Det här är en transkribering av vårt podd-avsnitt med Viryabodhi om meditation och sinnesträning.

Axel Wennhall – 0:00
Varmt välkommen till Meditera Mera, en podd från Mindfully med mig Axel Wennhall och Gustav Nord. Vi befinner oss just nu i Enskede i Stockholm för att träffa Viryabodhi Sjöberg för att prata om meditation och att träna sinnet. Viryabodhi Sjöberg blev ordinerad i buddhistorden triatna under en tremånaders retreat 1989. Idag leder han retreater på Dharmagiri Retreat Center och undervisar på Stockholms buddhistscenter. Han driver även Bodhi förlaget som översätter buddhistiska texter till svenska. Jag har haft förmånen att läsa hans senaste bok som han översatt och skrivit tillsammans med Dharananda som heter Skyll allt på den enda skurken, tibetansk träning i visdom och medkänsla. Det är en otroligt fin bok om meditation och närvaro på svenska och boken handlar om Lojong som betyder att träna sinnet. Och det är precis det vi ska prata om idag. Hur kan vi vända svårigheter till lärdomar? Vem är egentligen skurken i vårt livs drama? Hur kan vi stärka vår medkänsla och gå från jag och du till vi? Och vilka tips har Viryabodhi till alla oss som vill leva ett mer närvarande och kärleksfullt liv? Hej Viryabodhi.

Viryabodhi – 1:37
Hej Axel.

Axel Wennhall – 1:39
Tack för att vi fick komma hem till dig och till er idag.

Viryabodhi – 1:43
Varmt välkomna.

Axel Wennhall – 1:46
Vi har blivit bjudna på en fin lunch av dig och nu sitter vi i ert vardagsrum. Du sitter i soffan och jag och Gustav sitter i varsin fåtölj mitt mot dig. Jag har bjudit hem mig till dig idag för att prata om er senaste bok Lojong eller Skyll allt på den enda skurken. Och det är. Jag skrev det till dig halvvägs innan jag läste boken och nu har jag läst klart boken. Det är definitivt en av de bästa böcker jag läst om meditation och medvetenhet och närvaro, både på svenska men generellt. Det var en jättefin läsupplevelse. Så tack för det.

Viryabodhi – 2:32
Det gläder jag mig.

Axel Wennhall – 2:33
Och jag tänker att boken kommer vara vara till grund för vårt samtal. Men troligtvis så kommer vi röra andra ämnen också. Vi brukar alltid eller inte alltid, men oftast inleda med en kort landningsmeditation. Känns det okej att jag guidar den?

Viryabodhi – 2:52
Absolut. Mer än gärna.

Axel Wennhall – 2:57
Så du som lyssnar. Se om det är möjligt för dig att stanna upp rent fysiskt i ett par minuter. Och om det inte är möjligt att stanna upp rent fysiskt så se om du kan ha en intention att stanna upp rent mentalt i ett par minuter. Och så kan du och vi som sitter här tillsammans vända uppmärksamheten in i kroppen. Så bli medveten om de fysiska förnimmelser som din kropp ger dig just nu. Notera förnimmelserna så att du känner, upplever och observerar dem. Samtidigt som du gör detta. Bli också medveten om vilken attityd du har gentemot dessa förnimmelser. Finns det något motstånd? Finns det några förnimmelser som är behagliga som du gärna vill behålla? Finns det någon inre kritik, bedömning, värdering? Oavsett vad du upptäcker i din attityd. Se om du kan bara låta allting få vara precis som det redan är. Och se om du nyfiket kan känna och observera förnimmelserna som din kropp ger dig. Och så kan du släppa taget om att fokusera på förnimmelserna i kroppen. Och avsluta den här korta landningsmeditationen på det sätt som passar dig. Så om du haft ögonen slutna så kan du öppna dem. Om du var på väg någonstans och stannade upp så kan du börja gå igen. Och börja komma tillbaka till det här samtalet med din uppmärksamhet. Hur mår du?

Viryabodhi – 6:16
Hur jag mår? Jag mår ganska bra. Trevligt att ha er här. Jag tycker alltid om att meditera. Det har jag gjort ganska länge nu. Så det är väldigt skönt att bara gå in och möta min inre upplevelse. Det mår bra. Ja, generellt. Du kan säga mycket mer om du vill.

Axel Wennhall – 6:41
Du nämnde det att du har mediterat väldigt länge. När upptäckte du meditation? Hur gammal var du? Och vad var det som föranledde till att du gjorde det?

Viryabodhi – 6:50
Jo, det var på gymnasiet. Jag gick ju på teknisk gymnasium i Helsingborg. Då hade jag en klasskamrat som hade börjat meditera med TM, Transcendental Meditation. Och även en amerikansk vän som var utbytesstudent som också hade gjort TM. Vi fick faktiskt besök av en TM-lärare på skolan, på religionstimmarna. Då fanns det liksom på flera håll och då bestämde jag mig för att gå en sån där kurs. Det var sista året, tredje året på gymnasiet, 1978. Så jag gick den där kursen och började då med TM. Då har man ju ett mantra som ska vara personligt, men det är tydligen att en viss åldersgrupp som har samma mantra går uppåt. Så jag hade det där mantrat och jag hade en väldigt positiv upplevelse igen med den där TM. Och jag gjorde det. Jag tycker jag satt på min säng där hemma, bodde hemma fortfarande och började då. Så var det. Sen gick jag aldrig djupare inom TM utan så småningom då, det andra hade öppnats upp då ungefär samtidigt. Som jag kan gå in på också, den öppningen. Varför då?

Axel Wennhall – 8:11
Tjena!

Viryabodhi – 8:13
Ja, det var lite lustigt så har jag varit på sportlovet, jag har varit i Dalarna och åkt skidor och sen var vi i Falun och simmade och så dök jag och då fick jag en sprucken tremina. Och när den skulle opereras och då hade jag precis börjat meditera. Och när jag skulle opereras då så hade den läkt. Så varje gång jag mediterade då så hörde jag hur det sprakade. Så det var lite intressant. Så meditör jag i den hela då. Men i den vevan också så började jag läsa Krishnamurti böcker. Det fanns två på svenska, Att vara fri och bortom våldet. Där de öppnar ögonen för en andlig dimension på sätt och vis. En annan öppning det var faktiskt science fiction som jag läste när jag var ung. En del science fiction som är väldigt bra som är mer liksom… Att det finns andra dimensioner och medvetandet är inte så begränsat. Så jag läste allt som fanns på bibliotek och med buddhism och även då andra… Paul Brunton tror jag fanns. Det fanns inte så jättemycket då på den tiden. Men jag fick väl en känsla att det här är det som är viktigt på något sätt. Den andliga dimensionen. Alltså en förhöjd medvetenhet som jag kände jag tog del av. Och då kom ju buddhismen lite grann så där men den kom mer på allvar några år senare.

Axel Wennhall – 9:42
Hur såg den resan ut sen inom buddhismen som du tillhör idag?

Viryabodhi – 9:47
Ja, jag gjorde lumpen som sjukvårdare och började plugga sociologi och filosofi och då träffade jag en vän som var buddhist och hade kontakt med just den här rörelsen. Truatma eller Västerländska buddhistskans vän som den hette då. Och genom honom så introducerade han mig till buddhistisk meditation. Utanför Lunds tågstation vid en fontän så instruerade han mig i uppmärksamhet på andningen då. Fyra stadier och då bodde jag i Helsingborg så satte jag mig på tåget och började göra den. Ja och då gav han mig lite litteratur men jag var inte riktigt redo för att börja läsa. Men meditation började jag med direkt då, den buddhistiska den formen då. Sen lite senare besökte jag honom i Stockholm och då bodde han med den här personen, Sona, som startade aktiviteterna här i Stockholm. Jag tror det var 1981-82. Och första gången jag kom då och hälsade på så gjorde vi mättabarberna, odlandet av kärleksfull vänlighet. Och ritual då med verser och recitation som var både en skräckblandad förtjusning, jag tyckte det var fantastiskt men också wow vad är det här för någonting märkligt, puja som det kallas, med mantra och sådant som jag sa. Sen då är det lite grann, jag åkte till Indien och gjorde yoga, mycket yoga, hälsade på lite tibetanska buddhister, gjorde lite retreater med vipassana-gruppen, Christopher Titmuss. Jag var också på Gaia House i England i Devon ett par månader och hade lite olika lärare då, så var han långtidsgäst där. När jag var där på Gaia House och på vipassana, den traditionen, det som jag tyckte bäst om det var de här dharmaföredragen som Jack Hornfield, Joseph Goldstein och kanske Sharon Salzberg också kommer till höger, men vi lyssnade på dem på kassettband som det var på den tiden. Det var 1984 jag var där och då kände jag att jag, de hade ingen buddhista attyr, jag saknade verkligen det buddhistiska. Så jag kom hem sen och återknöt kontakten med Sri Ratna och åkte på en sommarretritt 1985. Och då, just den sommarretritten, då kändes det som att jag kom hem. Jag kände mig väldigt hemma med de människorna som fanns där. Dels ledarna som jag tyckte väldigt mycket om, dels sonar. Och den andra var D.R. Nanda som jag skrivit den här boken med. Det var första gången han ledde en retreat, den där sommarretritten i Småland. Men den känslan i alla fall, det var en känsla av att komma hem och där det var flera saker som hände där som var viktiga. Och då bestämde jag mig för att det här ska jag fördjupa mig i. Och så gjorde jag det så småningom. Jag åkte till England först och bodde i London, ovanpå London Buddhist Centre. Var där i fyra månader, tror jag. Och då var jag vid en liten brytningspunkt. Antingen skulle jag då utbilda mig till sjukgymnast eller något sådant. Eller så var jag på väg till Kalifornien och gav en massa avkurser och lite romantisk myt. Men så blev det då, Sri Ratna i England, som jag åkte till. Jag kom tillbaka och bodde i Sverige ett tag och sen flyttade jag över. Jag bodde tio år i England, 1987-1997. Fördjupade mig och blev ordinerad. Jag fick då mitt namn, Virjabodhi, 1989.

