Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Veronica Jäderlund om meditation och känslor.

Axel Wennhall – 0:00
Varmt välkommen till Meditera mera, en podd från Mindfully med mig Axel Wennhall som ställer frågorna och Gustav Nord bakom lurarna. Vi befinner oss på Norrsken i Stockholm och ska träffa Veronica Jäderlund för att prata om meditation och känslor. Veronica Jäderlund arbetar som yogautbildare och samtalscoach. Hon har en examen i folkhälsovetenskap med inriktning socialpsykologi och samtalscoachning samt håller på att ta en kandidatexamen i psykologi. Hon har fördjupat sig inom psykofysiologi och stress med fokus på vad som orsakar den, vad som händer i kroppen och hur vi med rörelse kan hantera den. Det har i sin tur lett till att hon har skrivit boken Yoga för mindre stress, mer energi och bättre sömn tillsammans med Maja Lund. Veronica har också lärt grupper och individer inom träning och hälsa sedan 2007 och utbildat yogalärare sedan 2016. I vårt samtal ska vi prata om meditation och känslor. Hur kan vi lära oss att vara med våra känslor på ett klokare sätt? Varför kallar vi vissa känslor negativa och andra positiva? Vad innebär det att känslosurfa? Och vilka tips har Veronica till alla oss som vill meditera mera? Hej Veronica, välkommen hit!

Veronica Jäderlund – 1:43
Hej Axel, tack så mycket!

Axel Wennhall – 1:45
Du och jag ska utforska ämnet känslor idag. Men innan vi sätter igång så brukar vi i podden alltid börja med en kort landningsmeditation. Är det okej om vi kör den?

Veronica Jäderlund – 1:59
Jag ser fram emot det.

Axel Wennhall – 2:00
Härligt! Så den här meditationen är för dig som lyssnar och för mig och Gustaf och Veronica som sitter här på varsin stol. Jag tänkte att den här gången ska vi bara först notera var uppmärksamheten, medvetenheten, känns lokaliserad. Den kanske är mera öppen i dig. Eller kanske uppe vid huvudet. Och sen flytta uppmärksamheten så att du känner och upplever ditt naturliga andetag. Och du kanske gör det här nere i buken. Vid bröstkorgen. Eller känner hur luften strömmar in och ur genom näsborrarna. Eller så kanske du känner hela kroppen andas. Och bara tillåt ditt andetag att vara precis som det är. Och känn när du andas in. Och när du andas ut. Och om du märker att uppmärksamheten har försvunnit iväg. Att du på ett sätt glömt bort att uppleva ditt andetag. Så bara vänd tillbaka din medvetenhet till ditt andetag utan ansträngning. Utan anspänning. Och bara upplev hur din kropp andas åt dig. När du andas in. Och när du andas ut. Okej, så det var en kort landningsmeditation. Hej.

Veronica Jäderlund – 5:33
Hej.

Axel Wennhall – 5:36
Det här är ju första gången vi träffas.

Veronica Jäderlund – 5:40
Ja.

Axel Wennhall – 5:40
Så jag är nyfiken på var du befann dig i livet när du upptäckte meditation.

Veronica Jäderlund – 5:50
Meditation för mig var länge inte för mig. Jag började med yoga. Jag har alltid varit väldigt aktiv och tränat. Och så började jag med ashtanga yoga för att det var liksom den starka yogan. Hade någon tanke om att jag skulle bli vig. Jag vet inte varför jag kopplade ihop det med yoga, men det gjorde jag. Och så vet jag att meditation var liksom en del av yoga. Men inte för mig. Inte att det var bättre, utan mer att det var stilla och det var någonting som var krångligt. Så länge så fanns det i periferin. Men jag var ointresserad av det. Och ju mer jag praktiserade yoga, ju mer landade jag in i mig själv. Ju mer började jag bli intresserad av det här kanske är för mig. Det här kanske är någonting jag vill testa för i yogande som kom liksom. Det som jag accepterade, eller det som jag också praktiserade var andningsövningarna pranayama. Och det, rörelsen, andningen, att orka vara med mig själv helt plötsligt gjorde att jag skulle nog pröva på meditation. Så jag kommer inte ihåg när eller hur eller var. Jag vet om att som med det mesta andra så var jag så här okej, nu har jag börjat meditera, då ska jag göra vid passarna. Vi kan liksom inte börja lite eller stegvis eller så, utan nu ska jag göra det här ordentligt. Jag ska lära mig liksom.

Axel Wennhall – 7:16
Och till ett Ödeshög då?

Veronica Jäderlund – 7:17
Och då åkte jag till Ödeshög.

Axel Wennhall – 7:20
Just det.

Veronica Jäderlund – 7:21
Och det var allt det är. Att liksom göra tio dagars tyst meditation. Jätteintressant, skitsvårt, utmanande, hemskt, känslomässigt och fantastiskt. I att jag kunde liksom inte undvika, jag kunde inte fly tystnaden. Så var jag tvungen att sitta där med tystnaden och det var inte så läskigt. Det var inte så farligt. Jag var inte så farlig. Och sen så, min meditationspraktik idag är olika. Ofta så vaknar jag och så ligger jag en stund i sängen och mediterar. Ibland så slår jag på dig och så lyssnar jag på dig och mediterar. Och ibland så sätter jag mig upp, liksom jag går från sängen. Det jag gör förr, jag märker att ligga kvar i sängen, det blir liksom inte meditation, det blir någonting annat. Det är inte den kanske intentionen i närvaron som jag vill ha. Då sätter jag mig upp. Men vissa dagar så orkar jag inte sätta mig upp. Så då räcker det här, den närvaron jag kan ge mig själv. Jag vet inte ifall det var ett svar.

Axel Wennhall – 8:31
Om vi blickar tillbaka till vid passande retreaten. Vilka insikter fick du med dig av att spendera ändå, det är ju typ hundra timmars formell meditation eller någonting där borta?

Veronica Jäderlund – 8:46
Jag blev stärkt i min övertygelse att allt inte är för alla, att det inte finns något rätt eller något fel. Jag tror att den största insikten var just att jag hade kanske fyllt min närvaropraktik, oavsett ifall det var yoga eller träning eller vilket typ av sätt jag gjorde för att bli mer närvarande. Så var det alltid någon form av distraktion där som kunde fylla tystnaden. Meditation eller musik eller rörelse eller prata. Det fanns aldrig tystnad. Medans jag insåg hur läkande tystnaden var och hur mycket jag ville ha tystnaden och längtade efter tystnaden.

Axel Wennhall – 9:36
Jag tycker att en fin definition av meditation som jag hörde från den andliga läraren Adyashanti är att meditation är sanningstid.

Veronica Jäderlund – 9:51
Verkligen.

Axel Wennhall – 9:51
För när man sitter tyst och stilla så är det svårt om man på ett vid passande retreat så vet man att det är omöjligt att ljuga för sig själv eller förneka eller undvika.

Veronica Jäderlund – 10:04
Jag tänker kanske, beroende på hur vi har tränat upp de här narrativen som kommer som försvar när tystnaden kommer. Att vi börjar ge ursäkt eller bortförklara. Jag tror att efter en viss tid så tror jag, som du säger, att det går inte längre. Vi kan inte undvika sanningen. Men jag tror att vi har tränat upp oss så bra i vårt liv, i vårt samhälle, att bortförklara. Att inte se sanningen.

Axel Wennhall – 10:34
Och när du säger se sanningen, vad innebär det för dig?

Veronica Jäderlund – 10:38
Att vara ärlig med mig själv. Ingenting större, ingenting högre. Inte insikt eller upplysning utan mer sanning som det här är jag just nu. Typ, jag är småsint just nu. En ganska osexig, orolig känsla som vi inte vill se om oss själva för vi ser det som ett karaktärsfel. Men jag ska vara helt ärlig. Nej, nu är jag småsint. Jag vill inte att det ska gå bara för den här personen.

Okänd – 11:06
Okej.

Veronica Jäderlund – 11:07
Och när jag kan se den sanningen som är min sanning, inte en allmän sanning, men jag kan se det som är sant. Varför? Varför är jag småsint? Vad som ligger bakom det där? Vill jag ändra på det eller vill jag inte ändra på det? Jag kan ju fortsätta vara småsint om jag vill. Men bara min sanning. Sanning om mig. Sanning om mitt nu. Vad tänker du?

