser ju att de flesta människor som söker sig till oss kommer med intentionen att hantera sin stress. Och definitivt en del av stressen kan du ju lösa upp genom att inte hänga med i den där pappansjan i hur sinnet börjar sticka iväg hundra steg i framtiden och lära dig att observera tanken istället för att identifiera den. Men sen är det ju också att i den här världen är vi inte alltid jättebra på att marknadsföra det för att det är ingen bra marknadsföring. Men det som händer är att ju mer medveten du blir, desto mer smärtsamt kommer det bli att göra de sakerna som bidrar till det här. Alltså det är svårare att ljuga och förneka för sig själv. Och så helt plötsligt tillbaka till att man börjar lära känna sig själv, man börjar se vilka, man börjar komma tillbaka till vad är det för orsaker som skapar det här som du också var inne på. Och det är ju ett ganska radikalt skifte i hans liv. Jag älskar uttrycket, för det är så sant, att meditation hurt more, men suffer less . Det är så jäkla sant. Alltså man blir mycket, mycket mer känslig. Att bli medveten gör ont. Men du kan kanske inte eliminera, men du kan i alla fall minska så mycket av det här extra lidandet som man kopplar på. Och det tänker jag är, för mig är det en mänsklig frihet. Det är ett sånt stort värde även om man kanske inte kan, det kanske inte är den Facebookannonsen som man fångar den stressade på. Hurt more, suffer less . För jag tror inte man kopplar den riktigt.

Johnny Oduya – 39:34
Du får testa, du får testa på den.

Axel Wennhall – 39:36
Nej, vi får göra det, vi får testa sen. För det jag blir medveten om, och det låter ju verkligen som ni, hur du coachar eller hur ni coachar, hur du ser på Brett Work, att verkligen att koppla andetaget hela tiden till att bli mer medveten. Ja, vad är det som händer här? Okej, hur andningen, hur påverkar den hur jag mår? Hur är mitt andetag här nu? Är ju att det är först när vi blir medvetna som vi kan få ett val, att göra annorlunda. Och se hur ofta vi är omedvetna också. Gå på autopilot. Det där tycker jag är så fascinerande och gör mig så ödmjuk. Jag har dedikerat mitt liv till det här de senaste sju-åtta åren. Jag är så omedveten fortfarande. Men jag också tycker det är spännande. Jag är nyfiken, jag vill lära mig mera. Så det blir också som ett skift i ens mindset att tidigare så var, jag pratade om det här med tvärtemot-metoderna, tidigare var det en jobbig grej, nej, nej, nej, jag vill inte se det här. Och nu är det så här, yes, nu får jag en chans att vara med det. För det tänker jag också är, det som verkligen skiftade för mig sen när jag insåg att meditation handlar inte om vad jag upplever. Jag har de här fantastiska tillstånden, jag har de hemskaste tillstånden, utan det handlar mer om hur jag förhåller mig till det jag upplever. Och se att det verkar som att jag kan välja hur jag förhåller mig till det jag upplever. Att jag kan skifta in i det här mera öppna, tillåtande, nyfikna bevittnandet. Och när jag gör det, då, jag har lite svårt att använda det ordet, men jag kan inte hitta ett bättre, då är det också någon form av kärlek i det.