Axel Wennhall – 13:41
Vad betyder det?

Viryabodhi – 13:43
Ofta, de här namnen har ju två delar. Så bodhi, det är samma rot som buddha. Så det betyder då uppvaknande eller upplysning. Och virga, det är energi eller energiesträvan mot det goda. Så då betyder det sammanlagt då energi i strävan mot upplysning. Så det fick jag då av den personen som ordinerade mig som hette Subhuti. En senior ordensbildam i Trivathna då. Och det var mitt namn.

Axel Wennhall – 14:16
Och det är ditt tilltalningssamhälle idag, eller hur?

Viryabodhi – 14:18
Det är det, precis. Jag har lagt in det i mitt körtkort och mitt pass. Det var 2022 som jag bestämde mig, nu är det dags. Så nu står det Virjabodhi Anders Sjöberg. Så jag behöll Anders som mellannamn. Men allt sedan jag fick det, och då bodde jag i England ju, och då hade jag en del svårt att få säga Anders och Sjöberg var det ingen som kunde säga på engelska. Så fick jag Virjabodhi, så var jag Virjabodhi där. Det var inga problem för dem, utan jag levde väldigt mycket inom rörelsen där. På retreatcenter och andra ställen.

Axel Wennhall – 14:52
Du har ju levt länge och både studerat och praktiserat buddhastlära. Ditt namn symboliserar någon typ av resa, rörelse mot uppvaknande, upplysning. Om man lyssnar på det här och kanske är lite ny för meditation, och kanske är lite skeptisk till vad kan meditation ge i ens liv? Vad finns det för värde av att ta tid och meditera? Att man inte själv riktigt upplevt det. Vad skulle du förmedla till en sådan person som har levt med det här så länge?

Viryabodhi – 15:35
Bra fråga. Dels är det ju väldigt individuellt vilken person jag skulle möta. För varje människa har sina behov och var de kommer ifrån. Men så finns det ju såklart saker som är gemensamma, det generella. Alla människor har ju behov av att vara i kontakt med sig själv, med sitt inre liv. Det påminner mig om att namnet på tibetanska, före en som är buddhist, det är någonting som jag tror betyder den som har ett inre liv. Eller den som följer ett inre liv. Så det här med buddhism egentligen, det är en västerländsk term. I Asien så talar man inte, eller i traditionellt buddhistiska nämnder, så talar man inte om buddhism, utan man talar om att följa Buddha och hans lära. Så det är en lite annan konnotation, så att säga. När västerlänningar skulle kategorisera så blev det buddhism och buddhister. Men det var en parentes. Alla människor tror jag har behov av att vara i kontakt med sig själv och särskilt i vår nutida samhälle så snurrar ju julen väldigt snabbt. Och vi blir upptagna med saker tror jag som inte ger oss den djupare tillfredsställelsen eller kontakten. Vi kan till och med tappa kontakt med naturen, vår egen kropp och våra rötter till exempel. Och till och med om vi flyttar hemifrån eller flyttar in i staden som kan vara lite steril och stressad och fullt med distraktioner. För vi är så väldigt intressanta saker, kultur och nöjen. Men väldigt lite av kultur och nöjen har en djup dimension. Och därmed så ger den inte den djupare tillfredsställelsen, den djupare kontakten. Så meditation är ju för många människor en väg in. Många känner ju ett behov att komma i kontakt med ens inre. Och det är väl kanske inte alltid man har ord på det där. Man kanske bara känner en saknad eller en viss, att det skaver eller en liknelse är ju att man har en handska som är för stor. Det funkar liksom inte. Det här påminner ju om den första alla sanningen att livet innehåller otillfredsställelse. Så många människor har ju den känslan att det är någonting som inte stämmer, någonting som saknas. Den hade jag också då, det sa jag inte tidigt när jag gick på gymnasiet där och lärde mig med metod. Så var den väldigt stark, den känslan att det måste finnas mer. Kommer ni ihåg Pepps Persson? Vad fan ska jag göra med husbilar? Nej inte husbilar, villan, var det något annat? Nej jag mår så jävla illa. Så det var ju den känslan att det är någonting som måste vara annorlunda. Det måste finnas något annat. Och jag tror om människor är ärliga så finns den, så har man den upplevelsen någonstans. Och då är meditationen ett sätt att börja vända sig inåt och upptäcka men vad har jag? Vem är jag kanske till och med? Upptäcka sig själv. Ja, vem är jag nu och hur har jag blivit så här? Var kommer jag ifrån? Och när man gör det så upptäcker man också att man får kontakt med någonting. Så var det för mig när jag började meditera med TM då, att en andlig dimension eller högre medvetandetillstånd öppnar upp sig. I och med det så fick jag helt annat perspektiv på mitt liv. Det var inte samma, det var innan meditation och efter meditation var liksom en vattendelare. Väldigt tydligt. Efter det kunde jag inte titta tillbaka, på sätt och vis gå tillbaka till ett vanligt världsligt liv. Utan jag kände att det var tvungen, att det fanns den andliga dimensionen med. Så kanske kortfattat då att genom meditation så upptäcker man att det finns en inre riktning. Och även kanske ett behov av att behöva både lära känna men också tämja sitt sinne. Lär känna sitt sinne. Så precis som vi behöver träna kroppen behöver vi också träna sinnet och vårt hjärta och våra tankar. Och där är ju buddhismen väldigt rik på metoder och övningar och så. Och skulle vi säga att buddhismen som religion inte är en vanlig religion. Det finns inga absolut heliga saker utan allting i buddhismen är medel som ska användas på vägen mot uppvaknande eller upplysning eller vad man vill använda för ord. Så för mig så har buddhismen, att glida över till den om jag får det, så tycker jag att människor behöver inte vara rädda för buddhismen utan den kan man testa och smaka på. För den tål det. Den tål att testas. Som Buddha sa, man ska testa min lära precis som en guldsmed testar guldet för att testa att det är äkta vara. Så för mig så är det en väldigt befriande känsla. Ja, så man måste påminna sig också om att allt i buddhismen är någonting som ska användas som en hjälp. Allt från etik, meditation och visdomsövningar. Det är metoder och övningar som ska förstås och användas.

Axel Wennhall – 21:27
Jag inser mig på det. Jag är inte buddhist men har hittat väldigt mycket inspiration och också väldigt många effektiva metoder och verktyg för hur man kan leva ett i grund och botten ett mer tillfredsställande och lyckligt liv av buddhast lära och alla de människor som har kommit efteråt och förädlat det eller hur man skulle säga eller vidare har kunnat kommunicera det. Det jag tycker buddhismen framförallt är väldigt bra på är att och det finns såklart massa undantag men för mig som kommer från ett sekulärt perspektiv och vill ha med det vetenskapliga och rationella är att mycket av det som förs fram och också mycket av det som vi ska prata om idag är verkligen universellt. Och utgår från att prova, utgår från att det är möjligt att du behöver inte vara den personen du var igår. Du är inte och förblir inte alltid som du har varit utan det är möjligt att träna sinnet. Och här finns det olika metodiker eller påminnelser eller tekniker för hur du kan göra det. Och det har verkligen berikat mitt liv till mångt och mycket. Och jag tycker också det är intressant att se, beroende på varifrån de här olika metoderna eller vad vi ska kalla det, eller om det kommer olika kontemplativa traditioner så har jag varit väldigt nyfiken på men vad är det som är gemensamt för dem? För det, om det finns någonting som är sant så bör det vara det som vi kan känna igen från olika människor, från olika kulturer, olika tider. Vad de återberättar, att de har upplevt och hur medvetandet på ett sätt, sinnet fungerar. Och det får mig att tänka just på den boken som du har översatt och skrivit tillsammans med Dharananda, Lojong, som den handlar om. Kan inte du bara berätta om vad betyder och vad är Lojong för de som inte har hört det ordet förut?