Axel Wennhall – 11:29
Jag tycker det var ett svar som resonerade hos mig. Och att den sanningen alltid såklart är nu. Och olika. Och att det kanske också finns ett par andra dimensioner av det att sanningstid för mig är just det här att jag kan ha olika idéer, som är lite likt det du var inne på, lite olika idéer på också vad meditationen ska ta mig eller vad den ska ge mig. Men när jag bara sitter still så inser jag att jag har inte kontroll. Jag bestämmer inte vad som ska dyka upp. Och det är en sanning. Men sen finns det ytterligare en sanning att upptäcka där och det är att när jag ser att jag är småsint eller min fru kanske skulle säga att jag skulle se att jag är en besserwisser. Så i det seendet så är jag inte längre identifierad med det. Och då har jag ett val. Precis som du tog det ett steg längre att undersöka varför. Men också att säga okej, men är det här någonting jag vill agera på eller finns det en annan väg? Så där i finns det också en sanning. På ett sätt är en sanning att utforska vem man är. Och att vi så ofta är identifierade med det som dyker upp i våra upplevelser, alltså våra känslor som vi ska utforska idag tillsammans. Men också våra tankemönster, våra idéer, våra självbilder. Och att komma till en medvetenhet där vi ser att det här är någonting som dyker upp, men det finns också någonting i mig som kan se det och vara med det. Och vad det är, det skulle man också kanske kunna förklara som någonting som är mer sant i en själv, en mer sann natur. Och jag tror att det som jag fick med mig från när jag var i Ödesög var just att se det obeständiga i alla upplevelser. Så att det fanns ett ifrågasättande kring att, och det var faktiskt framförallt mina fysiska förnimmelser, men att se att det som uppstår tenderar hela tiden att förändras och sen också försvinna. Det verkar också vara en sanning i verkligheten helt enkelt.

Veronica Jäderlund – 13:51
Om vi tittar på vetenskapen eller kroppen, fysiologin, vad vi nu ska göra, psykologin, så är det också en sanning. Och jag tycker om att vi kommer överens om saker innan vi går vidare. När vi säger sanning så menar vi inte att det här är en universell sanning, eller jag menar inte att det här är en universell sanning som alla ska anpassa sig efter, utan det är mer vad man har sett för många. Många kanske upplever det här, eller många kanske upplever det som sant. Men när du säger att det är övergående, att en av de sakerna som gör att vi undviker känslor, det är rädslan om att det här inte kommer gå över. Det är känslan att jag kommer förlora mig i det här svarta hålet, jag kommer inte ta mig upp och tar jag mig upp så kommer jag vara försvagad, jag vet inte hur jag ska hantera det här, att det här är aldrig övergående. Men tittar vi på de fysiologiska responserna i kroppen så går allting över. Så this too shall pass , ja, en sanning på så många olika sätt och det gäller också de fysiologiska förnimmelserna som är kopplade till våra känslor, det här kommer gå över. Den här outhärdliga känslan kopplad till sorg kommer att gå över. Det kanske tar längre tid för den känslan att passera, den intensiteten att passera en oj jag blev glad, jag såg en liten groda. Den intensiteten försvinner ganska snabbt, den vågen sköljer ut ganska snabbt. Så jag ser det också som en av mina upplevda sanningar och baserade i eller backade i vetenskapen att det kommer gå över.

Axel Wennhall – 15:20
Och just det här med hur vi kan vara med våra känslor vill jag verkligen djupdyka i vårt samtal med dig. Men kanske först bara, vad fick dig att intressera dig så mycket för känslor?

Veronica Jäderlund – 15:35
Känslan att alla mina känslor alltid var fel och aldrig okej. Jag är en känslomänniska. Jag tänkte på det på vägen hit att när jag gick i skolan, jag älskade mig som vuxen, jag älskade mig själv. Och när jag tittade tillbaka på lilla Veronica, vilken cool unge jag var med vuxna ögon sett. Men med barnögon sett, bland de andra barnen så var jag inte det coola barnet. Jag grät för mycket, skrattade för mycket, sa ifrån när det var fel, var obekväm, var inte söt eller gullig. Det är inte så Dylan i Beverly Hills, vilken otroligt gammal referens. Men cool lilla i high school, det var inte jag. Jag skulle inte blivit kastad till det. Så i skolan kände jag att jag inte fick vara jag med alla mina känslor. Och hemma fick jag inte vara jag med alla mina känslor. Så mina känslor har alltid blivit kastade som överkänslig, överdriven, alla de här sakerna. Så det som jag kände var en så stor del av mig, av min upplevelse, av min sanning, blev aldrig accepterat. Den känslan är ju jättejobbig som barn, att nu ska jag fila av mina kanter och passa mig in i det här sammanhanget. Så klart tänkte jag inte denna som barn, att när jag blir stor ska jag lösa det här med känslor. Men det är ju en upplevelse som har format mig så otroligt mycket. Och parallellt med det, vad som tog över sen, var att jag som typ 17-åring gick min första gruppträningsutbildning. Då började jag hålla aerobic och step up och kroppen är ju fantastisk. Så jag började lära mig om kroppen och har jobbat med träning och hälsa så länge och började plugga anatomi och folkhälsa och psykologi och började förstå det. Och när jag började yoga, om vi går tillbaka till början, så var det som att de här känslorna som hade absolut inte försvunnit för att vi kan inte ändra dem vi är, jag är alltid barnens känsla och människa. Men min relation till, mitt förhållande till mina känslor, jag kunde titta på det och börja se det och acceptera mina känslor på ett annat sätt. Och ju mer jag djupdyker i vetenskapen, i psykologin, i vad som händer i kroppen när vi känner saker, så var det bara så här, det här är det jag ska göra. Och hur, jag tänker också att vi ser, när jag ser, utgår från mig, världen, vad som händer när vi förtrycker våra känslor och vad som händer när vi möter och accepterar våra känslor. Jag vill vara med och rikta världen mot att vi möter och accepterar våra känslor.

Axel Wennhall – 18:27
Mm, men jag tänker, det som kommer till mig när du berättar det här också, att vara en del av att världen, om jag ska ta det på en mera personlig nivå, så för mig så var det att när jag växte upp, så visste jag, alltså jag klarade inte riktigt av att vara med mina känslor på det sättet att jag undvek eller flydde från dem för att det blev för jobbigt. Och när jag började meditera så var det som att jag kom i kontakt med en tvärtom-metod. Att instruktionerna var, ja men först och främst, okej men välkomna de här känslorna med öppna armar. Och det känns ju väldigt läskigt. Men när man lär sig att meditera och förstår instruktionerna, hur vi kan vara med våra känslor, känna dem fullt ut men också samtidigt utan att identifiera oss med dem, så inser man att det här som har varit så läskigt och som jag hade undvikit och flytt ifrån i själva verket inte var farligt. Och den insikten är ju livsförändrande.

Veronica Jäderlund – 19:46
Verkligen.

Axel Wennhall – 19:47
Det är ju enligt mig kanske den starkaste indikationen på att man kan få leva sitt liv i frihet. För mig är känslomässig frihet den största friheten jag längtar efter.

Veronica Jäderlund – 20:05
Och jag håller med. Det är ju en av de främsta fördelarna eller styrkorna eller vinsterna med meditation. Det är ju det. Att våga se sin sanning. Våga, jag är jättebra på det här och jag var mindre bra på det här idag. Eller jag känner det här. Jag tänker också att en viktig aspekt av känslor är den fysiologiska delen av känslor. Jag trodde att känslor var bara energi. Inte energi som att jag förminskade det, men jag trodde att det bara var energi. Men känslor är någonting som skapas igen. När vi känner rädsla så ökas pulsen. När vi känner kärlek så ökas pulsen också. När vi är oroliga, när vi är arga, vi får de här fysiska sensationerna i kroppen. Och det är de som vi sen i nästa steg medvetet omedvetet tolkar på ett visst sätt. Som att det här kommer aldrig gå över eller det här är jobbigt eller outhärdligt. Och för mig som var ett så otroligt känslobarn, inte negativt utan jag var det, och inte hade någon som kunde lära mig att reglera mina känslor. Som inte kunde lära mig att, som du säger, vara kvar, möta mina känslor, rida ut den vågen. Det gjorde ju att det här ackumulerades och varje gång jag känner känslor så blev det en känsloexplosion. Och sen så har vi menscykel och p-piller på det. Mitt tonår var ju kaos. Vilket också, varför började jag festa, varför började jag knarka, varför började jag dricka? För att bedöva. För jag orkade inte känna känslor, jag orkade inte vara ledsen, jag orkade inte känna mig fel, jag orkade inte vara förvirrad, jag orkade inte tvivla. Så min klättare var att bedöva.

Axel Wennhall – 21:52
Vi kanske ska gemensamt försöka gå igenom vad det finns för användbara verktyg och förhållningssätt när vi har våra känslor. Och jag är nyfiken på vilka verktyg som du har och som har hjälpt dig och som du också lär ut.