Johnny Oduya – 41:22
Absolut. Jag tror konceptet är svårt och det är därför jag gillar de här, jag vet inte vad man ska kalla det, ett altered state of consciousness, men någonting sånt där, kan man någon gång få någon att upptäcka och förstå det eller förstå att det finns någonting där, så tror jag att det finns ganska mycket vunnet. För att helt då, alltså då blir konversationen, den blir annorlunda. Det blir mycket enklare, det är svårt, upplever jag i varje fall, att ha ett samtal med någon på riktigt. Om den personen upplever att det sättet de ser världen på, det som sker i deras huvud är det som är sant. Alltså det är helt omöjligt, jag vet inte hur man har den konversationen. Det betyder inte att vi inte, på något sätt lever vi alla i vår egen illusion och det kan ju vara väldigt skrämmande kanske. För mig, jag upplever precis som du säger, att det ger mig frihet snarare än någonting annat. Att så här, gud vad skönt, allt det här som uppstår i mitt huvud, det är ju bara någonting som ploppar upp. Det är så här, det behöver inte ens ha någonting med mig att göra och sen kan man välja att se det som, okej men det där kanske jag borde ta tag i eller, ja men vet du vad, det här är inte ens jag, det var någonting annat. Eller jag vet inte vad det är för någonting. Men det skapar mycket möjligheter, upplever jag. Istället för att tro att världen är utanför dig och du kan inte förhålla dig till det som sker, precis som du beskrev. Jag vet inte, det är för mig bara, grunden av det är insikten om alla de här sakerna. Jag känner mig inget mer upplyst än vad jag gjorde för tio år sedan egentligen. Det är som du säger, det finns bara mer saker att jobba på nu än tidigare. Det blir nästan värre hela tiden. Men förhållandet till det, det är det som har förändrats och det är det jag tycker är så jävla skönt. Att jag känner inte den här, åh jag måste, jag vet inte, allting måste förändras och jag måste göra det och jag måste bli det och så här. Det finns inte på samma sätt och det tycker jag är jäkligt, jäkligt skönt. Och sen så drivs jag ändå av säkert ego och massa andra saker som jag håller på med nu ändå. Men förhållandet till det är det förhållande till mig själv, är omgående helt klart.

Axel Wennhall – 43:59
Ja men det är många som delar upplevelsen av att vakna upp och så jag gillar liknelsen att vakna upp är att det är liksom en nykterhetsgrej. Alltså man blir mer nykter, man tror inte längre på alla fantasier men också att det är lite ensamt. På det sättet att i början så när man vaknar upp så ens, liksom, de flesta i ens omgivning är inte där. Och som du var inne på det här med att det är väldigt svårt att ha ett närvarande samtal med människor som inte har upplevt det som man själv upplevt. Och jag tror att det är därför, det jag misstänker är det därför att till exempel då att buddha och även andra andliga traditioner har lagt så stor tonvikt vid gemenskapen. Att kunna ha vänner som man kan, ja men resa med i livet tillsammans, att man kan bolla de här grejerna. Har det förändrats för dig sedan du slutade spela hockey och mera fokuserat dedikerat ditt liv till brett work och meditation?