Viryabodhi – 23:48
Ja, just det. Lojong är ett tibetanskt ord som betyder sinnesträning, mind training på engelska. Och det är en tradition, eller Lojong, en del av den tibetanska traditionen som även har som spår tillbaka till tidig tradition och till Buddha. Nu har jag inte alla åtal i huvudet, men det var ju långt efter. Men i alla fall en sinnesträning. Men i alla fall en tradition som uppstår runt 1000-talet och den går tillbaka lite grann till en indisk lärare, Atisha, som kom till Tibet. Sen fortsatte de med andra och just den här hade då ursprunget bland några lärare. En tjecka var hette en av dem. Och han består beskrivet i inledningen, den här historien. Då var det en en gestalt som stötte på ett talesätt. Kanske kommer ihåg det när du läste. Att ta på sig andras skuld och det där tyckte han var väldigt märkligt. Då ville han veta vem som hade gett den här undervisningen. Och då var det en del av den här mind training. Den var lite hemlig. Så det var en av lärarna som hade levt med leprosjuka. Och använde den här undervisningen då. Så sinnesträning, den består då av sju punkter. Just den här undervisningen, det finns flera olika traditioner. Det finns en som är på åtta verser och nio sentenser. Den här består då av sju huvudpunkter och 59 sentenser eller slogans. Ja, den grundar sig då i den buddhistiska läran. Och som buddhist när man bekantar sig med den så ser man, man kan se spår tillbaks till Buddha, hans egen undervisning. Men också se hur man då fångar upp vissa läror och konkretiserar dem. Så vissa av de här sentenserna är väldigt konkreta. En del är lite mer som man måste packa upp. Som den här titeln på boken, skylla allt på den enda skrucken. Det är vår översättning då av drive all blame into one brukar man ibland säga på engelska. Men att vi har en tendens då att skylla ifrån oss på olika möjligheter, olika omständigheter och andra människor. Men vad den här sentensen säger är att den yttersta skrucken är vi själva. Vår egen självupptagenhet och tendensen då att bara vända oss bort. När vi behöver vända oss till vår upplevelse och ta ansvar för vår egen del. Så den har jag själv haft ofta användning för när någonting går snett eller man irriterar sig på någon. Då är det så väldigt lätt, men varför gjorde de så där? Och varför håller de på så där? Och det händer ju mig i vardagen också och sen så efter ett tag så stannar jag men vänta nu lite. Vad bidrar jag själv med i den här situationen? Och det är den liksom skild, jag har kommit tillbaks till mig själv. Vad gör jag just nu? Vad är mitt ansvar? Och då förändras ju. Istället för att lägga skulden där så tar jag mitt ansvar och sen säger jag, ja men jag bidrar och de kanske bidrar på sitt sätt. Men du tar den här udden av den, ja den tendensen att skylla ifrån sig och då blir mycket mer hanterbart också ju. Då ser man att det här består av villkor. Jag har mina villkor, situationen ser in att den andra personen har sina villkor. Så i den här, ja, low-junk sinnes träning så har vi de här sju huvudpunkterna men så har du då 59 sentenserna som är lite olika. Som vi säkert kommer gå in på då lite i några av dem. Men ja, så det är en träning, en konkretisering av bidristisk praktik. Och centralt i den är den här, är både medkänsla. Så undertiteln på boken heter ju då Tibetansk träning i visdom och medkänsla. Så medkänsla och visdom är ju upplysningens två vingar brukar man säga då. Att upplysningen har både visdom och medkänsla som två huvudingredienser eller grundförutsättningar. Och undervisningen är en väldigt konkret uttryck för medkänsla. Men den vilar också på en visdom, den vilar på en insikt i att alla saker är tomma eller alla saker är främliga. Det finns ingenting som är fiskst och beständigt. Så undervisningen börjar med den träningen att man reflekterar över att allting är öppet eller tomt som man brukar säga då. Och sen kommer då hela träningen ur den insikten eller den reflektionen. Den har också väldigt konkreta övningar. Alltså en andningsövning eller en meditation där man andas in svårigheter och lidande och andas ut välsignelser och lindring. En väldigt central del av praktiken.

Axel Wennhall – 29:42
Men precis som du är inne på, jag tror det är framförallt jag uppskattar med boken är att även om den har sitt ursprung som jag förstår ur den tibetanska buddhismen och såklart är klädd i vissa buddhistiska termer och begrepp så är den väldigt tillgänglig för gemene man. De här synteserna som du sa dig själv, en slogan, skylla allt på den enda skurkan är som en sådan, är ju sånt som vi människor. Jag tänkte på det när du sa tibetansk träning i visdom och medkänsla. Det är ju det för att det kommer därifrån, men det här är ju träning i visdom och medkänsla som vi kan applicera i vårt liv. Och det är tillgängligt för alla. Och det som också fångade mig litegrann som jag tycker, det som är det lite radikala utifrån hur vi kanske tänker vanligtvis är ju just hur boken hela tiden och de här synteserna pekar tillbaka på att livets mest utmanande situationer, alltså våra svårigheter, är också den största källan till mänsklig utveckling. Och jag tror, jag vet inte om det är en syntes, men jag har skrivit upp här, svårigheter är din andliga vän. Bengt-Renander som har varit med i den här podden och som också är som en sorts coach till mig, han har liksom gett mig ett uttryck som har varit så värdefullt för mig. Och nu kommer jag inte ihåg, det här är någon tajimästare eller någonting, eller kommer inte ihåg exakt vad det var, men han hade bara en enkel, en egen enkel syntes och det var looks bad, maybe good. Att när vi hamnar i svårigheter i livet så tenderar våra tankar att skapa olika berättelser kring de där. Och i alla fall när jag börjar undersöka, jag vet inte hur det är för dig, men när jag börjar undersöka så är det ju mina berättelser om de här utmanande situationerna som är boven i dramat, det största bovet i dramat oftast. Och det betyder inte att alla situationer är behagliga långt ifrån, men de är okej för det är det som händer. Men berättelserna att det här borde inte ha inträffat, det här får inte, hur ska det gå sen? Allt det dramat som adderas på det skapar den största stressen eller den största rädslan kring det. Och just att kunna förhålla sig till att, som en sorts påminnelse, du sa det själv att man kan nästan skifta sin tillvaro på ett sätt genom att bara komma ihåg, just det, det här är så jobbigt. Men det betyder också att det finns en potential här för mig att växa. Så hur kan jag hantera den här situationen på klokast och mest kärleksfulla sätt? Det tyckte jag var där den fångade mig just i det här, hur det vänder hela ens liv från att vara verkligen åh nej, men någonting jobbigt händer till okej, intressant, vad gör vi nu?

Viryabodhi – 33:05
Jag håller med dig att den är väldigt allmän också. Jag tror det är också vår avsikt med boken att den ska vara tillgänglig. Den är skriven på det sättet också, att vi inte har för mycket buddhistisk jargonger. Det finns ju lite grann kanske. Men absolut. Och den där punkten att omvandla svårigheter till medel för uppvaknande, att vända då på, som du är inne på, för vår instinktiva respons mot svårigheter, mot lidande eller smärta, det är att vi skyggar tillbaka, vi vill inte ha det. Om det nu är vår egen smärta eller svårigheter eller om det är relationella eller saker som händer i världen, som är svåra, så vår instinktiva respons är att vi skyggar, vi vill inte ha det. Men om man då ser det att använda, se det, men vad är möjligheten här? Hur kan jag praktisera här? Så ja, använd alla svårigheter, försök att se dem som möjligheter, lägg dem på vägen. Så det är absolut en, det är också väldigt centralt. Det är flera olika centrala delar, men den är att vända på svårigheterna till möjligheterna. Och det är ju jättespännande när man börjar göra det då, då man tagit ett steg tillbaks och inser att ja, mina tankar är inte verkligheten, de är bara tankar om. Men, så det är en central del.

Axel Wennhall – 34:42
Och jag tänker också att, jag tror för all, för de flesta som har kommit i kontakt med meditation, så har de gjort det utifrån du, du pratade om ett skav eller en känsla av att det borde finnas någonting mera många har nog väldigt mycket smärta i sitt liv, man går igenom en kris, det verkar ju vara en dörröppnare för många just smärtan eller otillfredsställelsen. Och i den situationen där och då så är ju det så jobbigt. Och framför allt då kanske för att man inte fått några verktyg för att kunna hantera skavet eller smärtan. Men när man blickar tillbaka sen och framför allt om meditation har kunnat berika ett ens liv, som jag misstänker att det har gjort för de flesta som lyssnar på det här samtalet, så är ju den händelsen en välsignelse på ett sätt. För det gav en ett verktyg till ett nytt liv, till som du pratade om en djupare dimension, ett medvetande som är närvarande, klart, öppet. Att komma i kontakt med kärlek, att kunna ifrågasätta de tankar man har, bli mer medveten om när man tänker och utforska det. Jag tänker också att de här svårigheterna vi möter på i livet och lite som boken förmedlar, kan vi ha med oss redan det i den jobbiga stunden? Att, men vänta, det kanske. Och inte att det kommer göra det, för jag tycker just det här looks bad, maybe good, den är viktig att hålla kvar. Det kanske kommer leda till någonting positivt. Och hur kan jag hjälpa till att det ska göra det? Förmedlar det.

Viryabodhi – 36:31
Absolut, ja. Jag kommer att minnas att det finns ju lite talesätt om det här. Det finns alltid något gott i det onda. Det är ju ett talesätt på svenska. Just det. Och det finns på engelska, a blessing in disguise . Så det är en så folkvis dom som lyfter fram den sidan. Att det är inte så att försöka se det positiva eller potentialen i svårigheter också. Så det är intressant när den manifesteras.

Axel Wennhall – 36:58
Ett perspektiv som jag har, och du får gärna utmana mig här, är att ett liv med närvaro och medvetenhet är ett liv med minskad eller med inget motstånd mot tillvaron. Och det som händer när vi har och möter våra utmaningar i livet är ju också att vi adderar den andra pilen, alltså motståndet mot att det är jobbigt. Och någonstans om man då har en intention att leva ett vaket och närvarande liv, så på det sättet så kan man också få en större förståelse för att, ah, just det, svårighet, motstånd. Hur mycket motstånd har jag mot det här som är jobbigt i mitt liv? Och hur mycket kan jag minska det? Att det här finns också i en form av sinnes träning.

Viryabodhi – 37:51
Absolut, ja. Och det går ju inte bara att ta bort motståndet helt och hållet, utan vägen är ju att först bli medveten om det. Och sen, som du var inne i, guidad meditation, att ha en vänlig, nyfiken attityd till att om det finns, ja. Och det finns ju ofta någon form av motstånd. Det kan vara väldigt subtilt ibland. Det kan vi verka när vi försöker slappna av. Så märker man, det är ju som skal på löken, eller lager på löken, liksom. Då märker man att man spänner sig någonstans och slappnar av. Så märker man en ny nivå och man håller och så når man längre, längre, längre ner eller djupare.

Axel Wennhall – 38:30
Kanske att den formen man åtminstone kan öva sig i och komma till är att man accepterar att man har ett motstånd.