Veronica Jäderlund – 22:18
Jag ska försöka tänka här vart vi ska börja. Jag tror att psykoedukation är det första verktyget. Och med det så menar jag att jag med mina samtalsklienter och när jag har kurser förklarar lite det som vi varit inne på. Så här, vad händer i kroppen? Vad händer i hjärnan? Vi behöver inte lära oss hjärnan, vi behöver inte lära oss alla de här delarna, men en av de viktigaste nycklarna är att det inte är karaktärssvaghet att du känner vissa känslor. Det är inte någonting som bara händer dig, utan dina känslor är en fysiologisk reaktion i dig och vi är alla olika byggda och olika programmerade så vi kommer känna känslor på olika sätt. I kombination med att vi har levt helt olika liv, vilket innebär att vi har lärt hjärnan att reagera på helt olika sätt. Så känslor är någonting som sker, det är också någonting som skapas, det är också någonting som vi kan möta. Möta på det sättet att vi kan gå hand i hand, gå bredvid våra känslor. Inte träna bort dem, inte förtrycka dem, det är inte det vi ska göra med känslor. Känslor har ett syfte, känslor informerar oss, känslor är en funktion som vi vill ha kvar. Men ju mer vi försöker bedöva, trycka bort, blunda för känslorna, ju mer blir den här fysiologiska, fysiska responsen, ju mer obehagliga blir de. Det kan inte bli en vänskap när vi har den förhållningssättet till våra känslor. Så det första jag skulle säga är, eller som jag jobbar med är att du har en hjärna, du har ett nervsystem, du har en kropp, så här fungerar känslor. Och du kan vara aktiv i det här. Du behöver inte vara passiv, känsla vad det händer till dig, du kan börja jobba, vi har anlag för olika humör, en del pratar snabbare, andra långsammare, en del är mer hettemperamentade, andra är lite lugna. Vi programmerar det på olika sätt. Och vi kan träna. Det är det första. Det andra, och det här är den bästa liknelsen jag vet, det är att känsla surfa. Har ni surfat? Du som lyssnar, ifall du inte har surfat så ska jag nu förklara för dig hur det har gått till när jag har surfat, när jag har varit på surfresor. Vi kommer till stranden och sen ligger det surfbrädor på stranden och sen ska du träna på surfbrädan på stranden. Så om du föreställer dig att dina känslor är havet med vågor, med storm, vi har inte ens, att träna på känslor, att lära känna sina känslor, att träna på att känsloreglera, det är inte att nu ska jag ge mig ut i den absolut största stormen och bara möta det här som Poseidon, utan vi börjar på stranden. Vi lägger surfbrädan på stranden och sen ligger du på stranden, på brädan och du tränar på att simma och paddla och sen ska du träna på att, som i Kobran, att du ligger kvar på brädan och lyfter överkroppen och sen ska du paddla och lyfta överkroppen. Nästa steg, du ska träna på att hoppa upp på brädan som fortfarande är på stranden. Så vi har inte ens kommit till vattnet än. Vi gör all den här förberedelsen innan vi ger oss ut och surfar. Och samma sak då, ifall man vill lära känna sina känslor och lära sig som vuxen att känsloreglera, att träna på att känsloreglera innan känslorna blir såhär starka. För ibland så, många jobbar med att okej men det var skitjobbigt och jag kunde inte använda mina verktyg. Men hade du tränat på dem innan? Nej men jag skulle använda dem då. Fast vi måste förbereda. Det är som att tänka att du går till VM utan att träna upp dina muskler. Du måste träna på dina styrkerepetitioner, vart du nu ska tävla i, innan du kommer dit. Samma sak med att känsloreglera. Vi tränar i lugn. Så nu när jag sitter här med er, jag känner mig trygg. Det finns inget hot. Jag är inte orolig. Nu kanske jag kan börja utmana mig själv eller kanske börja träna på att jag kanske pratar lite fort, kan jag påminna mig själv om att sänka hastigheten. Kan jag ta det andetaget och komma in till mig själv just så. Så det är liksom att sänka testgren och att göra de här övningarna på stranden. Och sen så ifall du skulle börja skrika på mig. Okej, bra. Nu har jag tränat på att hämta tillbaks mig själv. Jag har tränat på att lugna ner mig själv i ett tryggt sammanhang. Så när det blir ett otryggt sammanhang, då vet jag vad jag ska göra. Vi går tillbaka till surfliknelsen. Jag ligger på stranden och instruktören säger nu har vi torrtränat, nu går vi ut ur vattnet. Då går vi ut i skvalp. Vi går inte ut i 5-meters vågor. Vi går ut i skvalp. Och så ligger vi där på brädan och sen så kanske vi går ut i de här, precis när vågorna har bryts, alltså de är vita, det här lilla bruset. Och sen så står surfinstruktören bredvid dig och liksom skjutsar surfbrädan. Och då, när brädan är skjutsad, då ska du paddla och sen ska du hoppa upp. Fortfarande ingen fara, fortfarande tryggt. Jag var ju i Portugal och skulle surfa, då hade jag varit på en eller två surfreser innan. Och så höll instruktören oss i det här skvalpiga det brusiga och jag lite hybris. Nu kan jag det här, jag kan surfa. Så ger jag mig ut dit de andra surfar, på obrutna vågor. Och sitter där. Och helt plötsligt så kommer det en våg och den känns som att den är 20 meter hög. Den är inte det, den kanske är 2 meter hög, men den känns jättestor. Och jag får den här frysreaktionen för att jag kommer bli knockad av den här vågen. Och jag lägger mig på brädan, jag surfar inte, jag har glömt allt instruktören har lärt mig. Och mycket riktigt så blir jag ju knockad när den här vågen slängs under ytan och brädan går åt ett håll och jag åt ett. Och så har vi en gummisnodd och det bara dras. Jag kommer upp, egot är tilltufsad, jag är tilltufsad, alla lever. Jag går tillbaks till de små obrutna vågorna och liksom tränar. Och det här är först och främst en fantastisk liknelse om jag får säga så själv. För det andra så är det så talande för hur jag rekommenderar ett hållbart arbete med våra känslor. För en del känslor är de här 2 meters vågorna som känns som 20 meters vågor. Att om vi bara har rätt teknik så kan vi surfa 2 meters vågorna. Vi kan, nu kommer den här känslan och vad jag menar, jag ska förtydliga. Vad jag menar med att surfa på känslovågor är att bli informerad utav emotionen. Bli informerad utav det jag känner, bli informerad utav de fysiska sensationerna jag har men inte bli styrd. Att inte bli kidnappad och reagera utifrån att jag har blivit kidnappad av min känsla. Och ibland, vissa känslor är 20 meters, inte bara verkar de är 20 meters, någon nära kanske dör. Den sorgen som kommer i 20 meters när man är helt förkrossad och kanske blivit utmattad och ligger på soffan och kan inte röra dig. Du har blivit knockad av en 20 meters våg. Det här kommer hända, vi kan inte träna bort det. Hur duktiga vi än är på att surfa så kommer vissa vågor att krascha oss eller överväldiga oss. Och att känslosurfa är att lära sig hur. Hur ska jag surfa en metersvågen? Hur ska jag surfa 10-20 metersvågen ifall jag har dem i mitt liv? Hur ska jag göra när jag inte kan surfa? Ska jag försöka surfa eller ska jag bara ta mig härifrån? Nu ser jag att den här vågen kommer. Jag märker att jag har en kollega som triggar mig eller en familjemedlem som triggar mig. Och jag vet att det här är så som jag brukar reagera. Då kanske jag undviker den känslovågen just nu för att lära mig att hantera mina känslor. För att lära mig hur ska jag möta den här kollegan, hur ska jag möta min familjemedlem utan att känna alla de här fysiska känslorna. De här fysiska reaktionerna som gör att min hjärna blockar sig. Att jag går in i den delen av hjärnan som styr från känslor och inte har kontakt med den hjärnan som kanske är logisk. Som kanske är lugn, som kanske säger, Axel säger nog inte så här för att han är en rövhatt. Han säger nog så här för att vi har ett missförstånd eller för att det hänt honom någonting. Eller så kanske han är det, vad vet jag. Men hur vill jag reagera? Och det är det som är, tänker jag också, det viktiga. Att våra känslor kommer inte försvinna. Vi kommer alltid ha vågor och stormar på våra hav. Vi kan bli bättre och sämre på att surfa dem. Och ibland så är det rätt att inte surfa. Ibland så är det rätt att säga hejdå vågen, nu åker jag undan. För att jag vill bygga upp min trygghet, jag vill bygga upp min känsla, min relation till mig själv. Jag orkar inte bli knockad nu. För blir jag knockad nu, då kommer jag vara utslagen så länge. Det är bättre att gå undan och sen så, här kommer en lite mindre våg, jag tränar på den. Vad är ditt svar?