Johnny Oduya – 45:16
Ja det är ju ganska markant två olika världar. Vilket jag tycker är fascinerande i sig. Jag skulle säga att den gamla världen, alltså inom sporten, där är det på något sätt, framför allt inom hockeyn då, som vi pratade om tidigare, finns det ju en väldigt traditionell struktur. Och den behöver du göra vissa saker för att passa in i. Så enkelt är det. Om du ska lyckas i den världen så måste du bli det. Det är liksom det som att vara, det är som att vara politiker liksom. Alla gnäller på politikerna men det finns strukturen runt, strukturen runt det politiska systemet är byggt på ett visst sätt. Och ska du lyckas i den världen så måste du vara politiker. Och sen så kan ju det se ut på massa olika sätt. Nu har ju kanske Trump då totalt liksom havererat hela systemet. Men det finns ju olika taktiker då kanske. Men på ett sätt nu är han ändå, nu är han politiker. Han kan inte komma runt det. Och så är det i hockeyvärlden också. Och det är ju på gott och ont. Jag tror att det sker inom alla olika ställen överallt liksom. Men det gör att du limiterar ju olika delar av dig själv. Så vissa delar kommer du att suppressa och andra delar kommer du att utveckla. Och samma sak där, jag ser det som en naturlig del. Jag hade ett samtal med min gamla tränare faktiskt häromdagen på en podd om just det här att när det kommer till identitet liksom. Vem är du liksom egentligen? Och för många unga hockeyspelare så är det väldigt svårt att förstå det här. Speciellt sen när du slutar spela och du har identifierat med någonting under väldigt lång tid. Du har ingen aning om vem du är egentligen. Det har aldrig varit en utmaning för mig för att jag har hållit på nu x antal år med det här. Jag började ju kanske i 30-årsåldern i varje fall. Så under slutet på min karriär så har jag liksom, jag har hållit på och grävt i det här eller vad man ska säga. Jag förstår mycket mer vem jag är upplever jag även om det finns jättemycket kvar. Så den övergången har varit ganska enkel för mig. Det har inte varit något problem alls egentligen. Vilket jag vet många spelare har ett problem med den här identiteten. Du är på något sätt en skådespelare och för den rollen så krävs vissa saker. Men alla skådespelare som du träffar på stan så kommer inte bete sig likadant som de gjorde när du såg dem på tv-skärmen eller på bion. Och samma sak är det här också. Sen nu då när man kommer ur den världen så kan man observera den utifrån. Nu har det gått nästan 5 år och ser att wow, jag var riktigt bra på att spela skådespel. Fantastiskt bra, utvecklat enormt mycket olika typer av kapaciteter som är värdefullt för mig. Men också värdefullt för andra människor nu hoppas jag. Så då kan man försöka och välja saker av det. Men märker ju nu också att shit det finns ju ungefär 50% av mig kvar som jag nu kan utveckla istället. Vilket är enormt kul. Som inte var exponerad för världen tidigare. Och det finns egentligen ingen limitering vilket jag tycker är fantastiskt. Jag kan välja att göra nästan vad jag vill utan någon struktur. Jag kan utforska det och utveckla mig själv på massa olika typer av områden. Och det är ju jättekul då om man har ett sånt här typ av företag eller verksamhet som Hailey eller organism nästan. Att det finns ju enormt mycket utvecklingspotential för mig. Alltså jag måste ju på något sätt bli någonting annat i den här utvecklingen. Och vara väldigt medveten om, nu exponeras ju massa saker i mig som har varit gömda som jag kunnat gömt tidigare. Och nu exponeras dem. Och det tycker jag är helt fantastiskt bra. Och kunna vara medveten och försöka se det för vad det är och kanske inte så hård judgment för mig själv heller. Och i det hittar man ju nya personer. Som då är kanske på en liknande typ av plats som man själv är. Och även kanske hittar personer i den gamla världen. Som nu helt plötsligt börjar ploppa upp som är såhär okej, du gör det där. Det kanske är okej för mig att göra det också. Jag kanske inte behöver vara exakt i den här formen. Det kanske går att göra någonting annat. Och så att det finns liksom båda av dem aspekterna är fascinerande. Att jag kan kanske utmana den här gamla världen och liksom ja nu kan vi börja och kanske tänka lite annorlunda. Och utveckla mig själv i det nya. Så Hailey är ju för mig på något sätt också. Hon ska ta liksom den egoistiska delen i det. Även om jag tror att det finns stort värde för andra också. Så ja.

Axel Wennhall – 49:58
Jag tänkte fråga dig. Just det där med identitet är ju så otroligt fascinerande. Och jag kan bara ana. Mitt uppvaknande var att jag såg igenom den självbilden jag hade skapat för mig själv efter att ha läst klart vid Uppsala universitet. Och jobbat inom PR i 6-7 år. Och liksom hade en väldigt tydlig självbild på att vara en presterande, snäll, duktig kille. Och vi var inne på ordet frihet. Och det var ju precis det det var när jag såg igenom det. För att jag var inte längre begränsad av den här delpersonlighetens roll. Jag tänker, men att vara hockeyproffs och ha så mycket bekräftelse och beundran och press på sig under en så lång period. Jag menar, hur länge var du hockeyproffs över 15 år eller?

Johnny Oduya – 50:51
Ja, nästan ja. Någonting sånt.

Axel Wennhall – 50:55
Det är en lång period hur man formas i ens vuxna liv. Så att den självbilden måste vara enormt svår att se igenom för vissa som inte har upptäckt det här. Du var ju litegrann inne på det, för jag var lite nyfiken. Är det människor, gamla kollegor eller hockeyspelare som hör av sig till dig när de hör dig och ser dig och på något sätt att du stockar ut en lite annan väg?