Viryabodhi – 38:42
Ja, precis ja. Det är viktigt att ha en vänlig medvetenhet, en vänlig attityd till sig själv och inse att man tränar. Det är därför det här begreppen träning är väldigt bra, för då tränar man utifrån där man befinner sig. Inte där man tror att man borde vara eller vill vara, utan där man faktiskt är. Och det gäller ju att anpassa sig och ha kontakt med det. Och det är väl en dimension ibland som jag tror man tappar bort i mötringsundervisningen. Inte bara meditationen, teknik eller en övning, utan hur man använder den övningen är lika viktigt. Så att man har en återkoppling, liksom vilken effekt har den här övningen på mig när jag gör så här? I uppmärksamhetsbehandlingar, till exempel mindfulness, så brukar man ibland räkna andetagen. Så är det hjälpsamt när jag räknar andetagen eller vilken effekt har det? När jag släpper räknandet, vad händer då? Och när jag fokuserar, vad händer då? Vad händer när jag öppnar? Öppnar finnerna eller bara sitter tillbaka och blir mottaglig, vad händer då? Så meditationen är väldigt mycket en konst, eller träningen i mindfulness. Meditation är en konst att lära känna sinnet och hur man hur man gör med sinnet och vad som är hjälpsamt och vad som inte är hjälpsamt. Kan man gå tillbaka till Buddha där också, det var så han undervisade. Att vill vi leva ett mer lyckligt liv, då kan vi välja att antingen vara reaktiva och reagera eller så kan vi välja ett mer kreativt sätt. Han målade upp om så här kan vi leva eller så kan vi leva så här. Och så erbjöd han människor att testa.

Axel Wennhall – 40:35
Du pratade lite grann om den enda skurken, att skylla på den enda skurken. Och det där tänker jag är att vi själva är, boven i dramat är ju både ett tufft piller att svälja, men också det enda sättet för att frihet ska finnas.

Viryabodhi – 41:03
Jo, absolut, visst är det så. Det är lätt att säga att självupptagenhet är problemet, eller Dalai Lama, han pratar ju om det också. Han inspireras av en text, en annan text som är liknande, man kan se spår av den, det är en text från 800-talet som skrevs av Shantideva. En guide till en bodhisattvas liv, som den heter. Men där är ju att tänka mindre på sig själv och tänka mer på andra. Och det är vägen till lycka för honom. Och det är wow, det går ju emot mycket av de här självhjälpsböckerna, som ta hand om dig själv och så vidare. Och det måste man ju göra, delvis. Men om det blir för självupptaget och bara jag, så kommer det att komma till korta. Och då måste det kompletteras eller omvändas till en större omtanke för andra, eller en insikt att vi hänger ihop. Att jag är beroende av andra och att vi inte är så skilda från andra som vi kanske tror. Så när man börjar upptäcka och praktisera efter den, då börjar saker fungera bättre och det blir mindre motstånd. Eftersom om man då bara gör för sig själv, då blir det att jag ska må bra, jag ska se till att jag tar hand om mig själv och mina behov och så där. Men då är det förenat med en ganska stark känsla av mig separat från andra. Och det kommer ju stöta på problem så småningom, som inte går att komma ifrån. Men man kan mjukna på den där och säga att jag är inte oberoende, jag är inte helt självständig. Jag är på många sätt beroende av andra. Och till stor del så består jag. Mina tankar, min upplevelse har jag hämtat och jag har fått från andra. Sen har jag gjort den till min så klart, men nu är jag väldigt beroende av andra. När man inser det liksom. Jag kommer ihåg när jag själv har gjort flera såna här ensamretryter. Och vid ett tillfälle när jag var på en sån där retreat, det var ett par veckor tror jag, då gick det inte så bra med mutationen. Och då bara kom jag på att jag praktiserar inte bara för mig själv, jag praktiserar för mina vänner, min gemenskap. Och då släppte det och genast kände jag mig lycklig. Och då kände jag att jag hänger ihop med andra. Och det är väl en del av lyckoforskningen för tiden att det viktigaste med lycka är att man känner att man har meningsfulla relationer och meningsfull kommunikation. Det kanske är ännu viktigare än den här subjektiva känslan av lycka eller välbefinnande. Den kommer av den här interrelationella relationen och kommunikationen med andra.

Axel Wennhall – 44:11
Jag har haft någon liknande upplevelse som var kopplad till, jag gör inte det längre, men jag hade en ganska lång period då jag i anslutning till min meditation gjorde någon sorts intentionsövning med dem. Och efter ett tag så, ja men, min intention var att jag skulle vara mer närvarande eller att jag skulle må bättre. Vilket är ju fullt rimligt. Men sen efter ett tag så blev det som att jag, jag vet inte hur det hände men det kom lite naturligt att jag började, just det, min intention idag är att jag vill vara närvarande med de här personerna jag ska träffa. Jag vill verkligen kunna lyssna på dem. Jag vill inte vara fast i mina tidigare föreställningar eller mina tankar utan jag vill kunna ge dem den här närvaron som jag har fått tagit emot av andra. Jag hade fått smaka på hur fantastiskt det är att just ha det här närvarande mötet och att få någon som verkligen lyssnar på en. Och det var precis som du sa, det var någonting som skiftade i hela praktiken också, att det blev brist på bättre ord så kändes det mer sant.

Viryabodhi – 45:32
Det kan jag relatera till för det är mer i samklang med hur saker är. Det är en beskrivning av, buddhistisk beskrivning av visdom, det är att se saker som de verkligen är. Visdom är ingenting konstigt eller så utan det är mer när man kommer i kontakt med den och ser saker som de är, då är den befriande. Och det är någonting som släpper då som du beskriver, man släpper ju någonting inom sig där, gripande eller fasthållande. I vissa texter beskrivs det som en tagg, svår att upptäcka, men när jag hittar den och drar ut den, då förändrar saker. Så ja, den kan sitta väldigt djupt och förborgad eller dold, men man kanske känner verkningarna av den. Men just det där gripande, fasthållandet. Det kan ju vara många olika skäl att man har en sådan, att man håller fast vid sig själv. I mitt liv så har jag blivit medveten om att jag hade några traumatiska händelser när jag var barn. Och det är inte så ovanligt att man har det. Och då begravs sådana saker och kan vara väldigt svåra att upptäcka. Man skyddar dem. Så allt som händer, alla våra mönster och våra tendenser att hålla, har ju en förklaring, har ju olika villkor. Så där får man vara försiktig när man ger sig in och det kan ta tid att avtäcka och sedan börja lösa upp och förstå. Jag tror många människor som hållit på med meditation, olika traditioner, så märker man då att det kanske går bra i början, lite nybörjarturen och saker öppnar sig och man kanske har starka upplevelser. Så var det för mig också. Men sedan efter ett tag så kommer man ju då till diskbänksfasen eller till tvätten, den smutsiga tvätten, att vi har med oss saker. Alla människor har med sig saker. Och om man inte är försiktig då så kanske man försöker undvika det. Och då uppstår det som på engelska kallas spiritual bypassing. Att man försöker slinka förbi det eller undvika det. Och det ställer ju till problem så småningom. Och då måste man stanna upp och hämta in sig själv och titta och undersöka. Vad är min upplevelse? Och vara ärlig. Som du sa innan, att möta sin upplevelse precis som den är och försöka vara nyfiken och öppen för allt. När man börjar göra det och släpper in saker som de är och inte försöker slinka förbi eller undvika, då kan saker börja förändras. Men innan dess är det som att man undviker, du var inne på det också, att där det svåra finns, där finns det ju möjligheter till utveckling. Som Rumi säger, där såret finns, där finns ljuset. Vända om och ta in det. Sen kan man ju göra det på ett sätt som förstärker det, att det blir lite självupptaget på det sättet, att man fastnar. Då gäller det att hitta den här bakomliggande medvetenheten, att hålla det i en bredare medvetenhet. Så att man inte drunknar eller överväldigas av ens problem eller smärta, vad det nu kan vara för någonting.

Axel Wennhall – 49:17
Jag har slåss så många gånger, jag har varit på den här resan betydligt kortare än vad du har varit, men jag har ändå slagits så många gånger av att den gör en väldigt ödmjuk. Och de gånger som jag själv har fastnat är det oftast för att jag har glömt bort att ha det här nybörjarsinnet, när jag vänder blicken inåt. Utan att jag har en självbild av att nu har jag väl kommit så pass långt i min inre utveckling eller att jag ska vara på ett visst sätt. Och så fort den självbilden på ett sätt guggar medvetenheten så är det svårt att se klart. Och sen komma tillbaka till just det, ah. Och i den medvetenheten och upptäcka det så gör det ju först lite ont, men precis som du är inne på med rummedikten så är det ju också där sen läkningen eller befrielsen finns. Jag fastnade ju här, ja men nu ser jag det. Jag hade den här föreställningen om hur det skulle vara. Men när jag är i hur det borde vara eller hur det skulle vara eller hur det har varit så missar jag ju vad som är här just nu. Men jag tänker också på det här med skylla allt på den där skurkan, att den syntesen får ju oss att vända tillbaka uppmärksamheten inåt istället för att projicera utåt och fråga, okej men vad är det som händer i mig? Hur bidrar jag till det här? Och där tycker jag att en utmaning med de här insikterna kan ibland vara att inte göra dem till ett ideal. Så att även om det finns en insikt i att, just det men de här känslorna, när jag blir reaktiv så är jag skurken. Och det vet ju jag om. Och att det kan, i min egen upplevelse, kan det nästan vara så att jag kan, eller jag kan komma på mig själv att jag är lite kritisk mot mig själv. Lite slår på mig själv i den biten. Och det tror jag är ganska vanligt att man hör om vissa insikter eller man får uppleva de här insikterna, man förstår dem. Men man är inte kapabel till att leva efter dem alltid. Vad är dina tankar kring just den här diskrepansen mellan det man på en nivå vet och sen hur man sen lever och hur man kan förhålla sig enklare på ett snällare sätt gentemot den diskrepansen?