Axel Wennhall – 31:04
Jag använder själv metaforen av att surfa och tycker den är fantastisk. Jag tyckte du hade flera intressanta liknelser i den här och det du var inne på i slutet här också, just det här med att visdom som vi kan öva upp är ju också att se vad har vi kapacitet till. För det tycker jag på något sätt är känsligast att surfa handlar också om att öva upp sin kapacitet och också förstå och lära känna sig själv på det sättet. Att förstå vad klarar jag av och när behöver jag ta en paus till exempel. Och meditation är ju precis det du beskriver, det är hela den här processen. Det är en så himla fin påminnelse att även om det bubblar upp till storm med meditation så är vi på en plats som vi själva valt, vi är trygga, det är ingenting farligt som händer på riktigt. Och därför är det ett ypperligt tillfälle att öva upp sin kapacitet att vara med sina känslor. Jag har använt en engelsk akronym som jag har tyckt varit fantastisk för att kunna träna upp min förmåga att surfa på känslor. Jag tänkte vi kanske kan gå igenom den steg för steg. Den består av fyra steg och se hur vi båda två förhåller oss till dem. Akronymen kallas RAIN, en akronym som jag tror myntades av Michelle MacDonald, en vipassanalärare. Och sen har också utvecklats en del av andra meditationslärare, bland annat amerikanskan Tara Brach. Och R står för Recognize, att upptäcka känslan. Och när jag var inne och läste på din hemsida så skriver du bland annat om ett känslohjul. Och det tänker jag är ju ett jättefint verktyg för att lära sig att identifiera, okej men vad är det vi faktiskt känner? För det är inte helt lätt. Och en annan gäst som vi har haft i podden och som också är med i appen, Daniel Ek, han berättade för mig förut om att han, jag tror han till och med har sagt det i ett avsnitt, att när han åkte iväg på ett tvåmånaders vidpassanaretreat. Oj! Ja, och då, du vet ju, uppgiften där är ju att liksom, ja men var med det som är och kunna vara medveten om det. Men i två veckor så kände han att det var någonting som skavde. Men han kunde liksom inte förstå vad det var. Och sen till slut satte han sig ner och okej, men nu måste jag bara se, jag måste möta det här. Och det var ensamhet. Och när han kunde vara med ensamheten så försvann skavet. Det var ju fortfarande smärtsamt för han hade ensamhet. Men det var mycket lättare. Och det som jag tycker är så fint med att han, när han delade med sig av den berättelsen, är bara att också förstå att trots att man är på en plats som är helt skapad för att man ska lära känna sina känslor, så är det svårt att veta vad man känner ibland.

Veronica Jäderlund – 34:19
Om jag får hoppa in innan vi går vidare till A.

Axel Wennhall – 34:21
Mm, gärna.

Veronica Jäderlund – 34:22
Så finns det en forskare, doktor Lisa Feldman Barrett, och hon pratar om emotionellt granularitet. Och det är finkornighet. På vilken detaljrikedomsnivå kan du urskilja dina känslor från varandra? Jag ser det framför mig som M&M eller Smarties. När jag har den här känslostormen och jag känner massa olika saker, det är helt omöjligt för mig att kalibrera kompassen och ta riktning. Men om jag kan börja, okej, jag sorterar alla blåa i den högen, alla röda i den, alla gula, det är som ett nystan. Jag kan nysta ur det här så kan jag se, okej, jag känner ensamhet, jag känner oro. Jag tänker den tiden som vi är nu. Det är ekonomisk oro, det är liksom alla de här olika sakerna. Massa olika saker. När jag kan identifiera, när jag kan träna upp min emotionella granularitet, så kan jag, i det här sanningstillståndet, så kan jag också namnge dem. Och hon pratar också om vikten av att kunna namnge rätt. För att när vi har namngett vår känsla så påverkar det hur vi förhåller oss till det. Ett jättebra exempel på olika M&M’s, på närliggande känslor, är oro, nervositet och förväntan. Man känns ganska lika i kroppen. Men om jag säger att jag är orolig, för mig så är det en negativ konvention. Men om jag har förväntansfull så har det en positiv. Men båda handlar egentligen om att jag är någonstans nu, jag vet inte vad som kommer att hända. Men oro, någonting negativt, jag föreställer mig att någonting negativt kommer att hända. Förväntansfull, det är någonting kul som kommer att hända. Men om jag inte har den här emotionella granulariteten, alltså jag har en grovkornig, jag kan, Bruné Brown, hon pratar om med sedd gläd, hon har gjort en undersökning och folk kan namnge tre känslor. Med, alltså det är ganska många känslor under ilska som påverkar hur jag förhåller mig till den här ilskan. Gläd, vi har glädje, vi har förtjusning, vi har tillit, vi har tillfreds, vi har samhörighet. Vad betyder alla de här sakerna? Så för att kunna erkänna, för att kunna erk, för att kunna recognize, så har just att namnge saker har visat sig kunna påverka vårt mående och vår förmåga att vara kvar med våra känslor. För när, i det här sanningstillståndet, när jag kan namnge det, då kan jag också välja det som kommer känna in mig. Vi fortsätter.

Axel Wennhall – 36:49
Det som kommer till mig när du säger just det och som jag också tänkte på är uttrycket name it, tame it som är ju en annan typ av beskrivning av det du berättar nu. Och att, ja men verkligen att se på det här som en upptäcktsfärd. Det är så himla viktigt att ha med sig den nyfikenheten.

Veronica Jäderlund – 37:16
Verkligen.

Axel Wennhall – 37:16
Om vi går vidare då till art så skulle det kunna vara accept men jag gillar ordet allow bättre. För att tillåtelse är ett mjukare ord och det indikerar också att vi behöver inte göra någonting. Utan det enda vi inom citationstecken behöver göra är att sluta vara emot det som redan är. Att se gång på gång vilken galenskap det är och som vi alla människor delar. Att vara emot det som vi redan upplever. Och se också att när vi är emot någonting så förstärks det. Så jag gillar ordet tillåtelse för det är lite mjukare. Det får mig att själv att, just det jag behöver inte göra någonting utan bara allt är redan som det är. Det betyder inte att jag önskade att det skulle vara så, att jag ville att det skulle vara så. Men det ändrar min relation till det som är.

Veronica Jäderlund – 38:11
Jag känner också en liten inbjudan i tillåtelse.

Axel Wennhall – 38:15
Ja.

Veronica Jäderlund – 38:15
Och jag tänker att när vi tillåter, accepterar och tillåter, ser när vi inte försöker motarbeta det. Också att vi kanske kan tillåta oss själva att inte möta den där vågen. För jag tänker att det finns också en egoaspekt i, och det pratas om som att det är finare att hela tiden möta. Du ska öppna upp, du ska möta. Okej, fast det finns en anledning varför hjärnan har funktionen att stänga ner. Varför hjärnan har funktionen att glömma bort eller bedöva eller så. Det är ju för vi kan inte, vi ska inte, vi är inte skapta att möta allting hela tiden. Och sen får du själv avgöra ifall du vill, okej det här är någonting som jag skulle vilja arbeta på det här. Jag känner att det här beteendet som jag har är inte någonting som jag mår bra av på lång sikt. Jag förstår, nu när jag har kunnat se det här så förstår jag varför jag har haft det här beteendet. Det var för att jag skulle hantera det som var förut. Men nu har jag också övat upp min kapacitet eller residens, motståndskraft. Att jag är på någon annan plats, jag behöver inte ha det här beteendet längre. Hur vill jag ändra det?

Axel Wennhall – 39:26
Jag håller med dig i det. Och så finns det alltid den här balansen, alltså såklart, du måste alltid utgå från att du själv vill, annars kommer det inte gå. Och så finns det också den här typen av, det som kommer upp för mig är att du måste vara mogen och du måste vilja själv. Men ju mer medveten du blir och desto mer du förstår om hur vi människor fungerar, så det du inte, alltså någonstans, det kommer komma tillbaka. Det kommer komma tillbaka, och jag menar verkligen inte att på något sätt att pusha varken mig själv eller den som lyssnar, utan att ha den visdomen och självmedkänslan att undersöka vad är jag kapabel till. Men också att det kan lätt, nu går jag bara till mig själv, att det kan också smygas in i en annan typ av flyktbeteende i det.

Veronica Jäderlund – 40:25
Absolut. Och ett annat verktyg, om vi bara pausar, Rain, och så ett annat verktyg som jag jobbar med är compassionfokuserad terapi, som Sofia Viotti, som jag har haft som gäst, fantastisk, hon har skrivit flera jättebra böcker, jag rekommenderar verkligen dem. Snabbt bara, så pratar de om trygghetssystemet, utmaningssystemet och hotsystemet. Så trygghetssystemet är grönt, utmaningssystemet är blått och sen hotsystemet är rött. Så som jag jobbar med mig själv och mina klienter är att när vi, det här gröna trygghetssystemet, när det är, jag ser det som en studsmatta fylld med kuddar, att när den här studsmattan är så liten att jag knappt får plats att stå på den, då är det inte läge för mig att börja se vad jag kan utmana mig själv, utan vad som jag ska göra då, för min egen skull, är att göra den här studsmattan större. Och varför jag ser det framför mig som en studsmatta, det är att när den här vågen kommer och sköljer över mig, så liksom, kastar sig jag bakåt en studs, så kommer jag upp. Och här är en massa gröna kuddar, så ganska mysigt, jag kommer ner och så tar jag mig upp. Men är studsmattan liten, har jag inte arbetat upp mitt trygghetssystem, så finns det ingenting som tar emot mig, då måste jag liksom kämpa mig upp jättemycket, och då är det det jag minns, att när jag utmanar mig själv, så kostar det för mycket. När jag rör mig utanför det som jag känner är tryggt, så får jag sota för det. Och jag tror att när vi har byggt upp den här gröna studsmattan och fyllt den med gröna kuddar, så kommer det som är i människan är, inte förbättring, men är nyfikenhet, och då kommer naturligt bli att det här beteendet vill jag titta på. Så jag tror inte att vi, jag tror att med meditation, med en medveten arv, och att vara med om det här sanningstillståndet, så kommer den gröna studsmattan att bli större. Fler kuddar, och jag kommer naturligt själv vilja titta på, för jag kommer säga, vet du vad, nu var jag rövhatt, varför var jag det? Och sen, okej, men det här är någonting jag vill, även fast det känns jobbigt, och ocharmigt, och är ett ljus som jag inte vill vara, så är det mänskliga, min medfödda drivkraft är att jag vill titta på det här, tror jag.