Johnny Oduya – 51:22
Ja, absolut. Det händer ju. Sådana konversationer finns helt klart. Och framförallt kanske en del lite yngre spelare som kanske kan identifiera sig lite annorlunda med det. Generellt skulle jag nog säga nej. Men jag tror också att sånt här kommer mer och mer. Och det som är intressant är när du är atlet så tar det slut en dag. Vare sig du vill eller inte kommer du bli tvungen och ridån går ner och lamporna är slut och det är ingen som ringer till dig sen. Hur mycket jag än tror det. Men det är inte så många som är intresserade sen. En del tycker att det är jätteskönt och de spenderar tid med sin familj och det är fantastiskt bra. Och en del tappar nog lite det där sense of self och vem de är och hur de nu relaterar till världen. Många hör ju också att det är såhär, åh, om jag bara kunde få spela en match till på elitnivå. Man är kvar i det förgångna på något sätt. Och det kan väl vara coolt och romantiskt också till viss del. Men utmaningen där är att kanske ta sig vidare och en del som hamnar i större problem. För att det finns inget, man har inte strukturen kvar, man har inget sense of purpose alls kanske. Man har svårt att förstå vem man är, sina egna känslor, hur man upplever världen. We all will face it. Vare sig man vill eller inte. Det spelar ingen roll om du kommer meditera eller inte. Du kommer få hantera det ändå. Så det är bara att hitta ett sätt att hantera det eller inte.

Axel Wennhall – 53:08
Om vi istället vänder oss mot den yngre generationen. Vad skulle du önska att alla rookies, alltså de som inte är så insatta i hockey, så rookies är väl de som gör sitt debutår i NHL till exempel. Vad skulle du önska att alla rookies skulle få lära sig?

Johnny Oduya – 53:26
Jag har spelat i Chicago länge så jag var där på rookie camp faktiskt i år eller development camp som de har på sommaren där de tar in de senaste två eller tre årens draftade spelare som de väljer varje år. Jag var faktiskt där och hoppades att jag får komma dit nästa år också. Det var ganska roligt. Och jobba med en del andningsövningar och prata om förståelsen runt det här. Att det här är verktyg som ni kan använda om ni behöver. Men jag tror att man behöver börja ännu tidigare än det. Jag tror att man skulle kunna börja någonstans, säkert 10-12 års åldern och börja utforska det här. Jag vet att en del skolor nu börjar kanske jobba lite med meditation. Det vet ni kanske mer än mig. Att börja exponera för att förstå att det här finns och att det här är potentiella verktyg man kan använda. Istället för att kanske gå till någonting annat. Jag är fortfarande fascinerad av att vi inte har kommit längre ändå. Av vad jag ser så är det enorma behov för ungdomar att hitta verktyg att komma ur sitt eget huvud. Och det är väldigt, väldigt, väldigt få. Det är nästan bara, det jag ser i majoriteten, är typ fysisk aktivitet. Att mer eller mindre gå och träna tre timmar, nu är det helt slut och sen hem, ät, gå och lägg dig och sov. Och sen så finns det prestationer runt det. Och hur ska du hantera den prestationen? Och där ser jag väldigt få verktyg också. Jag ska inte säga majoriteten av de requesten jag får från föräldrar, men det är fler föräldrar som frågar mig nu om det. Kanske är det för att jag är i den världen och branschen som jag är i också. Men jag upplever ändå att jag har kompetens inom hockeyn. Och det de frågar mig inte är om skils eller vad de ska göra, utan det är att mitt barn kan inte hantera sin situation. Och jag vet inte hur jag ska hjälpa dem. Hur ska det gå till? Och det är de som kontaktar mig. Då kan du tänka dig hur stort mörkertalet är runt det. I varenda lag är det ju, bara inom hockeyn, om du har 20 spelare så är det 5, 6, 7, 8, kanske 10 stycken som lider av den här problematiken. Och jag tror inte att det spelar någon roll om du är på botten och håller på att säga att jag får inte vara med och lära dig hantera det, för det är ju någonting du kommer behöva hantera. Eller om du är på toppen, att jag är bäst, jag måste hantera den här pressen. Det är lite samma typ av utmaning. Vad har vi för verktyg nu som är billiga, enkla, som alla kan använda sig av och lära sig för att kunna hantera sin egen situation? Jag pratade om det på samma sätt med min gamla tränare i hans podd också. Det är inte bara för ungdomarna, utan det gäller också föräldrarna. Och det gäller också för de vuxna. Om du som vuxen inte kan hantera din situation, ditt emotionella tillstånd, dina tankar eller allting som sker. Om du har en idé av att det som sker på något sätt är någonting som du inte kan hantera eller relatera till eller se på ett annat sätt, liksom det du beskriv tidigare, att du kan göra det här valet på något sätt. Om du upplever att det inte går, att du blir hijackad hela tiden. När det händer någonting i ditt barns liv, hur tror du att den emotionella relationen ska bli då? Dels till ditt barn, men hur ska de kunna lära sig och förstå vad de ska göra för någonting? Det är väldigt, väldigt, väldigt svårt. Så att på något sätt, om du bara skulle step away från det och låta dem kanske lära sig själv, kanske det skulle till och med vara bättre. Än att imposa dina tillstånd, din projection på situationen. Vad det nu kan vara för någonting. Det är ju en klassisk så här, du har en tvååring som ramlar och börjar grina och sen får du panik då, liksom att jorden går under. Ja, då kommer ju det inprintas eller så här, okej, jag hade jättebra ställe upp och så fortsätter det gå. Vi vet redan om det här. Men det är på något sätt att det slutar med det, utan det är den situationen vi vet. Och sen den lär vi oss hantera. Men sen alla steg efter det upp till 18 årsåldern, gone. Då är plötsligt, du har ingenting som vuxen med den situationen att göra då, utan det är någonting som händer ditt barn. Det här tycker jag är enormt fascinerande att försöka lista ut, speciellt när det kommer till idrottsvärlden. Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt intressant. Så hur tränar man vuxna att förstå sig själv och i sin tur ger kontrollen till barnen sen istället och ger dem verktyg. Här har du lite små verktyg. Okej, du känner så här och så här, bra. Hur ska du hantera det? Här har du några verktyg och du är stabil i den situationen. Alltså jag ser ingen annan väg framåt.