Viryabodhi – 52:12
I de här mindfulnessammanhangen finns det något som heter diskrepans monoton. Jag har en god vän som pratar om den där skillnaden mellan idealen och var man befinner sig. Så jag tror att ideal är viktigt på sätt och vis, att man har någonting man strävar mot. Men hur man förhåller sig till det är väldigt minst lika viktigt. Med ödmjukhet. Och ja, det är viktigare. Jag tror det var Gandhi som hade en lista med olika egenskaper. Men så var det en sak som saknades då. Alla de här sakerna som man ska träna i måste utövas i en anda av ödmjukhet. Och det kommer tillbaka till det att försöka förstå då dels sig själv, var man befinner sig. Ha en tydlig kontakt med sig själv. Direkt kontakt. Men sen också se vad är det jag behöver göra just nu i den här situationen. Vad är nästa steg här? Och som du är inne på det här med skurken, det är ju inte jag som person utan mina tendenser. Tendensen till självupptagenhet. Och stor del av den kan ju vara kritisk, självdömande eller vad det nu kan vara. Men, eller så kan det vara arrogans eller självhävdelse eller jämförelse med andra. Och det är ett helt paket, nästan en hel djungel med saker som vi kan fastna i som är vår självupptagenhet eller det som är skurken. Men det är inte vårt väsen som är skurken utan det är våra negativa, vad vi gör med vårt sinne, med våra tankar som är ohjälpsamma. Så det är det som, tendensen, jag vill att vi stannar upp och tittar på och reflekterar över. Som du är inne på, vad bidrar jag? Eller vad är det som händer här egentligen? Vad gör jag? Vad är jag i det här? Och vad är den andra? Så att man ser tydligare.

Axel Wennhall – 54:22
Och det är intressant när du tar upp det här, för det som slår mig är ju att i diskrepansen mellan idealet och vart man lever och den inre kritiken som kommer sen, så finns det ju också en jag-upptagenhet i det. Att jag borde vara här och det är jag inte. Och den också den negativa tankens attityd gentemot det som är kopplat till jaget.

Viryabodhi – 54:48
Precis ja. Så det kan ju vara att man faller till den då, att man går ner sig när man jämför sig då. Men det kan ju också vara en inspiration att man ser vad man kan utvecklas till. Så har det varit för mig när jag mött andra som praktiserat länge, som kommit längre på vägen. Dels min egen lärare, Sanguru Akshita, och han som ordinerade mig och många inom orden som jag ser upp till. För jag ser hur de har utvecklats, jag ser deras egenskaper. Eller jag ser till exempel medvetenhet, jag ser deras energi, jag ser deras ärlighet, jag ser deras generositet. Jag ser mängder av positiva egenskaper som de har utvecklat mer än vad jag har. Men då förstår jag också att jag har ju dem, jag kan också utveckla dem. Så det här med ideal, om man ser det på rätt sätt så är det väldigt inspirerande. Inte så att jag är sämre för att jag inte har dem, utan jag är ju där jag är någonstans. Men jag kan inspireras, jag kan lockas av och se upp till de som har det. Och de som verkligen kommit längre på vägen, de jämför sig inte. Och de tittar inte ner på oss för att vi inte kommit lika långt. Utan snarare så har de medkänsla och försöker hjälpa oss så gott de kan.

Axel Wennhall – 56:12
Det är intressant det där, hur jämförelsen kommer in och igen att befrielsen är ju att se den. För när vi ser den så är vi ju inte längre identifierade med den, utan då blir det ju inte jag som inte når upp till det här idealet utan en tanke. Jag behöver inte gräpa tag i den, jag behöver inte tro på den. Och när den försvinner så försvinner ju också jämförelsen. När vi pratar om det här med just den här inre medvetenheten så kommer jag att tänka på en annan av de här synteserna. En tankelek som beskrivs i boken som näsa eller horn, som jag tyckte var väldigt värdefull. Och det jag uppskattade med den var att den på ett humoristiskt sätt satte ett perspektiv på när man får kritik av någon. Om någon uttrycker en ilska gentemot en själv, vilket är ju något som är ganska svårt att hantera. Om någon blir arg på en så är det svårt att behålla sin närvaro i den situationen. Och näsa och horn-tankeleken bygger då på att bli medveten om den kritiken du får, är den befogad? Och i så fall har personen, ni liksom bägge två, erkänner att du kan erkänna att du, sorry, jag gjorde fel.

Viryabodhi – 57:46
Det är en ja-näsa.

Axel Wennhall – 57:47
Ja-näsa, exakt. Medans horn är då, om vi kan också vara medvetna att nu är det någonting som har väckts i den andra personen. Och den kritiken är inte befogad. Men att då inte klandra den personen utan istället kunna ha medkänsla för att, oj vad jobbigt att du befinner dig på den platsen. Och att du tolkar den här situationen på det sättet.

Viryabodhi – 58:17
Ja precis, den är jättefin. Det kan ju också vara att vi, ibland så läser vi in då. Jag tror det är väl den av de två vittnena förlitar det på det rätta, där det ändrar. Det kanske är där den kommer in. Okej. Det är en sentens, ja. Så även de andra kan säga saker, så det är ju din egen erfarenhet. Du vet bäst vad som är sant eller inte. Sen kan vi ju lägga på en tolkning, ja men nu dömer människor mig. Men när de inte gör det, så då får man ju undersöka det också.

Axel Wennhall – 58:49
En del i boken och en övning som också är med är ju tånglen. Och jag tycker det är, det är lite inne på det du nämnde i början av vårt samtal. Det här med att ta på dig all skuld själv. Eller ta alla förluster. Ta förlusterna på dig. Och att inom vissa självhjälpsmeditationer så andas man in kärlek till sig själv och så andas man ut allting man vill bli av med. All stress och rädsla. Men här gör man ju tvärtom. Kan inte du berätta lite grann om den övningen och vad den har för syfte? Ja, absolut.

Viryabodhi – 59:35
Den är ju, vad som man på engelska säger, counterintuitive. Alltså gå emot sunda förnuftet. Varför ska man andas in rök och lidande? Det borde man inte göra. Det säger sig sunda förnuftigt. Men den fångar väl den här, som vi var inne på tidigare, att svårigheter och lidande har vi en tendens att naturligt undvika. Och i stället försöka söka behagfulla eller behagliga upplevelser. Så den vänder ju på det. Så att, och träna sig väldigt konkret genom att föreställa sig att när jag andas in så andas jag in det som är svårt. Andra svårigheter. Man brukar, det står också börja med dig själv. Så man vänder sig till sin egen upplevelse som kan vara svårt. Smärta någonstans eller ett motstånd. Och så andas man med det. Till en början kan man ju tänka så att man andas med det. Det kan vara lite enklare. Så brukar jag göra själv ibland. Istället för att andas in det så kan jag känna det och bara andas med det. Och sen, det blir ju ännu starkare om man då tänker att man andas in det. Man tar in det. Det är ju en bild. Och det intressanta med bilden är att man kan ju inte andas in svart rök som man föreställer sig. Men det känns ju inte bra. Det känns ju konstigt att tänka att man gör det. Men genom att göra det så är det någonting som börjar släppa och mjukna i en. Motståndet börjar mjukna. Och när det mjuknar, och då händer det där som vi pratade om tidigare, någonting släpper. Självupptagenheten släpper. Och man släpper då fram en välsignelse eller det som lindrar istället. Det leder till en, eller det blir en naturlig lindring genom att göra det. Och så andas man ut den eller delar den. Traditionellt när man gör den här praktiken, tångläm, så föreställer det sig att man inte gör den själv. Vi beskriver det i boken också. Att man kan tänka sig att man sitter med andra så att man är en del av en hel tradition med andra som också gör den. Och man tänker att det är inte jag som gör den utan jag är en del av det. Och låter då processen äga rum. Att ta in det svåra, lämna ut välsignelse eller lindring. Så det är en väldigt effektiv praktik och den har lite spår tillbaks. Det finns ju en övning som heter Mätta bavarna, odlandet av kärleksfull vänlighet som är en av de viktigaste buddhistiska meditationerna. Och i denna övningen så går man igenom olika stadier. Man odlar vänlighet för sig själv, för en god vän, neutral person och sen för en svår person. Så det svåra stadiet motsvarar lite grann tångläm, att man faktiskt erkänner att man har svårigheter. Det är inte att de är svåra utan man upplever svårigheter i relation till någon. Så i det stadiet så vänder man sig till den personen och erkänner vad man känner. Och sen önskar man dem ändå väl. Så på sätt och vis kan man se, där finns, så som jag ser det, så ser man nästan ursprunget till tångläm där. Eller en del av ursprunget i alla fall. Så att man inte undviker det svåra utan man tar in det och sen vänder det. Och den övningen, det finns en guidad meditation i, och det är många lärare som har skrivit om den här traditionen, lojong. Det finns ju flera andra välkända som Pema Chodron, Chögyam Trungpa och sen lärare. De nämns några i förhållet, i fotnoterna. Så de har ju alla pratat om, guidat i den här meditationen. Jag har själv gjort det. Och många säger att den kan ju vara svår och den kan väcka väldigt starka känslor av motstånd och nej, det kan jag inte göra. Men då får man vara vänlig och försiktig och möta det motstånd man känner och sen se vad som händer.

Axel Wennhall – 1:04:04
När jag har praktiserat den så har en nyckelinsikt för mig varit att det är inte jag, den relativa axeln, som ska andas in det här lidandet eller den här sorgen eller den här rädslan utan jag andas in den. Men jag andas också igenom mig själv så att den får mötas av en mer universell medvetenhet, närvaro och kärlek. Som är liksom större än vad jag själv är. Men som samtidigt är också vem jag är på ett sätt. Svårt att sätta det här i ord såklart, men att det blir en förhållandet mellan det relativa och det absoluta. Och att det inte heller är den relativa axeln som skickar ut den här omtanken och kärleken utan att det är ett naturligt flöde som finns och som jag kan komma i kontakt med. Om jag då ser mig själv som en fysisk kropp och så ska jag andas in all den här röken då kan jag verkligen förstå att det här blir väldigt överväldigande. Då ska jag ta in hela världens sorger och lidande. Övningen bjuder in dig på en nivå att göra det men den indikerar också att det inte är du personligen som behöver ta hand om det här utan kan du komma i kontakt med den här medkännande närvaron och både få ta in andras lidande i det men också skicka ut kärleken via dig. Vad tänker du när jag säger det?