Axel Wennhall – 42:43
Ja, det ligger i linje med vad jag själv upplevt. För det kommer ju sen då att titta in, alltså vad, det är ju I som står för investigate, och att undersöka, vad är en känsla? Och du har varit inne på det flera gånger i vårt samtal, att, ja men hur fantastisk vår kropp är, och att känslan inte bara är en energi, utan att den är ju, den manifesteras i kroppen. Så att det här blir ju någon sorts kroppsmedvetenhet också, och att vara med känslan, och att vara medveten om känslan, det är liksom en sån här referens som kan göra att man kanske blir lite väl distanserad till känslan, men som kan ändå väcka någon sorts nyfikenhet och förståelse hur man kan vara med känslan när, okej om det skulle komma en utomjording, och du var tvungen att beskriva vad du känner till den här personen, hur beskriver du det då? Som liksom, som inte vet vad en känsla är. Så att du kan gå in och notera och ha med dig det här nyfikna perspektivet. Hur undersöker du, och vad tycker du är viktigt i just den här undersökandedelen?

Veronica Jäderlund – 44:00
Jag tycker att du är inne på en av de absolut viktigaste sakerna som vi också varit inne på tidigare, men vi kan inte tänka oss bortifrån genom våra känslor, vi måste kroppa oss genom det. Och känsla, det här är, på engelska emotion, då delar man på emotion och sensation, så emotion och sensation. Så emotion är så som vi benämner det, arg, glad, rädd, ledsen, kär. Sensation är de fysiska förnimmelserna vi känner. Så känsla är båda de här, vi kan inte, när vi känner känslor, vi känner känslor. Vi kan inte känna känslor utan kroppen. Och en övning som jag tycker är väldigt hjälpsam för, jag brukar se att om jag var med, antingen så är de där jag är, jättemycket känslor, starka känslor, mycket, M&M-påsen är helt blandad, man vet inte vad man känner och helt förlorade i stormen. Eller så är det de som tycker att de inte känner någonting. Och där att, nu ska du bara jobba med känslohjulet, nej, de är inte i känslohjulet. Där jobbar jag med en övning, sensationsmedvetenhet, på engelska fälten, så jag tror att det är Peter Levine som har grundat Somatic Experiencing som har gjort den här övningen. Och om du tar upp någonting, nu har vi ett post-it, nu kanske det låter lite som en webbpodd, men vi har en post-itlappshög här. Om jag glömmer bort ordet post-itlapp, om jag ska använda fältsens, så tycker jag om att blunda, så ska jag liksom, för att träna upp min förmåga, min granularitet, min förmåga att benämna det här, så tar jag, jag drar mina händer, det är kantigt, det är slätt, det är, här var det lite skrovligt, jag kan dela på det, det är smalt, det är tunt, så det här är olika sätt att pausa den här autopiloten vi har, att benämna saker som någonting och att gå via kroppen, för jag känner, för att berika mitt, mitt vokabulär i att benämna det som händer i kroppen, så är man, känner man att jag känner inte min kropp, jag är en sån som inte känner mina känslor, jag känner inte min kropp, okej, men då, vi väntar med kroppen, vi börjar utanför oss, för vi har också, som du pratade om Axel, distansen, att när jag kan få distans, så blir det lättare att se, så kan jag då ta någonting bredvid mig eller kanske titta på lampan och för mig själv högt eller tyst, beskriva lampan eller det som ser ut utanför mig, så börjar jag träna upp min förmåga att sätta ord på, men någonting som inte är så laddat för mig och när jag tränat upp den förmågan, då kan jag börja gå in, okej, om vi, hur känns min rumpa mot stolen, hur känns mina, jag har ju så korta taxben, så mina fötter nuddar ju knappt golvet, okej, men jag har jag har vikten i tår och framför runda foten, men hälen är lyft, hur känns det i mina anklar, och sen fortfarande är det ju min kropp, men jag har inte ens kommit till mina känslor än, så det är olika sätt att stega sig in till att börja identifiera vad händer i kroppen. Nu lägger jag ner post-it-lampan.

Axel Wennhall – 47:09
Nej men det där är väldigt intressant att återigen när det kommer till den här typen av övning, att få kapacitet, verkligen se de små framstegen. Ah, okej, nu är det här, okej, bra, framsteg, och att man närmar sig, och därför tycker jag att det finns en, verkligen en gradvis successiv resultat att se, ju mer vi övar på det här, desto mer kommer vi i kontakt med det som är, vi kan börja se klarare vad som är vad, och det tänker jag också att i den här undersökande delen, så är en viktig del också att särskilja på det du var inne på, att okej, men vad är själva känslan, och vad är alla tankar kopplade till känslan, och att se att oftast så är vårt motstånd mot det vi känner skapar mer problem än faktiskt själva känslan, kanske alltid faktiskt, att det finns absolut känslor och känslostormar som är jättesvåra att vara i, och där vi ibland behöver pausa och göra någonting annat, men just de här tankarna kring att det går aldrig över, det borde inte vara så här, varför händer det här alltid mig, etc. Och jag tänkte att en av de grejerna som vi ofta gör är ju också att vi värderar våra känslor.

Veronica Jäderlund – 48:35
O ja.

Axel Wennhall – 48:37
Hur tänker du kring det?

Veronica Jäderlund – 48:39
Okej, nu ska jag ta ett långt inandetag. Jag tänker, när jag reflekterar och försöker få förståelse för det här, för det som kommer till mig när du säger så är toxic positivity och spiritual bypassing, och på svenska, skadlig positivitet och andlig flykt är väl de orden man brukar använda. Platon, nu går vi en bit tillbaka. Innan Platon så var de grekiska och de romerska gudarna ganska felbara. De klädde ut sig till djur och våldtog folk och lurade folk och fick döttrarna att vara otrogna. Athena, hon var avundsjuk på någon kvinna som gjorde jättefina vävar och då utmanade hon honom henne inom betel och sen förvandlade hon henne till en spindel. Men i och med Platon, inte bara han, men han också, att nej, men vi har fått den bakfoten. Våra gudar kan inte vara felbara, de är ofelbara. Och eftersom vi är avbild av våra gudar så är vi också ofelbara. Så redan här för länge, länge, länge sen så började uppfattningen om att moral var kopplad till känslor. Att vi skulle tygla, träna bort känslor för olika anledningar. För att vara bra människor, för att ha god moral, för att vara framgångsrika. Om vi tittar på det lite närmare så är USA, som vi influeras väldigt mycket av, som har Gospel of Prosperity. Alla de här stora kyrkorna är ju ett väldigt religiöst land. Om du är en god kristen, om Gud älskar dig, så är du framgångsrik. Så har du pengar så är du lycklig, så är du lyckad. Om Gud inte älskar dig så går det alltså inte bra för dig. För att vara en vinnare, för att uppfattas som en vinnare, så måste du vara självsäker, vara trygg. En vinnare tvivlar inte, är inte arg, är inte svartsjuk, en kvinna är inte så. Vi har väldigt lång historia av att värdera känslor, av att koppla känslor till moral, till karaktärs svaghet. Det här har ju också såklart infiltrerat den delen av New Age, som har lärt oss om high vibes och low vibes, att det finns bra känslor. Att ju mer du jobbar på dig själv, ju mer upplyst du blir, ju bättre känslor får du. Då kommer du aldrig känna de låga vibrationskänslorna. Först och främst tänker jag då, som har hållit på med jag ganska länge, och jag förstår också att den skolan som resonerar med mig är de tantriska skolorna av icke-dualism. Allt är ett, jag är allt, allt är jag, allt som är mig är välkommet. Den här tanken om high vibes och low vibes för mig känns väldigt dualistiskt, väldigt separerande. Så för mig, ifall målet är upplysning, så känns det dualistiska som att man försvinner bort från vägen till upplysning. Och sen tänker jag, vi ser också att den tanken eller den förklaringsmodellen av känslor, som rätt och fel och bra och dåliga, blir också väldigt självskuldbeläggande. Varför har jag misslyckats med det här? Varför känner jag, jag som har tränat så länge, jag som har mediterat eller yogat eller gjort så länge, varför känner jag fortfarande de här dåliga känslorna? Men jag ska inte känna svart sjuka, jag ska inte känna det. Så länge du är människa så kommer du känna känslor. Du kan antingen göra som jag gjorde, du kan bara knarka, jättebra sätt att bli av med känslor. Inte särskilt hållbart eller hälsosamt eller bra av andra anledningar, men utav bedöva jättebra. Du kan titta på tv, du kan äta, du kan ligga, du kan träna på att inte känna dina känslor. Men det leder dig ju inte till dig själv. Det leder dig inte till de här sanningstillstånden, det leder dig inte till bättre relationer, till trygghet, till självkärlek, till självmedkänsla. Det leder dig bara bort från dig själv. Och jag tror att vi ser, jag ska inte säga, jag tror inte att ifall alla lärde känna Kina sen så skulle vi inte ha någon krig i världen. Nej. Det är en otrolig förenkling. Men jag tror att vi ser mycket mental ohälsa till följd av att vi separerar oss från oss själva. Att vi inte kan vara mer välkomna alla delar av oss själva.