Axel Wennhall – 58:24
En sak som har blivit väldigt tydlig för mig är, jag vet inte om du upplevt det, det är lite snarlikt i det du berättar nu, är när människor, när jag berättat om att jag åker på retreat där, så ganska ofta så får jag höra, det där borde min man göra. Jag tänker att det är lite samma sak som så här, mina barn behöver det här.

Johnny Oduya – 58:47
Exakt.

Axel Wennhall – 58:49
Speglingen blir ju där, vad är det jag behöver? Exakt. Men jag tycker också det fanns något väldigt hoppfullt i det du sa för att tänka att få göra den resan tillsammans som familj. Alltså wow, förstå hur man kan växa samman, vilken fin relation man kan få och hur man bägge två kan få de här verktygen.

Johnny Oduya – 59:12
Du bokar och åker en vecka till, jag vet inte, till Thailand, höll jag på att säga. Och du gör den upplevelsen med dina barn och skapar en viss connection. Alla är avslappnade, har en trevlig tid, det är en bra gemenskap, gör allting. Det är en vecka per år. Jag tror att den funktionen är exakt likadan, det du beskriver nu. Det finns många saker du kan göra, men då måste ju du själv sätta den strukturen i ditt vardagsliv. Om inte du kan hantera ditt vardagsliv, varför skulle någon annan i din familj kunna göra det då? Eller som du sa nu, min man skulle behöva lösa det där. Det är där någonstans, jag tror att, nu är vi inne på något helt annat kanske, nu är vi inne på någon typ av samhällsstruktur om arrangemang. Vi har gått nu från en låst arbetsplats till en remote arbetsplats. Jag tror att arbetsplatserna nu kommer börja förändras mer och mer. Vi kommer integrera mer av sådana här saker, för det kommer vara ohållbart för personer att kunna göra sitt jobb. Jag tror också att den yngre generationen kommer ha helt andra typer av krav på hur de här arbetsplatserna ser ut. Vad är det som finns tillgängligt? Ni är ju i ett meditationsrum, det är inte aktuellt för mig att jobba hos er då. De här sakerna kommer växa mer och mer. Jag tror också att det finns möjlighet att integrera arbete med sådant här. Varför kan du inte ha träning eller meditation eller breathwork eller i retreatform med företag och sen arbeta samtidigt? Varför kan du inte ta din familj och åka iväg? Allt det här kommer börja flyta ihop på ett helt annat sätt än vad det är strukturerat idag. För att den här work life balance, jag vet inte om det ens finns någonting som heter det. Men jag tror att autonomiteten, att du på något sätt kan hitta strukturer, hjälpa familjer med hur ser en sådan här struktur ut? För en familj som vill arbeta med meditation eller breathwork eller träning eller vad det nu är för någonting, mat eller vad det är. Jag tror att vi är fortfarande i en väldigt gammal klassisk struktur där samhällstempot och stressnivån är inte gjord för det. Vi har någonstans en struktur som är 1800-talsfabrik, klassiskt gammalt organiserat. Jag vet inte. Medans världen nu börjar se helt annorlunda ut. Och hur ska vi bli flexibla i det? Och vilka verktyg kan man ha? Det är typ det jag ser framför mig. Och då tror jag att allt det här måste bli integrerat på ett annat sätt.