Viryabodhi – 1:05:58
Jag tycker du formulerade det bra. Det är inte lätt att beskriva kanske men jag tycker du gör det bra. Det får mig att tänka på att hur vi tänker om saker är väldigt viktigt ju. Så vi tänker då att världen, kommer tillbaks till en sak som har varit väldigt viktig för mig, men om vi tänker att världen är jag och andra och att det finns kärlek lite här och där då är det en bild. Men om vi tänker att världen genomsyras av kärlek som man kan göra i de här meditationerna då är den också genomsyrad av kärlek. Så som vi tänker så blir världen. Så vi föreställer oss att det finns kärlek och omsorg. Då upptäcker vi den också att den finns där. Vi upptäcker den i oss själva och vi upptäcker den hos andra och vi kan till och med känna att det finns ju. Det finns ju runt omkring och det finns som en del av verkligheten. Som jag kan ta del av. Så därför ska man vara försiktig med, och du var inne på det tidigare tror jag, vilka föreställningar man har. Man lär känna vid sina föreställningar, idéer om sig själv och se vad de gör, vad de skapar. Det är det som den här traditionen då försöker utbilda oss eller visa oss och så visa vägar då hur vi kan vända på det här. Så det tycker jag. Ja, jag tycker du tyckte det bra.

Axel Wennhall – 1:07:29
Ja, men jag undrar också om det finns. Ska testtänka här gentemot dig Virebode, men att. För jag är helt med dig i att. Att världen inte är. Som den är utan världen är som vi är så ser man liksom har man en kärleksfull intention och avsikt så. Kommer också världen bli kärleksfull. Men att. Min upplevelse tror jag att att när. Jag förnimmer en sorts närvaro och medvetenhet som inte är färgad av tankeflödet. Så finns det också en inneboende kärlek och omtanke i den. Så att. På ett sätt kan jag tänka mig till att världen är kärleksfull, men jag kan också. Uppleva det. Så att jag på ett sätt är inte redo och inte längre styrd av att. Behöva tänka kring att kärlek är att kärleka eller att världen är kärleksfull utan mera att. Ja, det finns. Det finns någonting som inte går att. Fånga, men som jag på något sätt kan ändå intuitivt känna. Som är öppet tillåtande kärleksfullt.

Viryabodhi – 1:08:55
Ja, jo men ja absolut det den dimensionen finns också ja och den finns ju då i början av den här boken och första sentenserna. Där undersökt den ofödda medvetenhetens natur. Så då man försöker öppna den. Undersöka medvetenheten den ofödda medvetenhetens natur. Den har alltid funnits. Den finns alltid där.

Axel Wennhall – 1:09:20
Det som tibetanerna kallar Rigpa.

Viryabodhi – 1:09:22
Rigpa eller ja det finns olika ord på det. Mahamudra. Ja det är en tradition också. Så är det att den är där till viss del, men sen kan du också förstärka. Så för mig är det viktigt att få kontakt med den. Det står också vila i alia. Alia är ursprungsmedvetandelen, grunden. Alla upplevelses grundläggande natur. Så att det finns en öppenhet och en grund som man kan vila i. Så det är samma medvetenhetens ofödda natur. Så då håller jag med om att öppna sig för den. Och det är liksom ett mysterium men det är också otroligt fascinerande att öppna. För då släpper man alla tankar på mig och andra och på saker. Då får bara saker vara precis som de är. Det tar en liten bit och en liten stund att komma dit. Men som jag också skriver i en av övningarna att medvetenheten finns alltid där. Den finns alltid där. Vi kan tappa bort den. Vi kan förlora saker. Vi vet inte var de ligger någonstans. Men så upptäcker vi att de ligger framför oss. Men om vi då bara stannar upp och öppnar oss så finns den där. Vi kan öppna oss på olika sätt för den, helt och hållet på den. Sen vad man kan upptäcka då är att när den finns där så kan jag ge små impulser till den. Om jag då önskar, som den här tånglöna övningen, att om jag utifrån den tänker att nu andas jag in smärta och andas ut lindring. Så förstärks den upplevelsen. Eller nu önskar jag att det går väl för alla varelser. Må alla varelser bli fria från lidande eller må alla vara trygga. Så förstärker jag den så blir den rikare, den grundupplevelsen. Så den är given på sätt och vis men den kan också färgas och växa på något sätt och blomma ut. Så visst finns den där men samtidigt har vi också vår självupptagenhet och att vi inte är där helt och hållet. Då måste vi erkänna det, var vi finns någonstans och sen jobba med den relativa nivån, där vi befinner oss. Men sen påminna oss om att i grunden så finns saker här. Då finns medvetenheten här, medkänslan finns där och omsorgen finns där. Tänker jag att jag inte har det, jag är ingen sådan som kan eller jag är inte, då finns det inte där. Då är vi inte öppna för att den kan finnas där.

Axel Wennhall – 1:12:06
Den mentala blockeringen såklart kan man se. Sen är det på något lite märkligt sätt för när man har upptäckt den så är den så självklar. Det är lite som att, om den är, nu kommer jag inte ihåg exakt vad du sa, men om den är grunden till alla upplevelser. Det är såklart att man måste själv uppleva det men det är lite som den här frågan vem är jag eller självutforskandet. Den jag i sanning är eller inte är eller det som någonstans är, det måste ju alltid finnas här på det sättet. Det blir nästan lite humoristiskt när man ska börja leta efter sig själv. Jag tyckte det var en fin liknelse, det är ungefär som om foten skulle börja leta efter sig själv. Så springer den runt och så ser den inte den andra foten. Men vart är jag någonstans? Vart ska jag gå? Hur ska jag hitta mig själv? Du är såklart dig själv. Men också som du är inne på, jag menar, det tror jag alla människor upplever, förvirring och etc. Men vad är det som är medvetet om förvirringen?

Viryabodhi – 1:13:32
Jag hade en upplevelse i söndagskväll. Jag kom hem, jag hade varit iväg och så ska jag packa upp mina saker. Så visste jag då att i min kassa så hade jag en tub med handkräm. Så grävde jag i den där och så hittade jag mig. Var är den någonstans? Så fick jag tömma ut den och sen upptäckte jag efter ett tag att jag höll den i handen. Jag hade redan tagit upp den i handen. Då hade jag tänkt på något annat när jag är ute omkring. Det var väldigt så.

Axel Wennhall – 1:14:07
Ja, men det är väldigt talande.

Viryabodhi – 1:14:09
Ja, då skrattar jag. Jag förstår det.

Axel Wennhall – 1:14:13
Men jag tänker också att den här tånglenövningen kan hjälpa en att komma i kontakt med medvetenheten på det sättet. Meditation är ju stor. Det är ju som en metodik för att upptäcka det vi pratar om. Det jag tycker är svårt med språk är att vi pratar om det som omsorg, kärlek och medvetenhet. Det kan låta så svårt, krångligt och komplicerat. Det är så enkelt, naturligt och självklart. Jag kände att det var viktigt att förmedla det. Jag vet själv hur många gånger jag har snurrat runt i begreppen och koncepten. Är det här det? Är det här? Men hur naturligt det är också. Min upplevelse och de människorna som jag träffar är att vi alla upplever det, men vi är inte medvetna om när vi upplever det. Vi kan uppleva det när vi håller ett barn i famnen första gången, när vi är ute i naturen, när vi hänger med våra bästa kompisar. Alltså den här obetingande närvaron, öppenheten, kärleken.

Viryabodhi – 1:15:39
Precis, ja. Det är väldigt viktigt och en väldigt bra övning att föra in det som man gör i mindfulnessövningar. Att då och då bara stanna upp och påminna sig om din dimension. Men här är jag, nu är allting här. Hur man nu gör, man kan göra det på olika sätt. Men att bara stanna upp och här är jag, här är min kropp, här är min andning. Vad är det som händer nu? Öppna sig för stunden då och påminna sig om den dimensionen. Så egentligen så är många av de här sakerna som jag pratar om, de är inte så svåra, men det gäller att komma ihåg dem. Ja. Det är inte så svårt att vara medveten, men att komma ihåg är att vara medveten.

Axel Wennhall – 1:16:23
Ja.

Viryabodhi – 1:16:23
Så, och det beror ju på att vi har fortfarande tendenser till att bli distraherade och gå in i negativa mönster eller tankar. Och det gäller ju att se dem och se effekterna av dem. En av sentensen är att den som kan praktisera när han är distraherad, den personen har verkligen en bra praktik. Så det är bra. Även om man, oavsett vad man gör så kan man ändå vara medveten på det här mer öppna sättet. Och sen, sen gäller det ju också att ibland skapa intensitet i praktiken. Så jag brukar betona, visst är det viktigt att meditera. Och regelbundet gärna, för det är någonting som händer då om man bygger någonting. Men det är lika, nej, mer än det viktiga kanske att praktisera medvetenhet under hela vardagen. Så att man har med sig och stannar upp då och då. Det kan bara vara att man gör saker lite långsammare, bara har den här återkopplingen, påminnelsen hela tiden. Men så behöver man ju också då intensitet ibland för att förstärka den. Och då är meditation en sak. Ibland behöver man åka bort ut på landet, ut i naturen och stanna upp och hämta in sig själv och hämta kraft och tanka batterierna, ladda batterierna.