Axel Wennhall – 52:51
Jag tyckte du höll på att ramla ner i en djup droppe och så klev du upp på den kloka berget istället.

Veronica Jäderlund – 53:02
Ja, jag hade en plan hela tiden. Jag skulle ha sett Axel och han bara nu vad händer?

Axel Wennhall – 53:06
Nej men lite på det du berättar nu så var Gustaf och jag och höll ett retreat i helgen och då var det en deltagare som var med som berättade en så himla vacker historia om sig själv. Och hon gick och träffade en terapeut för att hon hade problem med ångest och så sa hon till den här terapeuten, men du, alltså nu får du bara hjälpa mig. Jag vill bli av med den här jävla skitångesten. Hur fan gör jag? Då tog han en lapp och så skrev han ångest på ena sidan och sen på andra sidan så skrev han ett vackert liv. Så gav han henne lappen och sa du kan bli av med ångesten, släng den här lappen. Men om du slänger den här lappen kommer du ihåg att du också blir av med ett vackert liv. Och det fanns så mycket visdom och kärlek i det. För det han sa sen var att eller så kan vi öva på hur du kan vara med din ångest. Tillåta den och inkludera den i hela den mänskliga paletten. Och det tänker jag också är, där jag har gått vilse, är ju att precis som du beskriver i de här andliga flykts spiritual bypassing, att tro att det är bara de högre, inom situationsstecken, känslotillstånden som är någon form av upplyst tillstånd. Men kommer tillbaka hela tiden till att livet är smärtsamt, men när jag inte behöver bli av med någonting eller försöker ta mig någonstans så är jag alltid fri. Och att också utifrån kunna se på ens känslor och undersöka på ens känslor och se okej, den här känslan, den här är behaglig. Den här känslan, den är neutral. Och den här känslan är obehaglig. Och när jag kan se de olika känslorna kan jag också se vad är min automatiska reaktion till de här känslorna. Okej, när det är behagligt då vill jag ha mera. Äta glass, ja okej. Ett söt sug och mm det var gott, ja men det vill jag ha mera av. Okej, det är inte så hälsosamt, inte för klokt att liksom vilja hålla sig fast vid känslor. Då är jag inte fri. Det neutrala som gör att vi distraherar oss hela tiden, försvinner iväg, som är faktiskt en av de svårare känslorna att vara närvarande med. För att det händer ingenting. Det är ju bara att kolla på, jag kan bara gå till mig själv och se hur ofta jag plockar upp telefonen. För att det är neutralt. Och jag klarar inte av att vara i det neutrala. Vi ser det överallt. Alla har svårt med att vara i de neutrala känslorna. Och sen de obehagliga känslorna, där man verkligen försöker trycka undan. Sen vår dotter kom så har jag inte bara sovit sämre för att hon håller mig vaken vissa nätter. Utan också för att jag har sovit oroligare. Alltså jag drömmer jättemycket, det händer någonting i mig. Och ganska ofta vaknar jag upp med ångest och oro. Och gjorde det faktiskt imorse. Men där tycker jag också att den metaforen vi pratat om är att jag inser att det här är en dröm. Som har hänt mig i natten. Och så vaknar jag upp och det känns ju skitjobbigt. Och känslan är bara såhär Åh nej, inte den här morgonen igen. Men att dels förstå att det är ingenting som har hänt i verkligheten. Alla mår bra, vi vaknar upp, jag ska få gå och äta frukost. Och sen okej. Och att tillåta känslan, ge den utrymme och så försvinner den såklart. Och den försvinner betydligt snabbare när jag ger den fullständiga närvaron och acceptansen att det är okej, den är här, jag behöver inte bli av med den. Jag ska inte acceptera den nu för att den ska försvinna sen, utan det är okej. Bara såhär, bara det tillståndet.

Veronica Jäderlund – 57:14
Där vill jag också bygga vidare på att en del av, det finns ju så många, jag ser det nästan som en gamification, att det finns så många underbossar du måste låsa upp innan du kan vinna ur den bossen. För det är ju ett känslosurfa, det är ju slutmålet liksom. Och Siri Kelle, tror jag, har skrivit boken Känslofällan. Och där pratar hon, det är en KBT-bas, och där pratar hon om att en del av det här med att vi, för jag brukar säga, dina känslor ljuger inte, dina känslor är helt samma. Hur du tolkar dina känslor, det är det som är träningen, för du kanske tolkar dem fel. Och ibland så när du vaknar upp och känner de här fysiologiska sensationerna som du gör, så kallar du det för ångest eller oro eller någonting. Fast egentligen så är det kanske inte den emotionen, det kanske bara är de sensationerna som också kommer när du känner den emotionen. Så det här är ju utmaningen med att vi ska benämna saker, det är att vi kanske benämner det på ett sätt som begränsar oss. Och i Känslofällen så pratar, om hon nu heter Siri Kelle, om att identifiera, se, acceptera, tillåta våra känslor och sen göra det ändå. Jag hade, min senaste mens, så fick jag väldigt stark PMS och jag bara kände att jag helt, jag orkade inte, jag var omotiverad och osugen och sen så bara, jag ville inte, jag var trött hela tiden. Ett sätt är att okej, nu är jag trött, ge mig själv vila. Helt rätt sätt. Ett annat sätt som är lika rätt är att jag är trött, men jag skulle jättegärna vilja träna. Eller jag vill inte träna, jag är osugen på att träna, men jag vet att när jag tränar så mår jag lite bättre. Båda de här sätten är rätt. Att surfa, den här, pröva den här stora vågen är rätt, att gå undan den här vågen är rätt. Jag själv kan i mitt sanningstillstånd avgöra vilken av de här två vägarna jag vill göra nu. Om jag alltid väljer att undvika vågen, om jag alltid väljer att jag inte är sugen på att träna idag så jag tränar inte, då kommer, alltså studsmattan kommer inte bli större, den här gröna studsmattan med kuddar, kommer inte att bli större för att det är inte det som är mest främjande för mig att hela tiden undvika. För människan vill utmanas, våra muskler vill utmanas för att bli starkare, vår förmåga att känslosurfa vill bli utmanas för att kunna göra det, i sociala interaktioner, att jag testar mig fram, hur funkar vi, tycker vi om varandra, tycker vi inte om varandra. Så mänskliga varelsen vill utmanas hela tiden, inom rimliga gränser. Så ifall jag hela tiden tror på, så som jag benämner, mina fysiska sensationer så kommer min gröna studsmatta inte att växa, mitt emotionella mående kommer inte att bli bättre. Det är också det här att lära känna sig själv, att idag vaknade jag upp så här, okej, det blir chips i soffan. Idag vaknade jag upp på exakt samma sätt, ja, jag går ut och springer. Det finns liksom ingenting som är konstant, även här kommer den här sanningen tillbaks, allting är föränderligt.

Axel Wennhall – 1:00:11
För det vi också övar upp i den här känslosurfingen är ju ett mod, mod att kunna möta känslan, mod att kunna vara med känslan, mod att kunna undersöka känslan och även ett mod i att se, okej, men vad vill jag själv? För att utveckling ligger ju också i att möta rädsla och ändå göra det vi själva vill, trots att rädslan finns där. Om vi fortsätter vidare till N, det står ju dels i själva originalet, så står det för non-identification och det tycker jag är en så himla, det var ju det som fick mig att verkligen kunna vara med känslorna. Och jag tycker språket här är så intressant att vi med hjälp av språket så identifierar vi oss med det vi känner, jag är orolig, jag är ledsen. Men det meditation kan hjälpa oss att se är ju att vi kan vara medvetna om känslan. Vi kan också när vi undersöker känslan se att känslan är en del av upplevelsen, men det finns också någonting i upplevelsen som inte är känslan. Så det som är medvetet om oron är inte orolig. Och det här låter ju också dualistiskt, men man kan också se det som att det som är medvetet om oron, som inte är oron, är också av samma natur som oron. Så att det är liksom både och på det sättet.

Veronica Jäderlund – 1:01:51
Om vi tar oss till surfliknelsen sen så har vi ju stormarna och vågorna, det är upp på ytan och sen så har vi gått ner i vattnet så är det ju lugnt och tryggt.