Axel Wennhall – 1:01:59
Ja. Nej men det känns hoppfullt när du berättar. Jag tycker att det finns otroligt spännande vägar framåt. Men också som du är inne på att om hela samhällsstrukturen är byggd på ett sätt så är det väldigt svårt att, eller så här, det är väldigt lätt att sugas tillbaka in i det. Så vi behöver också de strukturella förändringarna för att stötta det här skiftet. Det är helt uppenbart. Jag tänkte också lite grann på det här med, för att knyta an tillbaka till de här unga hockeyspelarna eller de gamla hockeyspelarna. Vilket egentligen är applicerbart för alla människor oavsett om man spelar hockey eller inte. Jag har skrivit ner en fråga som var baserad på typ prestation. Okej men om man nu skulle börja spela hockey och vara på sitt rookieår så börjar man med breathwork och meditation. Hur det skulle kunna bidra till ens prestationer. Jag tänker att det är ganska självklart utifrån att om man tänker tillbaka på sina bästa prestationer eller sina bästa stunder i livet så var man närvarande. Och när man troligtvis inte spelade lika bra eller när man mådde skit så var man inte närvarande. Så där, men jag tänker att, jag vill höra dina tankar här. Det som jag tänker är kanske det stora, stora värdet av att få in de här sakerna är inte bara hur du skulle skapa fler medgångar i din karriär eller ditt liv utan hur du sedan kan hantera de oundvikliga motgångarna.

Johnny Oduya – 1:03:35
150 procent. Det är det som är framgången skulle jag säga. Det är precis det som är framgången. Om jag bara kollar tillbaka på mig själv också. När du är i någonting som är extremt jobbigt så är det extremt jobbigt. Det passerar alltid. Det är ofrånkomligt. När du är i någonting som är extremt kul och fantastiskt så passerar det också. Alltså varje gång är det samma process och till slut så listar det ut att du har en dålig match. Absolut. Men det kommer en ny match. Det är en fantastiskt bra grej när du spelar NHL för där är det 82 matcher. När du har spelat en eller två säsonger då listar det ut så här bara. Okej men jag kan inte ens knappt fundera på det som hände. Jag funderade på det den här kvällen och sedan får jag släppa det. Och vad kan jag lära mig av det? Det är ju en ganska naturlig process. Så vad behöver du för metoder och verktyg för att kunna göra den funktionen ännu bättre? Att kontinuerligt kunna observera, se vad är det som händer. Du kan bedöma dig själv på någon plats av compassion. Att så här okej du var inte jättebra idag. Du vill vara bättre nästa gång. Men fortfarande se det. Jag vill säga det objektivt eller vad man ska säga. Vilket är absolut det svåraste när du är emotionellt upprörd. Du är triggad och du är så här vad fan vad är det som händer? Det betyder inte att du inte kan bli förbannad. Du kan väl bli förbannad ändå. Men förstår du vad som händer och är det konstruktivt och ibland så kanske du inte har kontroll över det men flesta gånger kanske du har det. Och fortsätta observera det hela tiden och utveckla the skill of the. Då har du vunnit halva. Alltså energin som jag upplever att jag har läckt under min karriär är ju enorm. Som jag nu kan se på ett annat sätt. Nu står jag inför andra typer av utmaningar. Men jag skulle säga ovissheten och risken och det är massa saker som fortfarande är. Jag skulle inte säga att det är jättestor skillnad egentligen. Ekonomiskt har jag kanske en annan grund. Men den potentiella risken, vad det här ska ta väger, är fortfarande lite oviss. Jag har ingen aning. Jag måste fortfarande hantera mig själv. Och jag har fortfarande emotionella triggers och saker som händer från till och med min barndom kanske. Som jag fortfarande måste hantera i vilket fall som helst. Skillnaden nu är att jag upplever att jag kan se vad som händer. Och det tror jag är hela powern. Saker och ting kommer inte bara försvinna precis som du sa. Bara för att du bara, nu är jag mindful. Nu är alla problemen försvunna. Men nu kan du se vad som händer och förstå att det här är också en cykel. Det här händer och nu är den här reaktionen intressant. Varför kommer den tillbaka nu igen? Jag tror att jag aldrig jobbat med det här. Det var ju tre år sedan som jag kände så här. Det är enormt fascinerande och det kan man lära sig av det. Och då upplever jag att jag lär mig av det. Istället för att jag bara är förbannad för att jag förlorat en match. Det är liksom så här, okej, men mer då? Kan du få ut mer av det istället? Så den mindfulness-approachen, kan du ens komma i närheten av det i en hockeykarriär. Så du kommer kunna vara så effektiv och lära dig så mycket saker. Du kommer kunna hantera så mycket mer stress. Du kommer kunna, jag tror att jag hade fått ut mer emotionellt, eller man ska säga nästan, av min karriär också. Jag tror kanske att jag hade levererat på en jämnare också nivå kanske. Det tog mig ett tag innan jag började leverera på en jämn nivå. Men de här upp och ner och dalgångar och allting som man har. Så jag är med dig 150 procent. Att förstå den här funktionen, förstå värdet av den och hitta, det spelar ingen roll, kalla det vad du vill, meditation, du kan kalla det vad du vill för någonting. Men hur kan du lära dig den här funktionen? Hur kan du göra det på ett bra sätt skulle jag säga? Det tror jag är enormt viktigt som spelare.