Axel Wennhall – 1:17:53
Jag delar det att det känns som att alla de här aspekterna fyller olika syften. Att den regelbundna meditationspraktiken, den har sitt syfte i just det att kontinuerligt också komma ihåg i att förankra sig i närvaron. Jag brukar ibland se att meditationen lite hjälper mig att vara närvarande under en dag. Men sen som du också säger, jag tycker nästan att den viktigaste delen sen efter man har börjat fått in en regelbunden meditationspraktik är ju att börja söda ut gränsen mellan den formella meditationen och livet i stort. Att det är där det stora värdet finns. Och sen är du också inne på den tredje grejen, att kunna åka iväg. Man behöver ju ha gjort det, men just det, att åka iväg på en retreat kan vara så givande. Att det är en perfekt plats eller en perfekt situation. Den är skapad för att djupare insikter ska kunna uppstå. För mig har de varit oombärliga, de retreater jag har varit på. Och just nu befinner jag mig i en plats i livet där det är lite svårare för mig att åka iväg själv. Det är en del av mitt jobb att leda retreater, så den biten har jag behållit till en viss del tack vare min fru som är så generös och låter mig åka iväg. Men det finns också någon paradox här i att senast jag var iväg så var det också som att jag kom i kontakt med en annan insikt som var så här, ja, men det du upplever här och det du upplever hemma är återigen samma sak. Så att på en nivå är det jättegivande att ta sig den tiden och på en annan nivå är det inte så att det du upplever på retreaten är någonting annat. Du får bara kanske en större chans att komma i kontakt med det som alltid finns här. Hur ser du på just den här, att åka iväg på retreat och hur har det varit för dig och de elever du har till exempel?

Viryabodhi – 1:20:05
Absolut, man har med sig själv hela tiden. Så var du än är så har du med ditt eget sinne och ditt eget hjärta. Så den egna tendensen finns ju alltid där. Ofta är det när man åker på retreat, så jag påminner om att igår kväll så hade vi en aktivitet på ett center där vi har ett retreatcenter också uppe i Daläven. Och vi påminde oss om hur viktigt det är och vad det betyder för oss. Så var det också inne på att vi skulle hjälpa till och ta hand om stället så där. Men ofta när man åker på retreater så är det ju en lättnad först när man kommer iväg och man släpper liksom, släppa bruset i stan och trafiken och lägga undan mobilen och sina tekniska prylar och bara vara där nära naturen och med varandra. Det första som händer är att det är en lättnad. Man kopplar av. Ibland upptäcker man då att man är trött, lite tröttare än man trodde man var. Man kanske vilar och sover lite mer än vanligt. Sen bryr sig det på om det är en kortare retreat eller en längre retreat. Det är intressant för längden av retreat avgör då lite grann naturen av retreat. En kortare retreat blir mer komprimerad en längre retreat blir mer utdragen men ungefär samma process som händer. Det kanske du, den är mer intressant.

Axel Wennhall – 1:21:36
Ja, men det skriver jag under på direkt. Det är fascinerande att det är så.

Viryabodhi – 1:21:40
Ja, precis ja. Så till en början så går det då ganska bra så där. Man landar, o vad skönt. Ibland kan det gå riktigt bra i början. Wow, jag trodde inte jag kunde militär så här. Sen efter om två tre dagar så, ops! Så kanske det händer någonting och man kanske börjar tänka, åh vad gör jag här? Med de här människorna. Man kan bli reaktiv en liten stund. Och sen då upptäcka, aha, nu är det jag som är igång. Mina tankar. Tendensen kommer ikapp en. Tendensen skillar ifrån sig. Varför gör han så där? Varför smaskar han så där? Man irriterar sig på olika saker. Så kommer det fram. Och så möter man det och kanske mjuknar och slappnar av. Sen beror det på lite grann. Vi har på våra retreater, det finns retreater som är alldeles tysta från början till slut. Och så finns det de som är mer studieinriktade och mer diskussion. Vi har väl ofta en kombination att vi samtalar och har kommunikation. Vi fäster också vikt inom min tradition då, vid vänskap och vid kommunikation. Så att genom det så kan vi utbyta erfarenheter och även lära av varandra. Och ha en chans att uttrycka det som händer inom oss med varandra. Inte bara inför en lärare utan också inför våra vänner och meddeltagare som en viktig del. Sen efter en tid så går vi in då i tystnaden, kanske tre, fyra, fem dagar i tystnad helt. Då kanske vi har samtal med en lärare eller en vägledare. Ja, och sen kan det då i eftertagen gå lite lättare igen. Och någonting som kom upp igår kväll när vi pratade om det här med mina vänner där så är det många som har starka upplevelser på retreat. Att man går lite djupare. Det händer saker. Det var någon som sa att när hon är på retreat så är det någonting som kommer ner till henne varje gång nästan. Hon kan inte riktigt sätta ord på det men det är som att någonting flödar ner i henne. Det är intressant. Alla människor har sin egen upplevelse. En del kan ändå känna att de får kontakt med en sån inifrån eller som kommer fram. Eller man upptäcker att helt plötsligt så ser man saker, man upplever saker mycket mer intensivt. Ibland har jag den upplevelsen när jag går ut på gården, på grusplanen, alla stenare. Klara, distinkta. Jag behöver inga glasögon längre utan allting är rent och klart. Ja, och man kan också bli väldigt sedigvacker i andra människor. Njuta av glädje och sådant. Och det vackra i naturen. Retreat har ju den möjligheten att ge oss, att vi går lite djupare och skapar ännu mer intensitet. Men framförallt för att vi skalar bort, vi lägger undan det som kanske vanligtvis uppehåller oss, det som vi håller fast vid. Nuförtiden är vi ganska beroende av våra prylar, smarttelefoner, data, internet och medier av olika slag. Så när man tar bort det så ger vi också sinnet en möjlighet att naturligt lugna sig, stilla sig. Och då visar sig ju världen mer på sin vackra sida. Och ibland så finns det en tendens att titta upp på den fula sidan också. Så man får ta emot båda två.

Axel Wennhall – 1:25:28
Ja, det känner jag igen mig i. Jag tänkte också på det när du sa det här att vi lägger ifrån oss våra prylar. Så en annan sak man gör när man åker på retreat är att man lägger ifrån sig sina roller. Och när vi gör det då får vi också en större chans att verkligen på djupet undersöka vad som finns kvar. Och att det är någonting jag önskar alla människor i livet att få uppleva det. För jag tycker du sammanfattar det så fint. Min upplevelse av att åka på retreat är att man lär sig se det vackra i livet. Men för att se det vackra i livet så behöver man också under den resans gång, under processen, möta sånt som är jobbigt. Det är som yin och yang. Det vackra kommer också med det jobbiga på något sätt. Absolut, ja. Och att möta sig själv. Det är intressant att det mänskliga psyket eller medvetandet verkar fungera på ett sätt på samma sätt. För att jag har sett i de lite kortare retreater som jag och Gustaf håller, att just när deltagarna kommer och sen i början så är det ganska hög energi den första dagen. Och sen i mitten på retreatet så är det en tyngre energi. Det är mera saker att bearbeta som kommer upp. Och sen, vi brukar alltid säga det jag och Gustaf, att den riktiga betalningen av att göra vår retreat är den avslutande ceremonin där alla får dela vad de tar med sig. Och får liksom smaka på den tacksamheten och kärleken och det vackra. Ja, helt enkelt det vackra i alla deltagare och att få dela det tillsammans. Ja, det är så fint. Det är så fint att kollektivt komma fram till ungefär en liknande insikt att Gud vad vackert det här livet är. Du, vi ska ju få förmånen att få bli ledda av dig snart i en meditation. Men innan det så har vi en del som vi kallar för 5 snabba. Så bara det som kommer upp först helt enkelt. Är du redo? Så om du fick bjuda några personer på middag, det får maximalt vara tre stycken. Det kan vara färre. Och de kan faktiskt vara levande eller döda. Vilka skulle du vilja bjuda på middag då?

Viryabodhi – 1:28:11
Om man nu tänker att alla förstår samma språk i olika sätt, så skulle det vara lite olika personer. En vän som är väldigt nära heter Sonad och han som startade aktiviteten här i Sverige, för jag tror att han är lite mentor till mig. Hans namn betyder guld och han är en väldigt skön, fin människa. Så han skulle jag vilja ha med. Sen kommer jag tänka på Sara Lidman som är en svensk författare som ni känner till. Jag har gillat hennes sätt att skriva. Jag skulle gärna vilja träffa henne i verkliga livet. Nu är hon död så klart, det vet jag. Men henne ska jag nog bjuda in. Så då två personer. Sen om jag fick välja, då skulle jag nog… Jag träffade ju själv min egen lärare, Sankarakshet, men jag skulle nog välja en av hans lärare. Och då skulle jag nog välja Jamyung Khyentse Rinpoche som var en av de stora tibetanska lärarna som faktiskt dog 1959, samma år som jag föddes. Jag har några bilder på honom och han verkar ha varit en väldigt fin människa. Så han var lärare till min lärare då. Så han skulle jag väl bjuda in. Han talade ju då tibetanska bara, han kunde inte svenska.

Axel Wennhall – 1:29:30
Idag med AI så kommer det här lösas. Det kommer inte vara några problem. Har du någon favoritplats på jorden? Och i så fall vilken är det?

Viryabodhi – 1:29:40
Ja, alltså jag har nog kanske flera då. Det kan vara som att fråga mig om favoritmusik, då är det lite svårt att välja. Men jag tycker väldigt mycket om skärgården. Och en plats som jag vistas mycket på, det var en guvens arak, jag ställde på Södra Orne, Björkö Sund. Så där gjorde jag många ensamhetritter ibland med honom också. En liten stuga med utsikt över en liten vik. Det fanns inga vägar där, vägarna tog slut tre kilometer bort och färjan lägger till vid skärgläget. Så där har varit många, en väldigt vacker plats.