Axel Wennhall – 1:01:58
Exakt.

Veronica Jäderlund – 1:01:59
De är inte skilda från varandra.

Axel Wennhall – 1:02:00
Exakt. Vågorna är en del av havet, de är inte åtskilda från varandra. Precis så. Det är en jättefin liknelse på det också. Och att komma till den punkten och se att den här känslan är någonting, inte som jag är, utan någonting som jag har. Hur förhåller du dig till dina känslor på det sättet? Och har du några andra knep eller tips för hur man kan sluta identifiera sig med det vi känner?

Veronica Jäderlund – 1:02:27
Nej. När vi kommer till det här, jag och mina samtalsklienter, så brukar jag ofta bara gå tillbaka till och påminna dem om att det här är din hjärna. Det här är ett exempel, inte bara hjärna utan din kropp, som jag är ganska överrörlig. Nu visar jag grabbarna här, nu visar jag mina armbågar som är väldigt överrörliga. Och vi som har den överrörliga, vad det nu betyder, men det som vi klassar som överrörliga leder, har större tendens till nervositet eller oro. För att de nervsensorerna som sitter i lederna kan liksom inte, vart är vi? De måste hela tiden fråga igen, fråga igen, fråga igen. Vad händer, vart är vi? Vart är vi? I rummen, vart är liksom proprioception? Och det här att inte kunna vila i trygghet, att kroppen är det kroppen ska vara, skapar känslan av nyansen i hjärnan av nervositet och oro. Så bara en sån sak som att mina leder påverkar min disposition, det är inte karaktärs svaghet. Så det, att det är så mycket som samverkar i att skapa dig och dina känslor, men du är inte dina känslor. Att du är, du är det här vattnet där nere, men du är också vattnet där uppe. Och just betoningen på att det inte är lathet eller dålig moral, det brukar vara ganska hjälpsamt för många. Och sen så, steg två är ju precis det som vi är inne på, att okej, och det är jobbigt. Känslorna kommer inte att skynda. Men lite som om du går och, du går på gymmet och så tar du upp en 15 kilos hantel. Ni ser ut som ganska tränade killar, ni kanske inte tycker att den är så tung. Jag tycker att en 15 kilos hantel är ganska tung. Och så börjar jag träna och träna, träna, träna och sen lyfter jag upp, om några månader, så lyfter jag upp den här 15 kilos hanteln igen. Då kommer den att kännas lättare. 15 kilos hanteln väger fortfarande lika mycket, det är bara att jag är starkare. Min förmåga att lyfta upp den har blivit stark. Och samma sak när vi tränar på att vara kvar i känslorna, där känslorna har fortfarande samma fysiologiska respons i kroppen. Det är bara att vi blir inte överväldigade av dem, vi tycker inte att det är lika jobbigt. Vi har kapacitet att möta och stå kvar i våra känslor.

Axel Wennhall – 1:04:39
Det här är N också. Det har ju av vissa också översatts till Nurture, att vårda och ta hand om känslan. Det har ju egentligen varit som en röd tråd genom det vi har pratat om. Alltså självmedkänsla i form av att man frågar sig själv vad man själv behöver. Du har ju varit inne på det flera gånger, att ibland behöver vi inte möta känslan. För mig har självmedkänsla varit att kunna arbeta med en coach, att få hjälp i att kunna identifiera mina känslor och att kunna få verktyg. Men det bästa sättet också för mig i självmedkänslan är att ta hjälp av vänner, av min familj, att kunna prata om det. Vad har du för mera självmedkännande handlingar som hjälper dig och de du möter?

Veronica Jäderlund – 1:05:41
Jag vill börja med att fånga upp det du säger, att relationer är så oerhört viktigt. Hela anledningen till att vi känner känslor är för att vi är relationella, sociala varelser. För att vi ska få plats i grottan. Så när vi känner oro eller jag skäms för att jag gjorde det där, så är det ju ursprungligen så att vi är programmerade för att känna så, för att vi ska dubbelkolla för att vi fortfarande har plats i grottan. Har vi inte, vi pratade om det här innan vi tog te, innan vi startade igång podden, att hur lär vi våra barn att känslor? Hur lär vi våra barn att lära känna sina känslor, att vara kvar med sina känslor, att sätta ord och möta och agera, inte reagera utifrån sina känslor? Har vi inte fått lära oss det här som barn, inte för att våra föräldrar var onda människor utan för att de gjorde det bästa de kunde men vi har en helt annan kunskap om det här idag. Och vi vill lära oss det här som vuxna. Trygga relationer som vuxna är lika viktigt som trygga relationer för barn. Och i trygga relationer så kan vi, precis som du säger, börja prova ord, börja prova gränssättning, börja prova sårbarhet. Och när jag säger trygga relationer så är det inte han på bussen utan det är kanske din partner eller din familj eller en väldigt nära vän. Där när du testar, när du provar dig fram så tas det emot, det finns en hållenhet och det tas emot, utan någon som vill dig väl. För att första gången vi ger oss ut och surfar, första gången vi ska börja testa våra känslor, det ska inte vara i en relation där det finns konflikt. För då är det att du går från den gröna studsmattan och så hoppar du över det här blåa utforskarområdet och går direkt till det röda hotsystemet. Och sen går det förmodligen med all sannolikhet inte bra. Och så blir du knockad långt borta din gröna trygghetszon, om man tar det tillbaka. Så i relationer läker vi. I relationer så lär vi oss våra känslor. Du hade en fråga, jag glömde bort den.

Axel Wennhall – 1:07:48
Nej men om du hade några mera tips eller användbara verktyg för att kunna koppla på själv med känslan också, alltså att vårda och ta hand om känslan.

Veronica Jäderlund – 1:07:57
Ja, jag har en betraktningsprismen, kallar jag den. Och det är som en triangel och basen på den här triangel är självklarhet. Att du är självklar som du är. Du behöver inte, jag ser det, alltså jag älskar liknelsen, stackars lyssnare som ska hänga med i alla mina liknelser. Men du vet den här leksaken, barnleksaken, och sen så är det en utsågad cirkel och en utsågad fyrkant och massa olika former. Och att höra till att vara självklar, det är att alla former finns, att jag får alltid vara med. Men att passa in, det är att det bara finns en cirkel som ska fila av mig. Man kan inte ens tvinga in mig i den här cirkeln. Och att meditera över, fundera på, reflektera, träna på, välkomna känslan av självklarhet. Att du är du, du är självklar, du behöver inte vara den coola Dylan i skolan för att få passa in. Du kan få vara Tiger, du kan få vara Nalle Puh, du kan få vara en Ior som är deprimerad och fortfarande får vara med. Du kan liksom få, alla får plats. Med den självsnällheten, med den självklarheten, att sen öppna upp för självmedkänsla. Att jag, det här sanningstillståndet som vi pratade om, att jag nu beter mig på ett sätt som jag inte egentligen vill erkänna för mig själv. Och det är helt okej, jag är fortfarande självklar. Mitt värde, min plats i grottan försvinner inte för att jag har det här beteendet. Jag kan erkänna det här beteendet för mig själv när jag känner mig trygg. Och när jag kan erkänna det här beteendet så kan jag börja kanske investigate, att vart kommer beteendet ifrån? Har jag möjlighet, har jag kapacitet, har jag vilja av att ändra eller inte? Och när jag kan ha självklarheten, självmedkänslan, så kan jag också ha självinsikt. Att det här är ett beteende som jag bidrar till den här situationen på det här sättet. När jag har de här tre delarna i beaktningsprismen så kommer information in. Information som kanske bekräftar min världsbild eller information som kanske hotar min världsbild, min självbild. Men om jag går tillbaks till den här gröna mattan, till den här självklarheten, jag går tillbaks till självmedkänsla, jag är tillräcklig som jag är, jag får vara kvar i gruppen. Och jag var inte helt ärlig, vilket innebär att det här som har hänt, jag har 10 procent och kanske till och med 50 procent av det som har hänt. Så det känns också som steg två. Att steg ett är liksom, vi vet inte vad, jag kan inte säga vad steg ett är. För steg ett är liksom ingången till hur hittar vi den här känslan av självklarhet? När, om man har levt hela livet och inte känner sig självklar. Levt hela livet och filat av sig de här kanterna för att passa in. Var börjar man någonstans? Trygga relationer, tror jag. Vad tänker du?

Axel Wennhall – 1:10:45
Ja, just det här var man börjar någonstans. Men jag tror att många som lyssnar har haft en upplevelse av, istället för att kanske kalla det ett andligt uppvaknande, så skulle vi kunna kalla det en stund av klarhet. En stund av klarhet eller en stund av självklarhet. En stund av närvaro och en stund av att bara vara sig själv. Där alla idéer och självbilder faller bort och bara enkelheten i det här. Och där både börjar vi, lever vi och slutar vi på något sätt. Och att relationer, och den relationen har man med sig själv. Och den relationen vi har med oss själva ofrånkomligen är den viktigaste relationen vi har. Det är den vi har hela livet. Och att samtidigt förstå att jäklar vad mycket fin hjälp vi kan få våra vänner. Och att är det inte så att de vi kallar våra bästa vänner, de hjälper ju oss att vara oss själva. Det är därför vi tycker de är våra bästa vänner. Vi behöver inte passa in. De ger oss tillåtelse. Och för mig är tillåtelse ett annat uttryck än kärlek. Det vi tillåter det älskar vi också på ett sätt. Du, det har varit så intressant att utforska känslor här tillsammans med dig. Och jag är helt övertygad om att vi hade kunnat hålla på en timme till. Men vi ska snart få meditera med dig. Men innan dess så har vi en del i podden som kallas Fem snabba.