Axel Wennhall – 1:07:52
En sägning som har fastnat hos mig är älska dina problem lika mycket som du älskar glass.

Johnny Oduya – 1:08:01
Den är nice.

Axel Wennhall – 1:08:04
Den påminner mig hela tiden om att det som är svårast, där jag har mest motstånd, det som utmanar mig mest, där finns det störst chans till utveckling.

Johnny Oduya – 1:08:14
Garanterat. Behind the dragon is the gold. Det är så det är.

Axel Wennhall – 1:08:19
Du ska vara bussig och bjuda på en övning snart. Men innan det så har vi ett segment i podden som kallas Fem snabba. Vilka personer, max tre stycken, de kan vara levande eller döda, skulle du vilja bjuda på middag?

Johnny Oduya – 1:08:33
Det är riktiga personer eller?

Axel Wennhall – 1:08:36
Du är mer nyfiken på de här oriktiga personerna.

Johnny Oduya – 1:08:40
De oriktiga personerna beror på om man ser det kanske. Jag älskar Yoda, så jag skulle gärna vilja träffa honom. Det hade varit fantastiskt att spendera en timme med honom. Det hade varit värt allt. Nassau Mandela skulle jag nog vilja träffa. Och sen skulle jag nog vilja träffa Buddha också.

Axel Wennhall – 1:08:58
Bra trio. Vilken är din favoritplats på jorden?

Johnny Oduya – 1:09:05
Det är jättesvårt att svara. Jag gillar Sverige självklart. Jag var här, men jag kanske inte vill vara här hela tiden. Sen är jag nog ganska österländsk i mitt, vad jag tänker. Medrajovsretryten i Thailand är en fantastisk plats. Men sen vet jag inte, jag kanske skulle vilja bo där hela tiden. Bali gillar jag också jättemycket. Jag känner ganska mycket frihet när jag är där. Vi körde. Det var det snabbaste svaret du kunde få.

Axel Wennhall – 1:09:35
Vilken bok eller dokumentär skulle du vilja tipsa om?

Johnny Oduya – 1:09:37
Ja, för sakens skull. James Nestor har en bra bok som heter Breath tror jag. Jag vet inte om alla läst den eller inte. Just när det kommer till Breath, så tycker jag att den är väldigt bra. Då skulle jag vilja säga den. Annars finns det jättemycket andra konstiga böcker man kan prata om. Men vi säger det för sakens skull.