Axel Wennhall – 1:30:17
Vilken bok eller dokumentär skulle du vilja tipsa om?

Viryabodhi – 1:30:25
Jag kan ju inte välja den boken vi precis har skrivit. Men faktum är att jag kanske skulle göra det ändå. För jag har sagt det flera gånger att även om jag har jobbat med den här boken, nu har jag inte pratat så mycket om den, men den här boken var ju min kollega då, D.N Anders, som skrev. Han läste ju in sig på temat. Han blev först inspirerad när han själv var på en retreat med det temat, LuJong. Och sen läste han in sig och sen skrev han ner sin egen, alltså jag vill formulera mina egna ord på den här undervisningen. Och sen så använde vi den på ett par retreater, så kom jag in och gav feedback och bidrog då med övningar och reflektioner. Och faktum är när jag varit igenom den här boken, varje gång jag öppnar den så är det som att jag dras in i den, jag vill läsa den igen. Och det här är lite unikt för mig med en bok, att jag känner så. Dels så är det nog att jag tycker att D.N Anders har ett väldigt fint tilltal och uttrycker sig väldigt bra. Och lite förvånad att jag själv har skrivit vissa saker. Åh, har jag skrivit det? Så jag tycker det är liksom en återupptäckt. Så det kanske låter lite själviskt, men jag väljer det ändå. För det är inte bokets sådan, utan den förmedlar då en tradition, LuJong-traditionen, som jag tycker är väldigt vacker och väldigt tilltalande. Och den är som en skattkista, så genom alla de här sentenserna så kan man plocka upp det ena efter andra, juvelen och fantastiska redskapet och undervisningen och smaka på den och undervisare reflektera på den som praktiserar den. Så jag tycker den är en otrolig källa till det. Så råkar vi vara de som har formulerat den och skrivit den och skapat den. Så får vi väl erkänna att A.O.H. har varit hjälp till och skapat omslaget.

Axel Wennhall – 1:32:31
Ja, men jag delar ditt tips där. Det är som sagt en fantastisk bok. Och just det här med att synteserna, vi pratade inte riktigt om det i samtalet, men att synteserna, att man kan använda den nästan dagligen och begrunda, reflektera och öva på den. Det är som påminnelser eller, och det finns ett djup i dem också. Så att jag förstår att innehållet får dig att komma tillbaka. Vilket är det bästa rådet du har fått?

Viryabodhi – 1:33:09
Meditera från hjärtat.

Axel Wennhall – 1:33:10
Vill du berätta lite kort vad det betyder för dig?

Viryabodhi – 1:33:14
Ja, det var såna som jag nämnde tidigare som gav det till mig. Så det var när jag bodde på, vi hade ett center och ett kollektiv i Axelsberg under 80-talet. Och då bodde jag där. Och då hade jag vissa starka upplevelser. Jag hade en väldigt stark upplevelse av att tredje ögat liksom öppnade sig eller något sånt där. Och en stark upplevelse av medvetenhet. Men jag var inte riktigt medveten om det själv, men min medvetenhet var lite alienerad. Den var lite smal. Och då fick jag det rådet att meditera från hjärtat. Och till en början så förstod jag inte riktigt, så klart förstod jag inte vad han menade. Men det är någonting som jag har haft med mig sedan dess. Och ordet för sinne på buddhistiska är chitta. Och det betyder både sinne och hjärta. Och sinnet är lika mycket hjärta som sinne eller medvetande. Så det är kanske ett av de Finsta bakgrunderna.

Axel Wennhall – 1:34:31
Ja, fint. Jag känner igen mig. Det är alltid en utmaning att beskriva vad det är. Men jag tycker att du fångade det väl när du beskrev också vad ordet chitta eller consciousness innefattar. När vi pratar om sinne i Sverige så pratar vi ofta om det rationella och logistiska sinnet som man förknippar upp med hjärnan. Men att förnimma en sorts närvaro och medvetenhet från, i mitt fall så är det inte det fysiska hjärtat, det är inget hjärtschakra eller det emotionella hjärtat. Det bästa ordet jag hittade för det är en sorts portal som finns i mitten på bröstkorget. Och jag tror det som var för mig var att jag uppe efter ett tag insåg att jag är nog lite för distanserad. Jag blir som ett medvetet, inom situationsstecken, vittne som kan observera allting. Men vad är min relation till det jag upplever? Att det fanns en distans och sen när jag kunde meditera från hjärtat så vart allting inkluderat på ett helt annat sätt. Mer levande, mer kärleksfullt.

Viryabodhi – 1:35:51
Absolut.

Axel Wennhall – 1:35:53
Sista frågan. Vad är du tacksam för just nu?

Viryabodhi – 1:35:55
Tack som att ni kom hit, att vi haft det här samtalet. Det var ett givande och roligt för mig. Utöver det ska jag säga något annat. Jag är väldigt tacksam över att det har funnits en tradition, en buddhistisk tradition som jag kan vara del av. Och att det fanns en lärare, en västerländsk lärare som jag kan relatera till väldigt starkt. Jag är tacksam att jag kan fördjupa mig och bidra till den traditionen, och bidra till att dela med det och göra den tillgänglig för andra. Jag är precis på väg in och kanske engagera mig lite mer igen. Jag har haft en liten distans under nästan tio år. Så nu är jag nästan på väg in och tar lite mer ansvar, lite mer delaktighet. Och jag märker nu de senaste åren att det känns väldigt bra. Det är någonting som händer. Så när man gör ett åtagande, det var någon som citerade, jag tror delvis Göta, men när man gör ett visst åtagande så är det som att krafter faller samman och kommer till ens assistans. Helt plötsligt så dyker det upp saker som stödjer en och finns där. Det väcker liksom energi som har varit sovande kanske. Så när man gör ett visst åtagande eller engagerar sig så blir man mer hel och nya saker dyker upp. Det har varit min upplevelse nu de sista dagarna.

Axel Wennhall – 1:37:35
Fint. Jag tänker att jag lämnar över ordet till dig, så får du guida oss.

Viryabodhi – 1:37:42
Ja. Ja, jag tänkte du guidade i början som en anlämnande eller som grundande medietisering. Så jag tänkte jag knyter väl an lite grann mer åt det här med medkänsla, kärleksfull vänlighet. Och det är bara att säga innan jag guidar då att jag tror vi kan, många människor kan ju ha en känsla av att känna sig ensamma, isolerade. Och jag tror meditationen kan hjälpa en att känna att man har kontakt med varandra bortom tid och rum. Så egentligen behöver man aldrig känna sig ensam. Ja, det var någonting som kom till mig nu när jag tog en liten paus här. Så vi får se. Så vi kan helt enkelt börja med att bara sitta eller stanna upp beroende på var du befinner dig just nu. Och till en början bara göra ingenting. Så bara sitta eller stå eller ligga där du befinner dig just nu. Så försök inte ens att meditera. Se om du bara släpper den tanken också. Och låt dig bara komma in i din upplevelse. Som den är just nu. Känner din kropp. Känner kontakten med vad du sitter på eller står eller ligger på. Känn kroppens vikt. Se om du kan mjukna in i den kontakten. Ner mot stolen, golvet, marken. Och även se om du kan mjukna in i din egen upplevelse, din inre upplevelse. In i din andning. Och låt andningen ta plats inom dig. Och lägg märke till var du känner andningen som mest. Om det är bröstkorg, mage, axlar eller rygg. Så låt andningen leda in dig till din upplevelse. Och till en närvaro. Så du känner kontakten med din kropp. Din andning. Och även en vitalitet och närvaro. I ditt hjärta, ditt inre. I ditt inre så finns det en stillhet, en värme. Även om du rör dig på ytan. Kanske kan vara oroligt eller upptaget med saker. Under den ytan så finns det en stillhet. Kanske en värme, ett ljus. Och varje människa, varje levande val, så bär på en inre värme, ett inre ljus. Så du kan sitta med den medvetenheten om du omges av människor eller vet att den finns där. Du kan också tänka på en vän eller någon nära. Veta att de finns någonstans just nu. De andas och lever. Känna sig trygg. Så vi kan önska det för både oss själva och vår vän. Och även för alla levande varelser. Alla vi kanske kan möta eller som vi har i vårt liv. Kan vi bara lugnt önska väl och hålla dem med vårt medvetande i vårt hjärta. Andas. Så någonstans och på något sätt så är vi förenade med varandra. Det vi gör och det vi tänker har en inverkan på alla andra. Och deras liv och sätt att vara inverkar på oss. Så du kan, vi kan sitta med den medvetenheten. Samtidigt den omtanken och värmen. Du kan känna denna närvaro genomsyra hela din kropp. Och djupt inom dig vara förbunden med andra. Kontakt med något större. Och sen mot slutet kan du bara släppa all strävan, all ansträngning. Bara sitta eller stå eller ligga. Var du än befinner dig. Bara vara här en stund. Öppen och medveten. Och sen kan du i din egen takt öppna ögonen om de varit slutna. Fortsätta med dina aktiviteter för dagen. Och ha med dig denna närvaro, denna värme. Ute i livet.

Axel Wennhall – 1:50:40
Stort tack för meditationen och för att du bjöd hem oss idag. Jättefint att ses.

Viryabodhi – 1:50:50
Tack så mycket. Trevligt att ha er här.

Axel Wennhall – 1:50:56
Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Meditera Mera med Viryabodhi. Vi hoppas att du har blivit inspirerad av vårt samtal och Vireya Bodhis meditation. Om du vill komma i kontakt med honom så hittar du hans kontaktuppgifter på vår hemsida mindfully.nu. Och är det något vi har tagit med oss från vårt samtal med Vireya Bodhi är det att meditera för en hjälp. Ta hand om dig så hörs vi snart igen.