Veronica Jäderlund – 1:12:26
Oj!

Axel Wennhall – 1:12:27
Nej, exakt. Fem snabba utan prestation. Men bara det som kommer upp. Vilka personer, max tre stycken, de kan vara levande eller döda, skulle du vilja bjuda på middag?

Veronica Jäderlund – 1:12:38
Min professor Anita Risberg hade henne i stressfysiologi. Fantastisk, smart, kunnig kvinna. Har forskat mycket på stress, på graviditet. Och vi har så olika åsikter i så många olika ämnen. Och det kändes tryggt att uttrycka de här olika känslorna under kursens gång. Så jag skulle jättegärna vilja bara ha ännu mer tid att få prata och få lyssna och få förstå. För vi har så olika liv och så olika ingångar. Det räcker. Vi skulle ha fullt upp. Det finns inte plats för någon annan än i dag.

Axel Wennhall – 1:13:28
Vilken är din favoritplats på jorden?

Veronica Jäderlund – 1:13:32
Jag själv, inom min favoritplats på jorden. När jag hittar den här självklarheten. Jag hittade den här när du ledde oss i inledande meditation. Jag kan hitta det. Jag känner det jättestarkt när det börjar. Första snön kommer. Då känner jag den självklarheten, den platsen. Så det är nog ingenting utanför mig utan den känns stark i mig.

Axel Wennhall – 1:13:54
Jag måste göra om den där frågan. Det är intressant. Det är så många som svarar exakt som du gör. Och det är jättefint. Men det är också en sån här. Jag brukar alltid skämta med någon du är lite lärare. Du får inte svara i dig själv, eller här. Utan det måste vara en fysisk plats någonstans. Okej. Vilken bok eller dokumentär skulle du vilja tipsa om?

Veronica Jäderlund – 1:14:18
Oj. Utifrån det vi har pratat om. How emotions are made av Dr. Lisa Fedman Barrett. Jätteintressant. Och eftersom jag inte kan Följa regler tycker man att den är på engelska. Jag tror att den kanske finns på svenska. Men den kanske är lite för vetenskaplig för språket. Så finns det en svensk bok som heter Känslor som hinder eller kraft. Och den har också praktiska övningar att träna upp hur känslor reglerar.

Axel Wennhall – 1:14:43
Vilken är den bästa instruktionen du tagit emot?

Veronica Jäderlund – 1:14:49
Kroppen. Att känna, att tillåta, att välkomna, att vara. Ta med kroppen.

Axel Wennhall – 1:14:59
Sista frågan. Vad är du tacksam för?

Veronica Jäderlund – 1:15:01
Jag är tacksam för att trots sömnlösa nätter och allt vad det innebär att vara småbarnsföräldrar så har jag världens coolaste unge. Och att vi efter jättemånga år försökt få barn äntligen fick barn. Och det var Otto vi fick.

Axel Wennhall – 1:15:21
Vad fint. Jag kommer lämna över ordet till dig. Och så ska du få guida oss i en meditation. Varsågod.

Veronica Jäderlund – 1:15:32
Så där du är. Du kan sitta, ligga, stå. Ta några andetag. Låter dem vägleda uppmärksamheten in i dig. Och kanske efter det här samtalet så är det lite lättare att uppmärksamma vad som pågår, några fysiska förnimmelser. Jag tänkte vi skulle pendla. I början handlar det om att etablera den här trygga platsen. Så föreställ dig att du antingen är på den här gröna studsmattan eller att du står på en balkong eller på en plats. Där du kan återvända till, där du kan etablera din utgångspunkt. Och sen hitta en upplevelse, en känsla av trygghet. Kanske är det någon person. Kanske är det någon plats eller situation. Kanske är det någonting inom dig som du kan koppla an till för att få den här känslan av trygghet. Har du svårt att hitta tryggheten så föreslår jag att bjuda in dig att bara välja det rummet du är i. Eller att leta efter en känsla, en plats som känns neutral. Om du har hittat den neutrala platsen eller den trygga platsen så se om du kan registrera kvaliteter. Kanske kroppen känns avslappnad på ett visst sätt. Eller du hittar en sensation som känns på ett visst sätt i magen eller i armarna, i bröstet, i huvudet, i benen. Kanske är det frånvaron av någonting som är tryggt eller neutralt för dig. Och det språket som vi använder, det som vi pratar, svenska eller engelska, det är bara en del av den inre dialogen. Så ifall du ska identifiera kvaliteter kopplade till trygghet eller neutralitet, om du får upp färg och doft, bilder, känslor, minnen, är det helt i sin ordning. Och när du har hittat den här känslan, den här platsen, den här kvaliteterna, påminn dig om att du hela tiden kan återvända hit genom att identifiera antingen ord eller tankar eller bilder, färger. För att komma tillbaks till din trygghetsstudsmatta eller till din neutrala pedestal. Och sen utanför dig själv, kanske 10 meter bort, kanske 100 meter bort, placera någonting som känns utmanande. Så på en skala 1-10, där 1 är grus i skon och 10 är det värsta du varit med om, så kanske du lägger dig på en 3-4. Att du placerar någonting utanför dig som känns skavigt, obekvämt, obehagligt. Kanske en konflikt, kanske en situation, kanske en person. Och så står du på din plats och på avstånd observerar det här som du har valt. Upphandlingen är att du börjar röra dig mot det här som skaver. Så du kanske tar 2-3 steg, stannar, checkar in, kan fortfarande känna tryggheten. Kan fortfarande känna mig själv. Eller vill jag gå tillbaks till studsmattan för att etablera om den känslan och sen börja röra mig mot det här skavet. Så du rör dig mot skavet och tillbaks till tryggheten. Och kanske går du 2 steg varje gång, kanske nästa gång så tar du 4 steg eller 5 eller 6 steg. Att du kommer närmare och närmare skavet och sen går du tillbaks till din utgångsposition. Skulle det vara så att när du närmar dig ditt skav eller det här du har placerat utanför dig att du börjar känna andra fysiska sensationer. Du börjar bli nästan som att dras med i en tornado eller dras ner i kvicksand. Att du känner dig helt sugs in i, slukas upp i känslorna, emotioner och sensationer som är kopplade till det här skavet. Okej, du gick för nära, gå tillbaks till din trygga plats. Etablera kvaliteterna till din trygga plats. Stå kvar där eller igen, börja röra dig närmare fast inte lika nära skavet den här gången. Och kanske är det åt andra hållet att när du kommer fram till skavet du kanske tror att du valde en sexa och sen när du kommer fram till skavet så är det oj, det här var bara en tvåa. Det här var inte så farligt som jag trodde. Okej, stanna med det. Hur det känns. Så du väljer om du vill pendla fram och tillbaka eller om du vill stanna på en plats. Det som känns rätt för dig, det som känns sant för dig just nu. Nu är det så att du slukades med i skavet och inte kan hitta tillbaks till din känsla av trygghet. Så kanske med öppna ögon eller stängda ögon, massera dina händer. För att grunda i nuet, för att på så sätt använda kroppen som ingång för trygghet, för grundning. Kanske vill du stryka armarna eller orientera dig i rummet. Nämna fem saker du ser och på så sätt komma tillbaks till neutralitet ifall trygghet känns så långt borta. Om du vill fortsätta så pausa podden och fortsätt själv. Vi kommer tillsammans här att gå tillbaks till antingen trygghet eller neutralitet, utgångspunkten för att avsluta i den känslan. Ifall det finns någon annan kvalitet, någon annan känsla som du vill avsluta i så gå till det. På ditt sätt tacka dig själv för att du tog den här stunden. Påminnas om det som finns där, evigt inom dig, din essens, din sanning, den som aldrig tvekar, aldrig går vilse. Aldrig strävar efter att behaga den som alltid står stadigt i klarheten, alltid är redo att leda dig rätt. När du tar dig tid att lyssna och mod att följa. Tack.

Axel Wennhall – 1:25:06
Tack för en fin meditation och tack för ett väldigt intressant samtal.

Veronica Jäderlund – 1:25:19
Tack själv. Tack för att få vara här.

Axel Wennhall – 1:25:24
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera mera från Mindfully med Veronica Jäderlund. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och av Veronicas meditation. Om du vill komma i kontakt med henne så hittar du Veronicas kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Veronica är att det går att känslosurfa. Men visdom kan också vara att inte göra det. Vi hörs snart igen. Ta hand om dig.