Axel Wennhall – 1:10:02
Vilket är det bästa rådet du fått?

Johnny Oduya – 1:10:03
Jag har fått jättemycket råd, men det här är en bra fråga. Det här borde man tänka på och skriva ner. Pick a job that you love and never have to work a day in your life.

Axel Wennhall – 1:10:17
Sista frågan. Vad är du tacksam för just nu?

Johnny Oduya – 1:10:20
Jag är tacksam för att jag får spendera min tid med total nyfikenhet och utveckling, skulle jag säga. Konstant. Jag känner mig mer än enormt lyckligt lottat att ha möjligheten att göra det. Även om det kanske från utsidan ser ut som att jag är helt galen i det jag håller på med. Massa saker. Men det är jag jätteglad för. Och kanske det som jag är mest rädd för också, att jag inte ska kunna göra det.

Axel Wennhall – 1:10:54
Tack. Jag tänker att jag lämnar över ordet till dig, så får du guida oss.

Johnny Oduya – 1:11:00
Ja, jag tänker att för sakens skull så bygger jag vidare lite på. Vi avslutar på ett liknande sätt som vi började med din. Så det blir lite breath watching och någonting som jag gillar att börja och avsluta med, men kanske lite mer av andningsfokuserat. Så för er som lyssnar så tror jag att det blir samma rekommendation som tidigare. Man kan ta en kort paus var man nu än är någonstans. Så kan man sänka blick och stänga ögon om man vill. Annars kan man ha en light gaze om man vill ha det också. Och sen precis i samma anda, se om jag bara kan släppa kontrollen över andetaget. Ibland blir det lite som en negation. Det blir svårt att göra någonting som man inte får göra. Så det man kan göra istället är att se om ni kan bli andetaget. Se om du kan bli andetaget mer än vad du faktiskt andas. Bara observera om det är någonting som du upplever att du gör. Du upplever att du leder eller driver andetaget på något sätt. Så fortfarande utan judgment. Det finns inget bra eller dåligt utan bara observera om du tycker att du påverkar andetaget på något sätt. Bara notera hur det känns när du kliver bort från kontrollen. Känns det behagligt, obehagligt, svårt, lätt? Vem är du när du släpper kontrollen över andetaget? Så kan du se nu om du följer andetaget på vägen ut. Om du kan observera andningsreflexen. Så den här lilla lilla sekunden eller millisekunden precis innan nästa andetag kommer. Bara se hur kroppen naturligt nere på botten kickar in nästa andetag. Så kan du känna att du verkligen fullt ut låter andetaget andas klart. Utan att du behöver ta kontroll och ta nästa andetag utan bara naturligt låter kroppens reflex. Sätta igång nästa andetag. På samma sätt sen på toppen. Toppen på innandetaget. Se om det naturligt vänder andetaget. Så fortfarande utan någon kontroll bara observerar. Notera om du känner att du vill ta kontroll eller hålla på toppen av innandetaget. Samma sak här. Du behöver inte lägga någon vikt i om det är bra eller dåligt utan bara observera vad innandetaget vill göra för något. Du kan observera hjärtats slag i kombination med andetaget. Du kan se och känna hur de här fantastiska funktionerna sker helt naturligt utan kontroll. Kanske skänka en tanke av uppskattning. Den här fantastiska funktionen av hjärtslag och andning. Och sen med nästa andetag. Långsamt, långsamt. Komma tillbaka. Öppna ögon. Förflytta dig från den inre världen av andetaget. Ut i världen som du har utanför dig.

Axel Wennhall – 1:18:03
Nice, tack. Sjukt fin instruktion att va andetaget. Det är någonting som skiftar. Det har varit ett nöje att träffa dig.

Johnny Oduya – 1:18:17
Detsamma.

Axel Wennhall – 1:18:18
Tusen tack för att du var med.

Johnny Oduya – 1:18:19
Stort tack att jag fick komma hit.

Axel Wennhall – 1:18:21
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera mera från Mindfully med Johnny Oduya. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Johnnys meditation. Om du vill komma i kontakt med honom så hittar du hans kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi tagit med oss från vårt samtal med Johnny är att framgång är att kunna hantera våra motgångar. Hand om dig så hörs vi snart igen.